Filmfestival med Freddan

Halvtidsrapport från en festival

2010-11-23T12:24:00.024+01:00

2010 års festival är igång sedan en vecka tillbaka, och det börjar bli hög tid för en rapport. Jag förstår att läsekretsen är otålig och längtar efter en fyllig redogörelse. What’s hot and what’s not på Stockholms filmfestival? Fredrik brukar ju veta.

Men några riktigt heta tips kan jag ännu inte ge. De fyra filmer jag sett hittills, alla amerikanska, har varit i stort sett habila, men ingen har slagit knockout. Bäst var den första – Cold Weather.

Cold Weather Aaron Katz (regi, manus), Brendan McFadden, Ben Stambler (manus) 7

På ytan är det en klassisk gåta – en kvinna är mystiskt försvunnen från ett hotellrum. Våra hjältar, inspirerade av Sherlock Holmes, sätter av för att hitta henne, och för att tänka klarare tar de några pipstopp. Det är en underhållande jakt, präglad av humor istället för våld, men så mycket till svar får vi aldrig. När det hela är över inser vi istället att filmen handlar om något helt annat, nämligen om hur Doug och hans syster hittar tillbaka till varandra i vuxen ålder. Mysteriet och genreleken är bara ett verktyg för att berätta en historia om två syskon. Jag gillar det. Det är både underhållande och fint och väldigt välspelat.

Regissören Aaron Katz var i salongen under ett trevligt och väl genomfört face2face

Douchebag Drake Doremus (manus, regi) 7
Temat om två syskon som glidit isär går igen i Douchebag. Svårt osympatiske Sam ska gifta sig, och hans fästmö hämtar handgripligen hem den motvillige lillebrodern Tom för att vara med på bröllopet. Eftersom han inte har någon dejt ger sig två skäggiga bröder ut på en roadmovie för att hitta Toms flamma från årskurs fem. Bröderna gillar inte varandra, men man anar tidigt att de kanske kommer att göra det när filmen är slut. Det känns liksom som den sortens film.

Framför allt är det en mycket välskriven och välspelad dialog. De enskilda scenerna har en imponerande äkthetskänsla. Det är roligt i ungefär en timme, men sedan börjar det plötsligt gå på tomgång innan vi tvärt och oväntat hoppar till uppgörelsen. Filmen känns inte riktigt klar, lite som La Sagrada Familia. Vi vet vad man ville åstadkomma, vi ser och imponeras av stora delar, men kvar står också en radda byggnadsställningar.

Howl Rob Epstein, Jeffrey Friedman (manus, regi) 5
Inledningen i Howl är inget annat än spektakulär. Allen Ginsberg, i James Francos gestalt, läser sin klassiska dikt Howl, och när han kommer till ’floating across the tops of cities contemplating jazz’ exploderar biosalongen i en riktig storbandsrökare och makalöst snygga förtexter. Tyvärr är detta det bästa i filmen.

Fyra trådar vävs samman. Dels Ginsbergs allra första offentliga recitation av dikten, dels en intervju med författaren några år senare, dels den sedlighetsrättegång där Ginsberg stod åtalad (han blev frikänd), och till sist en animerad fantasi för att illustrera poemet.

De två första spåren fungerar bra. James Franco imponerar som Ginsberg, och här finns en riktig nerv i spelet. Rättegångsscenerna är dock tämligen trötta, och riktigt sövande är de animerade sekvenserna.

Lyckligtvis livas man upp av ett fantastiskt soundtrack och av filmens tema. Ginsberg stod upp för sin homosexualitet och för sin rätt att uttrycka sig, och det är precis vad filmen också gör. Ett frihetligt credo, om man så vill. Sådana kan jag aldrig få för många.

William Vincent Jay Anania (manus, regi) 3
Franco är huvudperson också i William Vincent. Här är han en ficktjuv på Manhattan som fångas upp av gangsters och knyts till deras verksamhet.

På vägen från biografen sa jag att ”jag hade inte tråkigt”, och det är det mest positiva jag kan säga om filmen. Tempot är lågt, dialogerna tröga. Karaktärerna är diffusa, avtrubbade, obegripliga och osympatiska. Stilgreppen är många och anspråksfulla, men man balanserar hela tiden på gränsen till pekoral. Och samtidigt, mitt i denna hårda kritik, måste jag tillstå att det fanns något – jag vet inte vad – nästan hypnotiskt som höll mig intresserad och vaken filmen igenom.

Så nej, jag hade inte tråkigt, men det räcker ju inte för att kalla filmen bra.

I övrigt kan meddelas att jag suttit i samma salong som Holly Hunter, att visningen av Octobre gick om intet då filmkopian fastnat på flyplatsen i Dubai, samt att den traditionella gulaschsoppan på Bistro Boheme var lika utsökt som alla andra år. Det är filmfestival, kort och gott.

Soul Power

2009-11-30T17:06:00.005+01:00

Soul Power Jeffrey Levy-Hinte (regi) 7
Dokumentär om en klassisk musikfest som hölls i Kinshasa 1974. I samband med en tungviktsmatch i boxning arrangerades en festival med de största afrikanska och afro-amerikanska artisterna. Bland namnen märks Miriam Makeba, B. B. King, Bill Withers och - störst av dem alla - James Brown. Han går omkring i Kinshasa som den självskrivne kungen, och han är också den som avslutar såväl festivalen som filmen med några riktiga rökare till nummer. Det svänger inte lite!

Som dokumentärfilm är det inte särskilt lyckat. Något spår här, ett annat spår där. Muhammad Ali som lägger ut texten om vit rasism, och barn som lär sig marschera i Mobutos Zaire. Inget av detta fördjupas dock särskilt ambitiöst.

Nej, det man minns är musiken. Konsertframträdandena är inget mindre än fantastiska, och jag lämnar salongen med ett stort leende på läpparna. Nu hoppas jag att man snart släpper hela konsertmaterialet i en 20 timmars DVD-box eller så. Inget prat, bara musik. Se där något att drömma om.

Wonderful World

2009-11-30T16:52:00.004+01:00

Wonderful World Joshua Goldin (manus, regi) 2
I korthet: Muttrig och bitter frånskild tjurskalle får obegripligt nog ihop det med en senegalesisk (även om skådespelerskan typiskt nog är född i New York) kvinna och lär sig på nytt hur vackert livet kan vara. För i Afrika har man koll på livets sanna värden, allt det där som vi glömt bort i vår konsumtionshysteriska och stressiga västvärld. De lever liksom närmare sina känslor, närmare vardagens magi, etc etc ... Ni kan stilen.

Det är precis lika tråkigt som det låter. Stundtals rent idiotiskt. Illa genomfört. Och inte så lite irriterande.

I korthet: Jag ska inte slösa mer tid på detta skräp. Gör inte det, ni heller.

The Vicious Kind

2009-11-27T17:23:00.003+01:00

The Vicious Kind Lee Toland Krieger (manus) 8
De amerikanska independentfilmer som jag sett under veckan har inte riktigt passat in i "genren", av det skälet att de utspelat sig i New York City respektive Hollywood. Inga riktiga independentmiljöer, direkt. The Vicious Kind tar oss tillbaka till vischan, och det känns betydligt mer hemtamt.

Det är thanksgiving, och Peter ska hem till sin far för att presentera sin flickvän och äta kalkon. Hans djupt osympatiske bror Caleb skjutsar dem, och genast förstår vi att det inte är någon harmonisk familj det rör sig om. Någonting skaver. Och fullt logiskt, under helgen kommer far, son, bror och flickvän att stötas och blötas mot varandra, relationer prövas och gamla oförrätter grävas upp igen.

Det låter kanske inte så originellt och är det inte heller, men det är en riktigt bra film. Den har ett välskrivet manus - med undantag för några irriterande överdrifter - med en rapp dialog, och skådespelarna är utmärkta.

Producenten intervjuades efter visningen. Han gjorde ett mycket trevligt intryck och gladde sig åt en fullsatt salong, men han konstaterade också att det är svårt att sälja ett sådant här verk. Den har fått begränsad distribution i USA, och ingen alls i världen i övrigt. Synd på en bra film.

J'ai tué ma mère

2009-11-25T15:42:00.007+01:00

I killed my mother Xavier Dolan (regi, manus) 3
J’ai tué ma mère är originaltiteln på den här filmen, ty det är en kanadensisk film på franska, och bara det känns ju lite spännande. Ett 20-årigt underbarn, Xavier Dolan, står för manus, regi och huvudroll, och han har tydligen väckt enorm och entusiastisk uppmärksamhet på festivaler världen över med detta sitt förstlingsverk.

Och begåvningen går inte att bestrida, men tyvärr är filmen inte särskilt bra. Det enda bestående intrycket är två personer som sitter i en bil och vrålar – JA, VRÅLAR! HELSIKE, VAD DE VRÅLAR! – åt varandra. Handlingen kretsar kring en 16-årig homosexuell pojke med ett hopplöst förhållande till sin mor. Trots att de älskar varandra (säger de, i alla fall) så står de inte ut i varandras sällskap, och enkelt beskrivet är filmen ett enda långt högljutt gräl dem emellan (vilket för övrigt gjorde det jättesvårt att sova, även om jag lyckades dåsa till då och då). Kruxet är att varken grälen eller kärleken känns trovärdiga, och det hela blir ganska snart väldigt tråkigt.

Förfilmen Party handlar om en kvinna som drömmer sig bort, någonstans i ett sönderskjutet Postjugoslavien. Frid råder och solen skiner, men väggarna är perforerade av granat- och kulhål. Och vart tog männen vägen? Where have all the flowers gone, fast på film.

Hipsters

2009-11-23T16:13:00.006+01:00

Hipsters Valerij Todorovskij (regi), Jurij Korotkov (manus) 5

Det låter lovande. Annorlunda. En rysk musikal om frihetstörstande jazzungdom i förtryckets och konformismens Sovjet.

Året är 1955 och i en stil som påminner om både Grease och Dirty Dancing träffas Moskvas snajdiga hipsters för att dansa, hångla och digga jazz. Deras föräldrar är förstås förfärade eller skräckslagna. Partiet är missbelåtet. Jazz är dekadent, fosterlandsfientligt och kontrarevolutionärt.

Som sagt, det låter lovande, men det här är en film med många problem. Den är för lång, handlingen är för konstig och ologisk, och försöken att med symbolism berätta om kommunistförtrycket känns aldrig riktigt äkta. När KGB-chefen klipper av håret på en hipster känns det inte att det ska symbolisera ett groteskt och omänskligt system.

Och ändå. Det som verkligen känns är upphovsmännens alldeles äkta kärlek till musik i allmänhet och jazz i synnerhet. Musikalnumren är framförda med glimt i ögat, färgglada kreationer och ett gott humör som smittar av sig på mig. När jag lämnar salongen är jag riktigt munter, och det är ju faktiskt inte så illa.

Extract

2009-11-22T09:51:00.003+01:00

Extract Mike Judge (manus, regi) 6
En liten bagatell om en man som jobbar hårt i sin fabrik (där tillverkas mandelextrakt) på bekostnad av kärlekslivet. Slashasarna på fabriken, den outhärdlige grannen, en sexig bedragerska och en sällsynt usel rådgivare till bartender sätter tillsammans igång en kedja av händelser som utvecklas till en riktig soppa. Det är riktigt kul underhållning, om än ett tämligen lättviktigt verk.

Shrink

2009-11-22T09:49:00.004+01:00

Shrink Jonas Pate (regi), Thomas Moffett (manus) 8
Kevin Spacey briljerar som filmens nav, psykiatrikern Dr Carter. Han är en ansedd bästsäljande författare i finn-lyckan-genren, men hans eget liv är statt i förfall efter hustruns självmord. De ständiga haschrusen dövar ångesten. Parallellt får vi följa några av Carters patienter, vilka lever sina liv i och kring Hollywoods filmindustri och vilkas vägar korsas slumpmässigt. Alla bär de på sina bagage.

Det här är i likhet med The Girlfriend Experience ett pussel där en helhet långsamt växer fram, och även detta är övertygande framställt. Skillnaden är att detta är bättre. Det är känslomässigt engagerande, och jag känner att jag vill karaktärerna väl (möjligen med undantag för en sällsynt osympatisk och föga subtilt karikerad filmproducent). Skådespeleriet är fint, och särskilt Kevin Spacey är som sagt imponerande.

The Girlfriend Experience

2009-11-22T09:35:00.004+01:00

The Girlfriend Experience Steven Soderbergh (regi), David Levien, Brian Koppelman (manus) 6
Christine är lyxprostituerad - detta märkliga ord - på Manhattan. Hon lever sitt liv i tjusiga miljöer och exklusiva kortkorta klänningar, men blicken är tom och själslivet torftigt. Plötsligt dyker en annorlunda kund upp, och Christine tar risken att känna någonting på riktigt.

Soderbergh lägger ett slags pussel med scener som hoppar i tiden och rummet, och det tar en stund innan man förstår hur allt hänger ihop. Emellertid blir vissa trådar i manus liksom hängande i luften. Tempot är lugnt, stundtals lite väl makligt, men det är mycket välgjort och spelet är hela tiden övertygande. När Christine, eller Chelsea som hon kallar sig inför sina kunder, plötsligt skrattar till hjärtligt så känns det.

Festivaldags igen!

2009-11-21T12:49:00.004+01:00

Detta är ju egentligen en festivalblogg, och därför känns det passande att uppväcka den ur sin dvala nu när Stockholms Filmfestival anno 2009 drar igång. Åtta filmer står på programmet i skrivande stund. Kanske blir det också några fler om andan faller på.

Sedan jag skrev sist har jag sett två filmer - hösten har alltså inneburit en erbarmligt låg biofrekvens, men förhoppningsvis kan jag bättra på statistiken från och med nu - och det känns som om jag är skyldig bloggens läsare (Jag kan i och för sig ringa dig, men det känns roligare att låtsas ha en bred läsekrets.) en snabb summering:

Tarantinos världskrigshistoria Inglorious Basterds var en blandad upplevelse som jag ger en 5:a av 10. Svenska Man Tänker Sitt var desto bättre. Jag ger betyget 8 och kände mig verkligen drabbad av dessa människor som försöker hitta sin plats i tillvaron.

Ja, det var min snabba summering. Kanske blir festivalrapporteringen något mer uttömmande, vem vet?

Whatever Works

2009-09-06T11:30:00.008+02:00

Whatever Works Woody Allen (regi, manus) 2

Saker jag tänkte på under Whatever Works:

Vad ska vi laga till middag? Grilla, kanske?
Ska jag verkligen se Sverige-Ungern i kväll? Det blir väl bara ett sömnpiller.
Hur kommer det sig att alla nobelpristagare i Snillen Spekulerar alltid är så trevliga? Någon otrevlig typ måste väl någon gång ha fått priset?
Blir L sur om jag frågar om vi kan gå?
Har Woody Allen någonsin gjort en tråkigare film?

Och svaret på den sista frågan är tyvärr nej. Detta är med bred marginal den sämsta Allenfilm jag någonsin sett.

Som gammalt Allenfan går jag ju annars igång och dreglar som en Pavlovhund så fort de speciella vita bokstäverna syns mot svart botten samtidigt som någon Cole Porterlåt rullar igång. Så också här. Den första scenen får också godkänt, men i övrigt är det blott blodfattig och otajmad dialog mellan en rad människor vars relationer känns helt orealistiska. Det enda förlåtande med filmen är möjligheten att drömma sig bort till Manhattan.

Woody Allen är ett geni med det mest imponerande CV man kan tänka sig, men detta var ett bottennapp. På't igen, Woody! För här fungerar det inte.

Andra är desto gladare. SvD:s utsände hade en utsökt biostund, medan DN:s recension är något mer begriplig. Mer i linje med min, alltså.

Brüno

2009-09-02T20:12:00.008+02:00

Brüno Larry Charles Regi), Sacha Baron Cohen et al (manus) 7

Vulgärt? Japp. Smaklöst? Lita på det. Elakt? Alla gånger.

Det mesta är nämligen som vanligt när Sacha Baron Gohen är igång. Allt är smaklöst, vulgärt och elakt, och det rör sig om humor utan värme. Men i vanlig ordning är det ofta också väldigt begåvat och roligt - enskilda ögonblick rentav lysande.

Denna gång är det rollfiguren Brüno, österrikisk ”über-gay”, som åker till USA (och några andra ställen) för att reta upp folk. Naturligtvis lyckas han. Att han chockerar bigotter är förstås inte konstigt, men Cohen driver konsekvent sin roll och sina bisarra nycker långt över alla gränser, oavsett vem han möter. Han ser till att få en reaktion.

Resultaten växlar väldeliga i kvalitet. Vissa scener blir inte mer än plumpa, andra blir helt geniala, och det bjuds på en hel del rejäla flatgarv. Tyvärr undrar man dock hela tiden vad som är förberett och vad som uppstått spontant, och det där tvivlet hämmar komiken en smula.

Jag håller inte med dem som hävdar att Brüno är utmanande mot heteronormen. Än försöker han förföra f d presidentkandidaten Ron Paul under förevändningen att göra en intervju, än väcker han en jägare mitt i natten när han naken vill komma in i dennes tält. Självklart blir de arga, men vem hade inte blivit det? Upprördheten har knappast någonting med homofobi eller heteronorm att göra, utan är helt enkelt rimliga reaktioner på ett oacceptabelt beteende. Såväl Ron Paul som de tre jagande lantisarna är ganska hyggliga killar och bjuder helt enkelt inte på den förväntade reaktionen av inskränkthet. Alltså ser Cohen sig tvingad att vrida till provokationen några varv extra.

Den enda gräns som överskrids är därmed den goda smakens. Men som sagt, även dålig smak kan innebära god underhållning.

Morgondrakarnas utsända verkar också ha haft kul, men enas om att filmen är slående ojämn.

Slumdog Millionaire

2009-05-23T19:22:00.005+02:00

Slumdog Millionaire Danny Boyle, Loveleen Tandan (regi), Simon Beaufoy (manus), Vikas Swarup (roman) 6

Det börjar bli hög tid att skriva några rader om Slumdog Millionaire. Det är nu en vecka sedan jag såg den, och jag borde väl summera mina intryck innan de faller helt i glömska. Saken är bara den att jag inte känt mig särskilt inspirerad. Slumdog Millionaire togs emot med idel rosor av recensenterna, liksom av Oscarsjuryn, men själv kände jag mig aldrig engagerad på riktigt.

Det hela handlar om den fattige pojken Jamal från Mumbais slum som plötsligt befinner sig i teve med möjlighet att vinna en förmögenhet i Vem vill bli miljonär? En ynka fråga står mellan honom och förstapriset. Eftersom programledaren - vars arrogans inför fattiglappen i studion trotsar all beskrivning - förutsätter fusk tas Jamal in till "förhör". För polisen berättar han sitt livs historia, vilken vävs samman med utvecklingen i tevestudion.

Och det är förstås en dramatisk uppväxtsaga vi får ta del av, ett slags Dickens goes Bollywood (Här figurerar också en indisk Fagin av sällan skådad ondska, och jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att åskåda dessa övergrepp på barn.). Varje dag är en ständig kamp för överlevnad för Jamal och hans bror, och lojaliteten sätts ständigt på prov. Givetvis sprakar Danny Boyles regi på sedvanligt vis.

Alla förutsättningarna finns alltså på plats för en strålande film. Kryddor saknas sannerligen inte, och det hela är absolut inte dåligt, men någon riktig hetta känner jag heller inte. Det blir som att äta en Chicken Tikka på E4-baren. Kanske kommer jag så småningom att lista ut varför.

Milk

2009-04-04T10:23:00.006+02:00

Milk Gus van Sant (regi), Dustin Lance Black (manus) 7

I förra veckan antog Sverige en ny könsneutral äktenskapslag, och man kan väl kalla det för en milstolpe. Ytterligare ett steg har tagits i riktning mot ökad jämlikhet.

Homofobi och diskriminering kommer säkerligen att leva länge än, men tydligt är att situationen långsamt blir bättre för åtminstone västvärldens sexuella minoriteter. Om inte förr så förstår man det när man ser Milk. Harvey Milk var den förste öppet homosexuelle som lyckades bli vald till ett politiskt ämbete i USA när han tog plats i San Franciscos stadsfullmäktige 1977, och det här är hans berättelse. Vi ser alltså en annan milstolpe i medborgarrättskampen.

Filmen tar sitt avstamp i början av 70-talet. Stadsdelen The Castro i San Francisco har utvecklats till ett slags fristad för USA:s homosexuella, och Milk flyttar dit med sin nyfunne pojkvän. Ändå är fördomarna, diskrimineringen och trakasserierna ständigt närvarande. Det går inte att komma undan. Man kan bli avskedad med homosexualiteten som enda grund – särskilt lärare löper risken – och polisen får med jämna mellanrum för sig att attackera gaybarer. Ilskan jäser, och den karismatiske och vältalige Harvey Milk blir en centralfigur när revolutionen tar form.

Det är ett stycke amerikansk samtidshistoria som tecknas, men lika mycket – om inte mer – är det en historia om kärlek. Om rätten till sin kärlek, hur den än må se ut. Harvey Milk vill inget annat än att leva ifred, stolt och öppen med sin pojkvän, men omständigheterna tvingar honom till ett annat liv. Priset blir högt.

Gus van Sant jobbar vidare med stilen från bl a Paranoid Park med en lite skakig kamera som kryper nära inpå skådespelarnas ansikten. Frånsett en del översentimentala scener på slutet har han gjort ett mycket bra jobb och berättar en historia som engagerar och upprör. Och berör. För det som är allra mest ligger kvar på näthinnan är den ömsint skildrade kärlekshistorien mellan Harvey och Scott. Sean Penn och James Franco är lysande, och dem emellan finns verkligen något elektriskt, någonting trovärdigt. Det är mycket fint.

Kritiken har varit välvillig. Såväl DN som SvD landar i höga betyg.

The Wrestler

2009-03-10T10:02:00.006+01:00

The Wrestler Darren Aronofsky (regi), Robert D. Siegel (manus) 7

Är det så att vi just nu är inne i en trend med filmer om åldrandet, om tiden som går och om kroppens förfall? Eller är det mina tolkningar som för närvarande är osedvanligt enkelspåriga (och vad säger det i så fall om mig)? På A svarar jag i vart fall ja (B får någon annan ta hand om). På kort tid har jag sett Benjamin Button, Synecdoche, NY och nu The Wrestler. Tre filmer, och se vi har en trend enligt radions spanarlogik.

För The Wrestler handlar också om tidens gång och livets skiften. Och om tiden far hårt fram i de nyss nämnda filmerna så är den här fullständigt brutal mot Randy ”The Ram”. En gång var han firad stjärna i den bisarra underhållningsformen – någon sport är det ju inte tal om – wrestling, numer utgör han en härjad föredetting långt ifrån rampljuset. För några ynka slantar gör han fortfarande sina gig tillsammans med andra föredettingar inför en krympande publik. Sedan hem till husvagnen och ensamheten. Möjligen kan han imponera lite på pojkarna i husvagnsparken, men även de blir mer och mer svårflörtade. Den en gång beundrade kroppen sviker allt oftare, och enda sättet att köpa sig lite mer tid i ringen är att misshandla sig själv med sprutor och tabletter, samt att driva showerna allt längre mot förnedring.

Även Cassidys kropp döms ut som vissnad och ointressant. Hon uppträder på stripphaket i Randys grannskap, men hon vet att hennes tid som åtrådd dansös är utmätt. Tiden (och kunderna) sorterar bort henne, och några uppskov gives icke, som bekant.

Och naturligtvis möts Randy och Cassidy i denna sin gemensamma erfarenhet av att ha blivit undanskuffade. Naturligtvis, för det här är inte en film som överraskar. Berättandet är linjärt och klassiskt, och de dramatiska greppen har setts åtskilliga gånger förut. Randys tafatta försök att knyta an till sin försummade och nu vuxna dotter kan enklast beskrivas som déja vu. Dessa delar är också filmens svagaste och minst trovärdiga, men i övrigt tycker jag faktiskt att resultatet är riktigt lyckat.

Det är rörande hur Randy försöker finna sig tillrätta i en ny tillvaro som icke beundrad och icke åtrådd. Mickey Rourke, som ju själv har en historia som tangerar Randys, övertygar i huvudrollen, och det är lätt att känna sympati för honom. Jag tycker också om kontrasten mellan det härjade, nästan groteska, ansiktet och den (oftast, men långt ifrån alltid) väldigt sympatiske Randy. Fram växer ett slags Skönheten och Odjuret där man som åskådare sitter och längtar efter att någon till sist ska lyckas se bortom och genom musklerna, trikåerna och det blonderade håret. Att han ska bli någon också när publikens uppmärksamhet riktats mot något nytt vrålande muskelberg. För om så inte sker så vet vi att Randy snart kommer att gå under – det sköter tiden, åldrandet och självförbränningen om. (Som sagt, särskilt nyskapande är det inte.)

Recensenterna har delats i olika äger. DN:s Mårten Blomqvist hade svårt att stå ut med sentimentaliteten, medan Hynek Pallas hyllar filmen i SvD.

Och en sak till, jag gjorde misstaget att se den på Sergelbiografen, där jag även tidigare haft dåliga bioerfarenheter. Popcorn och skräp överallt, obekväma stolar och sex snorungar som kom in och störde halvvägs in i filmen. Jag fick visserligen ett tillgodohavande för biljetten (Bra, SF!), men lovar ändå härmed att aldrig gå dit igen.

Synecdoche, New York

2009-02-15T23:04:00.010+01:00

Synecdoche, New York Charlie Kaufman (regi, manus) 7

En av min favoritknasbollar, Charlie Kaufman, är tillbaka. Den här gången har han inte bara skrivit manus – som till t ex Being John Malkovich och Adaptation – utan han har också gjort sin regidebut.

Och mycket känns igen från hans tidigare manus. Huvudpersonen Caden Cotard har ett konstnärligt yrke – i det här fallet teaterregissör – samt en neurotisk läggning, och han har det kämpigt såväl i yrket som med sina privata relationer. Ett väl tilltaget stipendium ger honom fria skaparhänder, och han använder pengarna till en minst sagt omfattande övning i navelskåderi. Det är Cotards eget sönderfallande liv som skildras, och i en gigantisk hangar inleds en aldrig upphörande repetition. Kuliss för kuliss återskapas regissörens egna miljöer, och efterhand utökas ensemblen med allt fler skådespelare som gestaltar varandra i en enda stor meta-soppa.

Även här känner vi förstås igen Kaufman. I vanlig ordning ger han blanka tusan i klassisk berättarkonvenans, och historien far åt alla håll. I samma ögonblick som man känner sig orienterad i skeendet så tar det ett nytt krumsprång och en ny riktning. Det är förstås en smula rörigt, men jag njuter av idérikedomen och av den absurda humor som präglar stilen. Den som är begiven på symbolism får sannerligen sitt. Det kryllar av små detaljer, upptåg och absurda ordväxlingar – oftast med läkare – som man kan roa sig med att tolka tills korna går hem. Här brinner ett hus, där havererar en kran, och på de mest oväntade ställen dyker en hjärnskrynklare upp.

Intressant nog så är tematiken på många sätt väldigt lik den från en annan film på repertoaren, nämligen Benjamin Buttons Otroliga Liv. Centralt i filmen är åldrandet och tiden som går för att aldrig komma åter, år som läggs till år fortare än man kunnat ana. Caden Cotard tror att det gått en vecka, men almanackan säger något helt annat. Här finns också den livslånga kärlekshistorien med förhinder.

Men medan Benjamin Button tråkade ut mig så är det här både intressant och underhållande nästan hela vägen. Trots de egenartade, nästan surrealistiska, gestaltningarna så framstår huvudpersonerna som väldigt mänskliga. De har sina nojor, sina tvivel och sina förbjudna tankar, men också sin vilja att, ja, leva. Trots ensamhet, trots brinnande hus och trots att föreställningen troligen aldrig blir klar. Jag blir verkligen berörd, och jag tycker det är fint hur Kaufman så ömsint beskriver sina plågade karaktärer. Han får oss (i vart fall mig) att vilja dem väl, deras brister och kantigheter till trots. Huvudrollerna görs av Philip Seymour Hoffman och Samantha Morton, två favoriter som imponerar igen.

Men det håller som sagt bara nästan hela vägen. Någon skrev att Kaufman behöver en regissör som kan gallra i hans bångstyriga manuskript, och det stämmer nog. Här har han som sagt regisserat sitt eget manus, och med facit i hand kan man nog säga att en halvtimmesdos av Kill Your Darlings hade varit hälsosam. Dessutom finns samma problem som i Being John Malkovich, nämligen en svårighet att avsluta historien lika elegant som den inleds. Men i huvudsak är jag både underhållen och känslomässigt engagerad, och då får man vara nöjd.

SvD
DN

Benjamin Buttons Otroliga Liv

2009-01-26T16:31:00.007+01:00

The Curious Case of Benjamin Button David Fincher (regi), Eric Roth (manus) 4

Kravspesen tycks ha varit inriktad på en sak – Oscarsstatyetter.

Och leveransen? Tja, den följer noggrant manualen Den Lille Oscarsvinnaren (jag är helt säker på att slika instruktionsböcker existerar). Storslagen tretimmarsepik som spänner över ett århundrade. Kärlek större än livet självt. Makalösa miljöer och spännande specialeffekter. Från naturlyrik och solnedgång över Mexikanska Golfen till pulserande neonljus på 40-talets Manhattan. Krig, sorger, och – kanske viktigast av allt – ett sexobjekt till superstjärna som vågar göra något helt nytt (ett så kallat modigt karriärsteg). Hela arsenalen har kommit till bruk.

Och resultatet är... urtråkigt.

Det känns dock emellanåt som om filmen är något på spåren, och det är förstås lätt att hitta en betraktelse över åldrandet och livets skiften. Om tiden som går och aldrig kommer åter. Om möjligheter man fick men aldrig grep, och andra tillfällen som man faktiskt tog tillvara. Om människor som kommer och går, in och ut ur våra liv. Alltsammans naturligtvis med potential att bli både intressant och drabbande om det görs bra, men Benjamin Button berör aldrig på djupet.

Karaktärerna blir aldrig riktigt intressanta, och kärleksladdningen är alldeles för neutral. Filmen är på tok för lång, tempot för makligt, och det känslomässiga spelet alldeles för insmickrande för min smak. Hela anrättningen blir märkvärdigt osalt.

Men prisregnet blir nog ändå ymnigt. Nomineringar har man i vart fall kammat hem så det räcker.

Övriga i sällskapet var i stort sett positiva, om än inte på något sätt överväldigade. SvD skriver positivt, medan DN:s utsände i vanlig ordning är något mer avvaktande.

Frozen River

2009-01-19T10:56:00.005+01:00

Frozen River Courtney Hunt (regi, manus) 6

Det är inte alltid jag håller med. När det gäller filmjuryåsikter hör det verkligen till ovanligheterna att jag håller med, och senast underströks det under förra veckans guldbaggegala. Jag hade en hel del att invända emot, och den största besvikelsen var att juryn fullständigt förbisåg den originella och uppfinningsrika De Ofrivilliga till förmån för det etablerade och välbekanta. Jag höll inte med.

På Stockholms Filmfestival i höstas fastnade juryn för Frozen River och belönade den med en bronshäst för bästa film. Det här är en amerikansk independentproduktion enligt konstens alla regler, komplett med långsamma steel guitar-toner under förtexterna. Allt utspelar sig i gränstrakterna mellan USA och Kanada, där en mor (Ray) försöker att få tillvaron att gå ihop för sig och sina söner. Huset håller på att rasa samman, på middagsbordet står bara popcorn, och mannen har dragit till Atlantic City med en olycklig kombination av sparpengar och spelberoende i bagaget.

Av en slump kommer Ray i kontakt med en ung indiankvinna (Lila), och plötsligt yppar sig en möjlighet att göra lite snabba pengar på människosmuggling. Lila har kontakterna, Ray har en bil, och tillsammans börjar de att föra flyktingar över den frusna St. Lawrencefloden in till USA. Diskbänksrealism. Allt pekar på en katastrof.

Och det är ganska bra. Allt är välgjort och välspelat, och det är intressant att få en bild av hur livet kan te sig i ett indianrservat. Ray är en stark och hårt kämpande kvinna men är långt ifrån helgonlikt beskriven. Hennes moral är töjbar och värderingarna inskränkta, men hon går ändå att förstå och känna sympati för. Det gillar jag. Även berättandet är effektivt, med mängder av detaljer som inte ges några övertydliga förklaringar. Regissören litar på att publiken kan tänka själv.

Och ändå saknas det något. Det har gått några dagar sedan jag såg filmen, och jag har inte ägnat den många tankar. Den där verkliga glöden ville aldrig riktigt infinna sig, och mot slutet kändes det som att man tog den lätta vägen ut. Habilt, men långt ifrån mästerligt blir slutintrycket.

Så den där bronshästen skulle Frozen River inte ha fått om jag fått bestämma. Jag såg flera andra filmer som var oerhört mycket starkare. Fel film vann. Igen. Det börjar bli hög tid för mig att göra jurytjänst, så det till sist blir någon ordning på torpet.

Den tiden på året

2008-12-30T13:17:00.006+01:00

Jaha. Kan det bli mer förutsägbart? Idag kom guldbaggenomineringarna, och det var givetvis inga svårigheter att peka ut rätt nomineringar i kategorin bästa film.

I övrigt noteras att årskrönikorna duggar tätt för närvarande, och imorse presenterade Svenskan sina favoriter (ej online) bland årets filmer. Jag skriver i stort sett under på värderingen av det svenska filmåret, även om jag själv vill peta ner Låt Den Rätte Komma In några pinnhål. De hyllar De Ofrivilliga som årets bästa svenska film, och jag nickar förstås mitt bifall utan någon som helst betänketid.

Däremot ställer jag mig mer avvisande till deras utländska favoriter. Två av dem har jag inte sett, men övriga tre tycker jag har övervärderats kraftigt av kritikerna. Själv gav jag I'm Not There ett godkänt betyg – framför allt för formen, som är uppfinningsrik och mycket snygg – men inte mer. Så är jag ju heller inte så kunnig om Bob Dylans liv och verk, och det kändes som om det är en förutsättning för att fullt ut ta till sig filmen. Vicky Christina Barcelona hyllades unisont av recensenterna, och jag hade väl inte direkt tråkigt heller, men samtidigt så fanns det något tamt över hela anrättningen. Woody Allen har inte längre den där självklara snärten i sina filmer, och det är väldigt trist för en gammal Allendyrkare att konstatera. Barnhemmet, till sist, var en ganska effektiv och oerhört konventionell klichéfest till skräckis. Den var i och för sig rätt så mysig att se, men var den verkligen så jädrans bra? Jag tycker inte det.

Så vilka var mina favoriter bland utländska filmer under året? Jag går igenom min vote history på imdb och hittar Hunger, Control, Nights and Weekends och Margot at the Wedding högst upp på listan. Och eftersom endast den sistnämnda haft vanlig biopremiär i år leds man till två möjligheter. Antingen har det internationella filmåret 2008 varit ovanligt blekt, eller också har jag missat de utländska mästerverk som gått upp på bio. Inte för att Margot at the Wedding är något annat än en utmärkt film med en lysande Nicole Kidman i rollen som en fruktansvärd mor, men ändå. Årets bästa film ska vara något alldeles enastående, något man bär med sig på näthinnan länge, länge, och till den nivån når Margot inte. Inte heller de guldbaggenominerade utländska filmerna når i mitt tycke upp till några mästerliga nivåer.

Istället är det unga svenskar som helt plötsligt sticker ut. Ruben Östlund, Jens Jonsson och Måns Månsson (och förra året Johan Kling med Darling) har alla gjort strålande filmer och utmanar den internationella konkurrensen. Och det är fantastiskt glada nyheter, tycker jag!

Och, för tydlighets skull, i listform. De bästa filmerna jag sett på bio under 2008:

Svenska:
1. De Ofrivilliga
2. H:r Landshövding
3. Ping-pongkingen

Utländska:
1. Hunger
2. Control
3. Margot at the Wedding

H:r Landshövding

2008-12-11T09:58:00.012+01:00

H:r Landshövding Måns Månsson (regi, manus) 8

2008 måste vara det bästa svenska filmåret i mannaminne! Jag har nyligen hyllat De Ofrivilliga, och den är naturligtvis årets bästa film, men flera andra förtjänar beröm. Både Ping-pongkingen och Maria Larssons eviga ögonblick är alldeles utmärkta filmer, och nu sällar sig H:r Landshövding till raden. Detta är en originell och poetisk liten pärla som definitivt förtjänar bättre än att förpassas till Victorias garderobsstora salong 5.

På ytan handlar den om Uppsala Läns landshövding Anders Björck. Måns Månsson har med kameran följt Björck och sedan redigerat resultatet till något som kallas för en dokumentärfilm. Endast de ceremoniella delarna av arbetet står i fokus. Vi får se Björck som inviger Linnéåret, Björck som avtäcker konstverk, Björck som är ”enväldig domare” i en TV4-studio och Björck som tar emot en polsk hedersutmärkelse. Däremellan möten, telefonsamtal, arbetsluncher, resor, fler möten och ett fasligt sjå med att pressa in nya ceremoniella uppdrag i almanackan.

Det som först slår mig är det utsökta fotot. Månsson jobbar mycket med ljus och skuggor i sina gryniga svartvita bilder, och det är en visuellt väldigt vacker film. Därtill är den ofta väldigt rolig. Anders Björck är ju, försiktigt uttryckt, en ganska speciell karaktär, och när denna speciella karaktär hamnar i ganska speciella situationer drar det stundtals iväg och blir nästan surrealistiskt. Att se honom så en åker – givetvis i kostym och lågskor, och inför en fullständigt allvarlig publik – och kasta frön omkring sig som en del i en invigning är en komisk höjdpunkt. Andra gånger gör det nästan ont att titta, som när några tafatta spadtag från stackars prins Carl Philip av någon anledning ska skänka kunglig glans till ett nyplanterat träd invid domkyrkan. Den där utbredda fascinationen inför prominenser och kungligheter finns med i fonden genom stora delar av filmen, och den är naturligtvis till stora delar löjeväckande, men faktiskt också ganska rörande ibland.

Det här är inte dokumentärfilm som vi är vana att se dem. Filmen drivs inte av någon uttalad frågeställning eller jakt på någon sanning. Inte heller får vi några intervjuer, någon berättarröst eller några bakgrundsfakta. Inga journalbilder, inga diagram. Bara ett tyst betraktande av en landshövding i arbete och – märk väl – Månssons alldeles speciella val av scener.

Det senare är viktigt, ty det är som sagt bara den representativa sidan – en ganska liten del – av jobbet som blir belyst, och man kan undra varför Månsson gjort dessa val. Vad är det för berättelse han vill förmedla? Det blir aldrig riktigt tydligt, och filmen har något undflyende i sin karaktär. Genom att göra urvalet så snävt ger han en uppenbart skev bild av såväl arbetet som landshövding som om människan Anders Björck, och då liknar ju H:r Landshövding på ett sätt mer fiktion än dokumentär. Fast så kanske man kan säga om alla dokumentärer?

Kritiken är överlag positiv. Såväl DN som SvD strör rosor över H:r Landshövding. De flesta andra år hade den varit en stark guldbaggekandidat, men i år tvivlar jag på att den ens blir nominerad. Min gissning är att De Ofrivilliga nomineras för att den är bäst, Maria Larssons eviga ögonblick nomineras (dock inte oförtjänt) för att den tävlar om en Golden Globe och Låt Den Rätte Komma In nomineras för att den drar storpublik. Vi får snart se hur det går.

Burn After Reading

2008-12-05T14:51:00.008+01:00

Ja, vad tusan! Egentligen tänkte jag ju lägga den här bloggen i en ny träda nu när Stockholms Filmfestival är över, men jag har upptäckt två saker. För det första så fördjupar det faktiskt upplevelsen och minnet av filmen att anteckna några rader om den, och för det andra tycker jag att det är kul. Alltså filmbloggar jag ett tag till, konstigare än så är det inte.

Burn After Reading Joel Coen & Ethan Coen (regi, manus) 7
Jag är naturligtvis omåttligt förtjust i bröderna Coens filmer. När de är bra – The Big Lebowski, Fargo, The Hudsucker Proxy och Oh, Brother, Where Art Thou – är de fullständigt lysande, och när de är som sämst – Intolerable Cruelty, The Man Who wasn't There – är de ändå sevärda och underhållande. Förra årets No Country For Old Men låg i mitt tycke någonstans däremellan – bra, men ack så överskattad. Som jag uppfattar det så betraktas de i första hand som spänningsregissörer, men själv tycker jag oftast bättre om de mer lekfulla och tramsiga filmerna. Som Burn After Reading.

Här hittar två hönshjärnor en cd-skiva med vad som tycks vara hemligstämplat material från CIA. De ser genast möjligheten till lite snabba stålar. En hittelön ska man väl få, och annars kanske ryssarna är intresserade? Som om inte den tanken är nog dålig kompliceras det hela av att den ena hönshjärnan börjar dejta en stilig man, ovetandes om att denne inte bara är gift utan också vänstrar med hustrun till den fd CIA-anställde vars cd-skiva upphittades i första läget. Upplagt för fars.

Det är som bekant inte alla förväxlingskomedier som håller streck, men det här är väldigt roligt. Ensemblen är ett stjärnuppbåd med bl a John Malkovich, Tilda Swinton, George Clooney, Brad Pitt och Frances McDormand. De spelar alla ungefär de roller som de brukar, med i stort sett lyckade resultat. Undantaget är Brad Pitt, vars överspelade tossighet är lite irriterande, men det vägs upp av att Frances McDormands överspelade tossighet av någon anledning funkar mycket bättre. Roligast är dock de seniora CIA-chefer som febrilt försöker förstå vad tusan som egentligen är i görningen.

Både SvD och DN tycks ha haft kul med filmen.

Håll utkik!

2008-11-30T23:50:00.005+01:00

Så är 2008 års festival till ända. Naturligtvis förekommer det en massa tips och surr om filmer man borde se och andra som man bör undvika. Följande kommer jag att försöka se om de dyker upp på biograferna:

Frozen River (Vinnare av årets bronshäst för bästa film.)
Mellan Väggarna (Årets guldpalmsvinnare i Cannes.)
Hr Landshövding
Phoebe in Wonderland
Smart People
The Brothers Bloom
Transsiberian
The Complete History of my Sexual Failures

Rachel Getting Married

2008-11-30T22:39:00.009+01:00

Rachel Getting Married Jonathan Demme (regi) Jenny Lumet (manus) 7

Om man ska sammanfatta årets festival så är kanske ledorden naturalism, emotionella bagage och trassliga relationer. Här är det Kym som får permission från behandlingshemmet för att vara med på sin systers bröllop. Det tilldrar sig i familjens hus, och där har en stor och brokig skara människor samlats för att fira och umgås i dagarna tre. Naturligtvis blir det en känslomässig bergochdalbana.

Det finns mycket kvalitet i filmen. Det är intressant och väl skildrat hur missbruket liksom ockuperar alla tankar och aktioner hos de anhöriga. Inte ens på sin eget bröllop får man vara huvudperson, för Syrrans missbruk och den oro det medför ligger hela tiden som en våt filt över allt som sker. Och omvänt finns rädslan hos missbrukaren för att hon aldrig ska bli något annat än i bästa fall en ex-missbrukare. Kommer hennes familj att verkligen lita på henne igen? Kring sådana frågor kretsar filmen.

Även Rachel Getting Married är filmad med skakig handkamera och äkthetsambitioner i dialogen, och det fungerar ganska bra. Anne Hathaway, som jag nog aldrig har sett annat än fräsch och äppelkindad, spelar utmärkt i sin lite överraskande roll som fd knarkare. Större delen av filmen, men inte allt, utspelar som sagt sig i familjens hus, där familjemedlemmar, nya och gamla, stöts och blöts mot varandra i vad som nästan liknar ett kammarspel. Bullriga gräl pågår i ena rummet samtidigt som bröllopsorkestern jammar lite i rummet intill. Det är trots sitt allvar stundtals riktigt charmigt, och det färgas av mycket värme och humor.

Men det är också ett av filmens problem. Det känns liksom inte realistiskt att nyktra och kloka människor tillåter familjens interna uppgörelser att fortgå inför öppen ridå på det sätt som sker. Dessutom blir vissa nyckelscener alldeles för blyfotade när all subtilitet slängs överbord. Plötsligt litar inte regissören på åskådarens tankeförmåga, utan väljer istället att tydliggöra alla poänger några gånger extra. Det känns klumpigt, den eftersträvade realismen naggas i kanten, och jag känner mig en smula irriterad.

Men till största delen är det välgjort, och den kärlek som otvivelaktigt finns mellan systrarna är spelad med stor värme. Det är fint.

Uppdatering: Nu har filmen haft ordinarie biopremiär. Svenskans utsände hade tråkigt, medan Dagens Nyheter skriver lite mer gillande. Mest positiv är nog radions Kulturnytt. Marit på Kvalster har också några korta men läsvärda funderingar.

Nights and Weekends

2008-11-29T10:15:00.006+01:00

Nights and Weekends Joe Swanberg, Greta Gerwig (regi, manus) 8

Ytterligare en sk mumblecore-film från Joe Swanberg och Greta Gerwig. Mumblecore innebär låg – nästan obefintlig – budget, och följaktligen bjuds det ingen musik, inga effekter, inga exotiska inspelningsmiljöer och inga superstjärnor. Bara en skakig handkamera och ett gäng kompisar i rollerna.

Också historien är till synes trivial. James och Maddie har ett distansförhållande, med alla problem det innebär. Först följer vi dem under en mysig och romantisk helg i Chicago, och ett år senare träffar vi dem på nytt under några dagar i New York. (Då har dock något förändrats. Något viktigt.) De pratar lite strunt och lite allvar, har lite sex och tramsar omkring, och det är egentligen allt. Precis som i deras film i förra årets festival – liksom i De Ofrivilliga, för den delen – saknas klassiskt linjärt berättande, klassiska hjältar och ett problem som får sin klassiska lösning i någon dramatisk slutscen.

Och ändå är det väldigt bra. Små subtila detaljer visas upp, åskådaren får själv fylla i till en fungerande historia, och det blir gripande i sin enkelhet. Det utpräglat naturalistiska i form och spelsätt gör människorna väldigt levande, och framför allt Greta Gerwig är en fantastisk skådespelerska. Hon har både charm och djup, och förtjänar en större publik framgent.

Åsikterna om filmen, och om hela mumblecore-fenomenet, skiftar kraftigt. Vissa hyllar, andra sågar brutalt. Själv gillar jag det skarpt.

Chelsea on the Rocks

2008-11-27T20:56:00.003+01:00

Chelsea on the Rocks Abel Ferarra (regi) 5

Dokumentär om det kanske mest legendomspunna av alla hotell - Chelsea Hotel i New York City. I årtionden har det varit samlingsplats för konstnärer av alla de slag - musiker, författare, bildkonstnärer och skådespelare, bara för att nämna något.

Naturligtvis skapar en slik miljö sin alldeles egna mytologi, och filmen återger delar av den. I vissa fall är det dramatiserat - som iscensättningen av hur Sid Vicious flickvän Nancy Spungen knivhuggs till döds - men oftast berättas historierna helt enkelt av någon som varit med, exempelvis Milos Forman eller Robert Crumb. Givetvis är det berättelser om konstnärskapet, om bohemliv och dramatiska dödsfall, om sex, droger, staden New York och om fadersgestalten Stanley Bard som höll hotellet igång fram till 2007. Dessutom sörjs det faktum att denna bohemiska oas på nedre Manhattan obönhörligt håller på att trängas undan.

Det borde vara bra. Kombinationen av Abel Ferrara, New York och alla dessa framstående artister borde borga för en häftig film, och visst är det spännande ibland. Men jag känner mig snart relativt ointresserad, och med det material som finns till förfogande hade jag hoppats på mer. Enbart storögd fascination och förundran inför Chelsea-myten räcker inte hela vägen.

Red

2008-11-26T23:03:00.006+01:00

Red Trygve Allister Diesen, Lucky McKee (regi), Steven Susco (manus), Jack Ketchum (roman) 6

Gamle Avery tar sitt spö och sin hund och beger sig ut för att fiska. Väl på plats blir han trakasserad av ett gäng beväpnade slynglar, och det slutar med att hunden Red blir skjuten. Avery beslutar sig för att ta reda på vilka slynglarna är och för att söka upprättelse. Inte hämnd, bara upprättelse. Det visar sig bli mer komplicerat än han trott, och förloppet börjar snart eskalera.

Det finns en hel del att invända mot i historien, men ändå gillar jag det här. För det första finns det en stegrande spänning filmen igenom, och det finns därtill något starkt tilltalande i Averys lugna och värdiga beslutsamhet att göra rätt. Förutsättningarna synes hopplösa, men med moralen på sin sida kämpar Avery vidare som en klassisk hjälte, sorgsen men rakryggad. Jag faller för gestaltningen. Filmens problem består främst i att några scener trillar i klichéfällan, och i att vissa händelser och karaktärer känns lite väl långsökta och orealistiska.

Och kanske ändå inte. Det aktuella Rödebymålet har ju visat hur det som börjar med några ohängda slynglar kan sluta i tragedi när vuxenvärlden smiter ifrån sina ansvar.

Adoration

2008-11-25T21:32:00.012+01:00

Adoration Atom Egoyan (regi, manus) 6

I centrum står Simon, hans avlidna föräldrar, hans morbror och en patriark till morfar. Viktig är också dramalärarinnan. Alla bär de på tunga känslomässiga bagage. Som en dramauppgift hittar Simon på en historia om sina föräldrar som snart sipprar ut på internet, blir en spridd "sanning" och diskuteras flitigt på olika fora.

Egoyan är en lika ambitiös regissör som alltid, och anspråken är höga. Filmen kan ses som en historia om en ung man som försöker hitta sig själv, lika väl som ett inpass om moderna medier eller om bristen på tolerans mot det normbrytande. Många är ämnena som ska behandlas.

Men det funkar ändå ganska bra. Mitt intresse hålls uppe hela tiden, och vi bjuds på en del överraskande turer, inte minst för att berättarstrukturen är elegant uppbruten. Det blir en kul liten utmaning att hålla ordning på historien. Det hela känns dock en smula överlastat. Varje scen är Drama, mättad med cellomusik och tankfulla konstpauser. En lite mer varierad framställning med några lättsammare sekvenser hade knappast skadat.

Henry Poole Is Here

2008-11-24T21:00:00.006+01:00

Henry Poole Is Here Mark Pellington (regi), Albert Torres (manus) 2

Spoilervarning! Har du fattat det okloka beslutet att se detta nonsens? Vill du inte veta hur det går? Läs inte längre än så här.

Se här ett försök att göra feelgood-film som går käpprätt åt skogen. Dystre enslingen Mr Poole flyttar in i ett nyinförskaffat hus i ett villaområde någonstans i Kalifornien. Hans påstridige granne hälsar på och upptäcker ett mirakel i trädgården. Mr Poole har svårt att se det mirakulösa men får strax lära sig en läxa om vikten av att tro. Ty fler mirakel ska snart inträffa, och om man bara tror så ska nog allt också ordna sig till slut. Kärleken hittar han också, för grannfrun är ju inte bara singel, hon är snygg också. Häpp! Till och med dödliga sjukdomar (som manusförfattaren bekvämt nog lät bli att definiera) försvinner i ett huj, bara man tror. Närsynt? Traumatiserad? Yep. You've guessed it. Tro. Det är faktiskt ganska provocerande.

De inledande minuterna är i och för sig inte så dumma. Det inträffar en del mystiska saker som väcker min nyfikenhet, men ju längre filmen lider desto sämre blir den. Slutet är bedrövligt, och efteråt är jag mest irriterad. Jag har slösat bort två timmar på en tafflig predikan, och ju mer jag tänker på filmen desto mer irriterad blir jag. Undvik!

Och det kanske mest irriterande av allt – grannarna heter Esperanza, Dawn och Patience. Kan filmens problem illustreras tydligare?

Hunger

2008-11-24T13:29:00.014+01:00

Hunger Steve McQueen (regi, manus), Enda Walsh (manus) 9

Omskakande och otäckt inifrån det ryktbara Maze-fängelset utanför Belfast. Där inne pågår IRA-fångarnas protester för att återfå sin status som politiska fångar. Tidigare hade de tillåtits att bära sina egna kläder och att sköta sig relativt fritt inom fängelseområdet. När den möjligheten fråntogs dem inleddes protester som senare övergick i den hungerstrejk som leddes av Bobby Sands. Filmens första del handlar främst om två fångar som delar cell under de sk filt- och "vägra tvätt"-protesterna, medan uppmärksamheten i den andra halvan riktas mot den hungerstrejkande Bobby Sands. I några scener får vi också följa en av plitarna.

Såvitt jag kan förstå från min Nordirlandslitteratur är händelseförloppet i stort sett sanningsenligt skildrat, så långt det nu är möjligt. Från vägra tvätt-protesten kom rapporter om celler insmetade i matrester, urin och avföring, kryllande av mask. Vittnesmål sipprade ut om upprepad misshandel av fångarna. Allt detta skildras skoningslöst av McQueen. Brutaliteten, förödmjukelserna och de vidriga förhållandena skildras rakt på sak i fruktansvärda scener. När en naken Bobby Sands släpas iväg till en kombinerad tvångstvätt och misshandel måste jag stundtals titta bort. Allt skildras långsamt och ingående, allt tillåts ta tid. Kameran viker inte för en sekund från de mest otäcka bilder.

Och det är bra. Det är starkt, engagerande, tankeväckande, och oerhört välspelat. I en minnesvärd scen – som också är en befriande oas mitt i allt det groteska – samtalar Sands med sin präst i en enda lysande tagning på 15 17 minuter. Stort skådespeleri. Även scenografen måste ha en eloge för alla motbjudande miljöer.

Så vad handlar Hunger om? Tja, det kommer nog att finnas lika många svar som individer. Kanske om hur människor kan bli offer för sin egen mytologi. Å ena sidan den grandiosa känslan av att vara det enade Irlands räddare, å andra sidan en för Kampen nödvändig självbild av litenhet, utsatthet och självspäkelse. Resultaten har som bekant varit katastrofala, inte minst för att identiska strömningar florerar på lojalistsidan. Kanske om hur denna tragiska och idiotiska konflikt kan beröva människor deras värdighet, i filmen gäller det såväl fångarna som fångvaktarna. Långsamt bryts de ned – om inte fysiskt så mentalt.

Också Bobby Sands tynar bort, även om han uppvisar sällan skådad beslutsamhet och hårdhet såväl som intelligens, och det förs diskussioner om huruvida skildringen glorifierar honom eller ej. Svaret beror nog på om man tror att hans protester gav resultat - vilket vissa anser - eller om man finner hans offer bortkastat. Själv lutar jag åt det senare. Jag ser blott tragik och fullständig meningslöshet. Någon glorifiering är det inte fråga om.

Uppdatering: Just det, det var ju en förfilm också. Den glömde jag bort, här som jag suttit med de starka irländska bilderna på näthinnan. Roots hette filmen, och den handlar om hur en turkisk pojke matas med nationalistiska ramsor i skolan, samtidigt som det visar sig att hans by kommer att utplånas av ett dammbygge i nationens tjänst. Och visst finns det en koppling till Hunger i det att idén om Nationen är så tydligt överordnad Individen. Det är en inte oäven film, men det är onekligen en smula otacksamt att placeras i samma visning som Hunger.

Uppdatering 2: Även Times Onlines recensent är berörd:

Uppdatering 3: Ordinarie premiär, så här ett halvår efter festivalen. DN:s Strage är inte alltför imponerad, men SvD:s Pallas landar i högsta betyg.

Tears for Sale

2008-11-23T19:46:00.009+01:00

Tears for Sale Uris Stojanovic (regi) Aleksandar Radivojevic (manus) 7

Denna serbiska smällkaramell slår genast fast ett faktum som vi sedan länge trott oss känna till – hur oerhört ociviliserat det är på Balkan. Allt finns där – ett bullrigt gytter av bångstyrig musik, vapen, explosioner, getter, yppiga kvinnor samt skrynkliga svärande åldringar i huckle. Folk super, vrålar, grälar, slåss, avlossar sina gevär mot skyn, dansar och röker hemrullade cigariller i munstycke samt drar i sina mörka mustascher.

Förutom att i denna film är det glest mellan mustascherna. Männen har försvunnit till Kriget, och i byn blir kvinnorna alltmer kärlekskranka. Den ende kvarvarande mannen är en synnerligen skröplig gammal tupp, och två systrar – gråterskor till yrket – beger sig ut för att hitta en ny. Cornelis Vreeswijk ler i sin himmel.

Det är väldigt underhållande nästan hela vägen. Man pressas ner i biostolen av blotta kaoset, av energin och tempot, och dessutom är det väldigt avancerat visuellt. Man har sannerligen inte sparat på krutet vad gäller specialeffekter. Ibland uppstår små (korta) andningshål där man rör sig långsamt och tyst i vackra poetiska landskap, men oftast blir det bara till att spänna fast sig och hålla i hatten. Och samtidigt – den uppsluppna tonen till trots – är anslaget vemodigt, ty männen är i krig eller döda, och efterfrågan på gråterskor stor. Så uppstår ett slags blues, där man blir på gott humör av en i grunden mollstämd berättelse.

Varietys recension.

Mermaid

2008-11-23T17:00:00.005+01:00

Mermaid Anna Melikjan (regi, manus) 4

Rysk historia om Alisa som föds i en stuga vid kusten som ett resultat av ett tillfälligt marint möte mellan hennes mor och en sjöman. Vi får följa henne som sexåring vid kusten – då hon drömmer om att bli ballerina – och som 17-åring i Moskva – då hon drömmer om kärleken.

Tyvärr blir det snart långtråkigt, trots enskilda inslag som är både innovativa och humoristiska. Karaktären Alisa – hela tiden i centrum – intresserar mig inte nämnvärt, och filmen utvecklas därför till föga mer än en rad udda händelser som staplas på varandra, utan att jag egentligen bryr mig om hur de hänger ihop.

Tilläggas kan dock att jag såg filmen omedelbart efter De Ofrivilliga, och att jag då var tämligen uppslukad av en fantastisk filmupplevelse. Detta gjorde knappast Mermaid rättvisa. Vidare gick åsikterna i sällskapet tvärt isär. En var förtjust, två var försiktigt positiva, en var ganska uttråkad (jag) och en somnade.

Som förfilm visades en slovensk (slovakisk?) förfilm som inte lämnade några särskilda spår.

De Ofrivilliga

2008-11-23T16:15:00.013+01:00

De Ofrivilliga Ruben Östlund (regi, manus), Erik Hemmendorff (manus) 10

Lysande film av Ruben Östlund! Vi ser perfektion från den första rutan till den sista, och nästa års guldbaggestrid tycks avgjord. Här är den bästa svenska filmen på många år. I fem parallella historier skildras hur människor avstår från att Säga Ifrån när de har chansen, pga mer eller mindre rationella rädslor, och när det första tillfället gått om intet blir det mångdubbelt svårare i det senare skedet.

De flesta av rollerna spelas ~~såvitt jag förstår av amatörer~~ av för mig okända skådespelare, och de är alla fantastiska. I varje scen återges dialogen så som folk pratar på riktigt, det är trovärdigt och engagerande. Ingenstans finns den stolpighet i replikerna som så ofta hemsöker svenska filmer. Bilderna ligger ofta stilla i oortodoxa kameravinklar som låter människor passera ut och in. Ofta ser man inte ansiktena på dem som pratar, utan det blir istället nästan som en bildsatt radioteater i långa tagningar. Det är uppfinningsrikt och fungerar strålande.

Filmen hoppar mellan ett krampaktigt födelsedagsfirande, en bussresa som gör halt, ett kompisgäng på suphelg, en lärarinna i våndor samt en mardrömslik tonårsfylla. Det vimlar av fantastiskt roliga replikskiften, men det är hela tiden allvarsamt, och ofta är igenkänningshumorn av ett sånt slag att man oroligt vrider sig som en mask i fåtöljen. Det är direkt plågsamt att se dessa olustiga situationer och veta att man själv mycket väl skulle kunna vara en del av något liknande i verkliga livet. Inte minst fyllans baksidor åskådliggörs på ett välgörande oromantiskt sätt. Det är som sagt lysande!

Som förfilm visades Goda Råd från förra årets kortfilmsstipendiat. Det är i och för sig en habil liten film, men den förbleknar fullständigt bredvid den storstilade huvudfilmen.

Jag har också en misstanke om att Ruben Östlund skojar lite med festivalpubliken. Före filmen berättade han om en liten episod där han själv ljugit för en vän för att slippa tappa ansiktet, innan han frågat sig själv: ”Vänta nu, har jag inget lärt av min egen film?” Under visningen kom det sedan in en man i salongen som störde med irriterande skratt. Huvuden vreds, och man kunde känna att de som satt i närheten väntade på att någon annan skulle köra ut eller hyssja på den störande. Min gissning är att Östlund riggat det hela för att se om någon lärt sig något av filmen. Skulle någon Säga Ifrån? Jag ska försöka ta reda på hur det låg till med det.

Uppdatering: Ruben hade vänligheten att svara på ett mejl jag skickade. Tack för det! Han försäkrar att han inte planterat den störande mannen i salongen. Ruben upplyser också om att huvuddelen av de medverkande är professionella aktörer, tvärtemot vad jag hade fått veta.

Uppdatering 2: De Ofrivilliga recenseras i berömmande ordalag i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Notera att SvD med sin betygsättning alltså anser att filmen är lite sämre än t ex Borat, Tarantinos Death Proof eller pekoralet Försoning. Låter det rimligt? Det är det inte.

Medicine for Melancholy

2008-11-22T15:26:00.010+01:00

Medicine for Melancholy Barry Jenkins (regi, manus) 7

I upptakten till denna amerikanska indiefilm vaknar Micah och Jo i samma säng dagen efter ett one-night-stand i fyllan. Efter diverse besvärade turer beslutar de att lära känna varandra, och filmen följer dem under en bakrusig eftermiddag och kväll i San Fransisco. På museum, på karusell och på klubb. Det spirar en romans, men det finns ett litet problem – Jos pojkvän.

Det är underhållande och välspelat. Temat och genomförandet är knappast originellt, men det finns kemi mellan huvudrollerna – som figurerar i varje scen – och de är bägge trovärdigt gestaltade. En film om riktiga människor, och det ger alltid pluspoäng i min bok. Staden San Fransisco – den tredje huvudrollen – skildras i svartvitt, vilket är snyggt men heller inte särskilt originellt. Det finns ett patos och en vilja att närma sig sociala frågor om ras och höga bostadspriser, men de är inte filmens intressantare delar. Framför allt så tilltalas jag istället av den enkla pojke-möter-flicka-historien.

Soundtracket listas tydligt i eftertexterna, och det verkar finnas en lovvärd ambition att lyfta fram okända förmågor på väg upp. Rader av myspace-adresser vimlar förbi. Minuspoäng för dålig ljudmixning, då det ibland blev nästan olidligt starkt och svårt att urskilja replikerna i stadslarmet.

Parking

2008-11-22T08:48:00.005+01:00

Parking Chung Mong-Hong (regi, manus) 5

Taiwanesisk historia om en man som bara ska köpa en kaka och sedan direkt åka hem till sin fru som väntar med middagen. Naturligtvis går det på tok. Hans bil blir blockerad, och varken taxi eller bärgare går att uppbringa.

Istället blir han strandsatt i sällskap med mer eller mindre underliga existenser - en hjälpsam frisör, en hårdkokt gangster, en slem hallick, en desillusionerad skräddare och en föräldralös flicka (Utgör de årets tema?). Kvällens händelser blandas med återblickar från vars och ens liv.

Det börjar mycket bra, och filmen sys ihop med en tilltalande twist, men däremellan är det tyvärr alldeles för segt. Det finns en ambition att skapa en mystisk mardrömslik stämning, men det lyckas inte särskilt bra. Personerna i filmen blir aldrig mer än skisser som man inte riktigt lär känna. Det förblir oklart vad det hela handlar om eller ens vad det är för ett slags film. Jag tror att den är tänkt mest som ett drama, men det är utbrott av fiskhuvudslapstick som jag tror att besökarna mest kommer att minnas.

Anywhere, USA

2008-11-20T23:54:00.012+01:00

Anywhere, USA Chusy Haney-Jardine (regi, manus), Jennifer MacDonald (manus) 8

2008 års festival är igång, och öppningen var för min del mycket lyckad. Anywhere, USA är en knasig episodfilm med tre löst sammanfogade historier kring ledorden Botgöring (penance), Förlust (loss) och Okunnighet (ignorance).

Den första handlar om hur en upphittad pistagenöt sätter fart på fantasin och misstänksamheten hos sydstatshillbillyn Gene. Tillsammans med en kompis – vars inflytande är, eh, mindre bra – börjar han spionera på sin exsambo, vilket i förlängningen leder till en katastrofal uppgörelse på ett motell. (På motellet pågår lustigt nog samtidigt en mustaschfestival.) Gene straffas med regelbunden botgöring, varje tisdag kl 14.

I mellanhistorien lär vi känna en föräldralös 8-årig flicka som börjar misstänka att tandfén inte finns på riktigt. Avslutningen handlar om Ralph – vars främsta tillgång i livet är ett osedvanligt välansat skägg – som plötsligt inser att han inte känner en enda svart människa. Han beslutar sig för att ändra på det, men hans ständigt drinkläppjande hustru är inte road.

Filmen präglas av idérikedom och gott humör, trots att det är allvarsamma ämnen – terrorparanoia och segregation, t ex – som behandlas. De tre episoderna är sinsemellan ganska olika till sin karaktär och stämning. Stundtals liknar det mest fars, medan mittenepisoden är finstämd och rörande trots vissa absurda inslag. Något enhetligt bildspråk finns inte, och musikvalen drar också åt alla håll. Ändå är det märkvärdigt väl sammanhållet, de spretiga uttryckssätten till trots, och hela tiden är det underhållande. Bra film.

Regissören var i salongen och introducerade filmen med en kort anekdot om hur han blev fästingbiten och inlagd på sjukhus under inspelningen. Mer ville han inte säga.

Så mycket film, så lite tid

2007-11-25T23:03:00.003+01:00

Och, som avslutning, en liten minnesnotering över alla de filmer som omdömesgilla personer har rekommenderat under festivalen. De här tänker jag hålla utkik efter:

Juno
Caramel
The Band's Visit
Rocket Science
The Ten
Lost in Beijing
4 Månader, 3 Veckor och 2 Dagar
Persepolis
Rebellion: The Litvinenko Case
Hallam Foe
Ulzhan
The Mourning Forest

Fados

2007-11-25T22:52:00.002+01:00

Fados Carlos Saura (manus, regi), Ivan Dias (manus) 3
Inget prat, bara musik. Under 90 minuter presenteras fadon, helt enkelt genom att en rad fadosånger spelas och sjungs. Tonvikten läggs på musikstilens bredd, både geografiskt (Kap Verde, Moçambique, Lissabon etc) och stilmässigt. Vi hör tidiga varianter som spelas på ett slags vevlira, och nyare urban hiphopfado. Och oftast illustreras lidelsen av dans framför skärmar.

Musiken är förstås jättefin, och det är ju trevligt att titta på snygga människor som dansar, men ganska snart blir det väldigt enahanda. MTV Fado. Det funkar dessvärre inte, och vi gick efter en timme.

No Country for Old Men

2007-11-25T22:20:00.003+01:00

No Country for Old Men Joel Coen & Ethan Coen (manus, regi), Cormac McCarthy (roman) 7
En jägare råkar snubbla över en anhopning lik, några säckar knark och en väska med två miljoner dollar. Han tar med sig pengarna, och mycket snart har han förstås en bestialisk mördare i hasorna. En trött sheriff ligger steget efter och funderar på vart världen är på väg.

På en Coenfilm har man förstås inte tråkigt - de kan ju verkligen göra film. Det är stilsäkert och emellanåt riktigt spännande, men historien känns inte vidare realistisk. Det är många turer och sammanträffanden som känns långsökta och svårbegripliga. Dessutom har jag svårt att stå ut med alla dessa stenhårda och korthuggna män som aldrig rör en min, oavsett vilka gräsligheter de möter. Det är mycket våld, och det är mycket brutalt.

Tillägg: Så här en dag senare har jag börjat tänka på filmen i andra banor. Den ska nog snarast ses som en klassisk saga om kampen mellan ont och gott. Den fåkunnige människan snärjs i Frestarens garn (två miljoner dollar), och Den Onde själv beger sig ut för att hämta hem fångsten. Den Goda Kraften (sheriffen) gör vad han kan, men helt kan han aldrig fördriva ondskan. Spontant känner jag att filmen vinner på en sådan läsning. Sedan har det dessutom slagit mig att det görs små vinkningar till tidigare Coen-filmer. Korpen och hunden som skjuts har sina motsvarigheter i Raising Arizona. Troligtvis finns många fler exempel som gått mig förbi.

Savage Grace

2007-11-24T10:24:00.002+01:00

Savage Grace Tom Kalin (regi), Howard A. Rodman (manus), Natalie Robins & Steven M.L. Aronson (bok) 8
Familjetragedi av rent grekiska mått som bygger på sanna händelser. Det handlar om familjen Baekeland - mor, far och son - som är arvtagare till bakelitens uppfinnare och således stormrika. De lever sina liv i societetskretsarna i New York, Paris och Medelhavets semesterorter, men det är långt ifrån sorglöst. Från fadern finns en markerad distans ('Tell Tony i said good night!') till de övriga, och mellan mor och son är förhållandet incestuöst.

Det är väldigt välgjort. Direkt infinner sig en kuslig känsla av att katastrofen närmar sig, och man kan fundera länge på varför det gick som det gick. Några svar får vi inte. Agerandet är väldigt bra, och Julianne Moore briljerar i vanlig ordning. Men den riktiga kraften i filmen kommer av att dramat faktiskt har verklighetsbakgrund. Utan den vetskapen skulle jag nog avfärda det här som spekulativt och fullständigt orimligt.

We Own the Night

2007-11-23T09:04:00.003+01:00

We Own the Night James Gray (manus, regi) 4
James Gray överraskar negativt med en klichéfest från det ryska Brooklyn. I centrum står en polischef och hans två söner, den ene familjefar och påläggskalv i poliskåren och den andre haschrökande påläggskalv i klubblivet. När polisen drar igång en attack mot knarkmaffian så blir det ett kombinerat kriminal- och familjedrama. Receptet känns inte direkt fräscht.

Någonstans finns ändå en proffsighet i genomförandet, och ibland så blir det faktiskt riktigt spännande. Som helhet är det dock långdraget och som sagt klichéfyllt, och manuset dräller av luckor och frågetecken. Jag vet inte mycket om polisarbete i New York, men det känns som om man har slarvat en del. Kan en son verkligen få ansvar för utredningen om hans far blir skjuten? Har de inga hundar som kan nosa reda på bovar på ett fält? Och hur kan skurken få fly bakvägen ur ett av polisen omringat hus?

The Darjeeling Limited

2007-11-23T08:35:00.002+01:00

The Darjeeling Limited Wes Anderson (manus, regi), Roman Coppola (manus), Jason Schwartzman (manus) 8
Allt är som det brukar i Andersonlandet. Uttryckslösa ansikten, långsamma absurda dialoger, lika absurda karaktärer, slowmotionsekvenser och så de där speciella bilderna som har en alldeles egen färgrikedom och är sprängfyllda med detaljer. Skådespelarna är de vanliga.

Och så handlar det förstås om syskon och deras förädrar. Här sätter sig tre bröder på ett tåg i Indien för att äldsta brorsan fått för sig att de borde bege sig ut på en andlig resa för att bli vänner på nytt. Inget går som förväntat, förstås. Och som vanligt tycker jag att det är oerhört smart och underhållande.

Til døden os skiller

2007-11-22T10:22:00.002+01:00

Til døden os skiller Paprika Steen (regi), Anders Thomas Jensen (manus) 6
Jan dyker regelbundet upp på jobbet med nya blåtiror och spruckna ögonbryn. Han låtsas att allt är bra och säger att han gått in i en dörr eller snubblat i trappen. På så vis är det alltså en klassisk beskrivning av våld i hemmet, med den skillnaden att det är kvinnan som slår. Jan, som visar sig vara en riktig lögnhals, tar ut sin frustration på anställda och kunder. På terapisamtal kommer han i kontakt med några kriminella busar, och han ber dem röja hustrun ur vägen. Intressant nog skildras allt med svart humor. Det är svårt att tänka sig tragisk komik om en man som misshandlar sin hustru, men det här funkar faktiskt.

Det är absurt och väldigt roligt mellan varven, även om skratten förstås fastnar i halsen. Tyvärr tappar filmen tempo och riktning under andra halvan, och de svenska replikerna (Jan Malmsjö och Frida Hallgren) ligger inte riktigt rätt i munnen.

Garage

2007-11-22T09:45:00.002+01:00

Garage Leonard Abrahamson (regi), Mark O'Halloran (manus) 9
En annan gemensam festivalnämnare har blivit ensamhet. I världens absoluta utkant (irländska landsbygden) jobbar och bor Josie ensam på en sliten bensinstation som ytterst sällan har några kunder. Han är lite efterbliven och har ett fåtal enkla glädjeämnen i livet. Macken får honom att känna sig någorlunda viktig, och ibland tar han en pint med "the lads" på den lokala puben. På vägen dit matar han en häst med äpplen. Men ensamheten tär, och i sin längtan efter ömhet och riktig vänskap fattar han okloka beslut, utan att kunna förstå det själv.

Filmen är lika långsam som Josie, stillsam och poetisk. Huvudrollen är fantastiskt spelad, och det är hjärtskärande att se Josie inse att han gjort ett misstag, samtidigt som han är oförmögen att förstå vad och hur han kan ställa det tillrätta. En mycket bra och mycket sorglig film, som påminner mig om Tarjei Vesaas roman Fåglarna, som jag greps av under gymnasietiden.

Förfilmen är israelisk - Pathways - och presenterar en flicka med för stor sexuell aptit. Det får man inte ha, och hon blir brutalt tillrättavisad. Det är väldigt obehagligt, men mycket bra.

Waitress

2007-11-20T21:36:00.002+01:00

Waitress Adrienne Shelly (manus, regi) 5
Om den gemensamma nämnaren 2005 råkade bli våldsexcesser så är årets tema riktigt usla äkta män och pojkvänner. De dyker upp i Phantom Love, Mister Lonely och Expired. I Waitress är den usla äkta mannen gift med servitrisen och pajkonstnären Jenna, som avskyr sin man men olyckligtvis ändå har blivit gravid. Dessutom visar sig den nya gynekologen vara en fumlig charmknutte. Så vad ska hon egentligen ta sig till? Det är ganska trevligt (trots närvaron av några jobbiga karlsluskar), en feelgoodrulle med småputtrig dialog och lite kärlek till alla som förtjänar det. Och alla pajfetischister får sitt.

Expired

2007-11-20T09:05:00.003+01:00

Expired Cecilia Miniucchi (manus, regi) 8
Ytterligare en film om ensamhet och längtan. Claire och Jay träffas i sitt jobb som parkeringsvakter - de är alltså allmänt föraktade och avskydda - och han börjar "uppvakta" henne. De inleder ett förhållande, trots att Jay redan från början visar sig vara en riktig knöl. Claire härdar ut och förlåter under stoisk tystnad. Längtande och smickrad över att någon faktiskt vill ha henne klamrar hon sig fast vid en strimma hopp om att det kanske ändå kan bli bra. "Can't you just be nice?", frågar hon i filmens sorgligaste ögonblick. En annan gång frågar hon sin mor om det inte är bättre med något dåligt än med ingenting alls. Det är mycket välspelat, och man ömmar hela tiden för karaktärerna, faktiskt även för knölen. Det är en film som väcker tankar och känslor, inte minst frustration över Claires undfallenhet.

Förfilmen var brasiliansk och hette A stem. En kvinna upptäcker att ett träd slagit rot i hennes kropp. Det är faktiskt riktigt bra. Otäcka "huddefekter" spred vämjelse i salongen.

I’m a Cyborg, but That’s OK

2007-11-19T17:55:00.002+01:00

I’m a Cyborg, but That’s OK Chan-wook Park (manus, regi), Seo-Gyeong Jeong (manus) 6
Gökboet möter If... möter Sound of Music möter Kill Bill möter Kusturica möter Tim Burton. I Korea. Och häpp – I’m a Cyborg, but That’s OK. Det påminner om mängder med filmer jag sett, och samtidigt är det faktiskt helt unikt.

En hämndlysten kvinna som tror sig vara en cyborg tas in på mentalsjukhus. En kleptomanisk medpatient fattar tycke för henne, och de två inleder en ytterst bisarr relation. Vissa inslag är lysande, som t ex öppningssekvensen eller när han utför en operation på henne. Det är absurt och fantasifullt, och visuellt är det emellanåt fantastiskt. Musiken är mycket bra genom hela filmen.

Men det finns att invända mot. Filmen är alldeles för lång, och jag retar mig på ett överdrivet teatralt agerande och på den där återkommande tossigheten som folk skrattar åt så mycket i salongen. Själv tycker jag inte att buskis blir roligare bara för att den framförs av koreaner på en filmfestival. Det förekommer en del våld, men det är mest av allt absurt och strängt taget ganska underhållande. Ja, så är det. Även jag kan uppskatta filmvåld.

Paranoid Park

2007-11-18T21:31:00.002+01:00

Paranoid Park Gus Van Sant (manus, regi), Blake Nelson (roman) 8
16-årige Alex tar sin skateboard till legendomsusade brädparken Paranoid Park, där något inträffar. Han berättar själv för oss - någon annan kan han inte berätta för - vad som hände under kvällen och de följande dagarna. Pusselbit läggs till pusselbit, och det är väldigt spännande. Filmen börjar lite trevande med alldeles för långa slowmotionbilder på skateboardåkare, men långsamt och stadigt sugs man in i historien. Det tar också en stund att vänja sig vid det återhållna tempot. Den unge huvudrollsinnehavaren är med i varje scen, och han är fantastisk. I långa sekvenser är det bara närbild på Alex samtidigt som han deltar i ett samtal eller bara våndas över det som hänt. Det blir väldigt laddat.

Mister Lonely

2007-11-17T23:05:00.003+01:00

Mister Lonely Harmony Korine (manus, regi) Avi Korine (manus) 6
Besynnerlig historia om en samling kändisimitatörer som hamnar i ett kollektiv på ett skotskt lantbruk. Bl a Michael Jackson, Marilyn Monroe och Sammy Davis Jr lever tillsammans för att sätta upp en Grand Show. Uppriktigt sagt skulle jag inte våga rekommendera filmen för någon, men det finns ändå en hel del nerv, och jag blir verkligen berörd av alla dystra människor som bara kan leva genom att klä ut sig till något känt ansikte. Filmen blandar och ger. Somt är obegripligt, men det finns många scener som fastnar.

I en parallellhandling följer vi ett antal nunnor som flygbombar u-länder med ris och överlämnar sina öden i Guds händer. Regissören menar tydligen att de två historierna befruktar varandra, men det har jag ärligt talat svårt att se. Detta är inte någon komedi, även om det finns humoristiska inslag, utan det är framför allt sorglig och vemodigt.

Förfilmen Spandex Mann är en surrealistisk liten sak där en samling velourpingviner leker hela havet stormar på diskotek medan en mariachiorkester spelar. En korpulent superhjälte (Spandex Mann) dyker också upp. Det hela är småkul, men väldigt konstigt och relativt intetsägande.

Watching the Detectives

2007-11-17T23:01:00.002+01:00

Watching the Detectives Paul Soter (manus, regi) 7
En trevlig bagatell om en filmnörd och videobutiksinnehavare som får ihop det med en minst sagt äventyrlig kund. Det blir en resa där han får lära sig att leva på riktigt – med riktiga adrenalinkickar – istället för bara genom att rabbla filmtitlar. En smula banalt, visst, men det är mycket roligt och underhållande. Referenserna till filmklassiker haglar. Roligt att se Lucy Liu i en bra roll. Filmen påminner en del om Once (och mängder av andra filmer) på så vis att en uttråkad man ser en levnadsglad kvinna plötsligt virvla in i tillvaron och välta den uppochner. Klassisk dröm, klassiskt tema. Jag faller pladask varje gång.

Once

2007-11-16T22:58:00.004+01:00

Once John Carney (manus, regi) 8
Ett grått och fattigt Dublin står som fond i ett slags stillsam musikvideo där en dammsugartekniker/gatumusiker möter en tjeckisk blomsterförsäljare/pianist. Bägge bär de på sina kärlekssorger, och de möts genom musiken. Tycke uppstår, men kärleken har förstås sina komplikationer. Det är rörande och hjärtevärmande, med väldigt bra låtar i singer/songwriter-stil. Fint spel mellan huvudrollsinnehavarna, vars rollfigurer aldrig ges några namn. Bra film!

Hannah Takes the Stairs

2007-11-16T19:25:00.002+01:00

Hannah Takes the Stairs Joe Swanberg (manus, regi), Greta Gerwig (manus), Kent Osborne (manus) 7
Amerikansk lågbudgetfilm om Hannah och hennes försök att få sina relationer att fungera. Imponerande skådespelare lyckas göra varje scen livfull och trovärdig. Dialogerna är till stor del improviserade, och det fungerar alldeles utmärkt. Filmen tappar litegrann i tempo periodvis, men är som helhet väldigt bra. Tjajkovskis 1812 spelar en nyckelroll i en särskilt minnesvärd och väldigt romantisk scen. Som avslutning en trevlig och intressant Face2Face med Swanberg och Osborne. Moderatorn pratade bra engelska och hade förberett sig väl. Så ska det gå till!

Go Go Tales

2007-11-16T00:40:00.003+01:00

Go Go Tales Abel Ferarra (manus, regi) 4
Allt utspelar sig på en strippklubb på dekis i New York där Willem Dafoe försöker få ihop pengar för att få stället att gå runt. Det börjar lovande, men man har inget att berätta och filmen kommer liksom aldrig igång. Det känns ungefär som en enda 90-minuters inledningsscen. Bisarra inslag (eldsvåda, talangjakt, medicinstudenter med förestående äktenskapsproblem) dyker upp men blir bara hängande i luften. Formmässigt är det dock snyggt, och soundtracket svänger kanonbra.

Phantom Love

2007-11-15T17:23:00.002+01:00

Phantom Love Nina Menkes (manus, regi) 2
I centrum står en olycklig croupier. Hennes liv är en eländesloop runt en jobbig morsa, en pillerknaprande syster och ett slags pojkvän som hon tycks avsky. Det hela är långsamt och ganska poetiskt, men oerhört långtråkigt. Det svartvita fotot är vackert, och det känns som om det finns en historia – kanske till en fungerande kortfilm? – någonstans, men utdraget till 90 minuter blir det hela ett sömnpiller. Dålig festivalöppning.

I backspegeln: 2006

2007-11-14T11:42:00.003+01:00

The Hostage Laila Pakalnina (regi, manus) 6
Absurd lettisk historia om ett kapat flygplan som landar i Riga. Gisslan släpps, sånär som på en sjuårig pojke som blir kaparens vän. Tillsammans kräver de 30 miljoner dollar, en körfestival och en skidskyttetävling. På landsbygden runt flygplatsen händer mystiska saker. Mängder av goda idéer, men lite väl fragmentariskt i sin helhet. Den kombinerade körfestivalen och skidskyttetävlingen (på rullskidor) som hålls på flygplatsen är en surrealistisk höjdpunkt.

A Scanner Darkly Richard Linklater (regi, manus), Philip K. Dick (roman) 5
Dystopi om ett övervakningssamhälle där det stora hotet är drogen D. Kombinationen av spelfilm och animationer är oerhört snygg rent visuellt, och man har lyckats bra med den kafkaiska obehagliga stämningen. Historien är dock svår att förstå. Stundtals briljanta struntpratsdialoger. Det sägs att det är en film om drogproblem, men jag anar en allegori –frågan om vilka metoder man får ta till för att övervinna en fiende känns riktad till USA idag: Hur mycket får man inskränka friheten för att försvara friheten?

TV Junkie Michael Cain, Matt Radecki (regi) 7
Mycket bra dokumentär om fd tevestjärnan Rick Kirkham. Han har fört videodagbok sedan tonåren, och filmen handlar om de år då han gifter sig, blir far till två barn och samtidigt äventyrar alltsammans med ett tilltagande crackmissbruk. Kirkhams eget material för filmen framåt. Väldigt öppenhjärtigt, stundtals väldigt otäckt om hur familjen – där den grundläggande kärleken är stark och aldrig ifrågasatt – plågas av krafter de inte kan bemästra. Samtidigt också en spännande ”hur kommer det att gå-rulle” som pendlar mellan hopp och förtvivlan.

Jindabyne Ray Lawrence (regi), Beatrix Christian (manus), Raymond Carver (novell) 9
Stillsamt drama om fyra fiskarpolare som drar ut i den australiensiska ödemarken och hittar en mördad flicka (samma historia finns med i Short Cuts). De fiskar i tre dagar innan de anmäler fyndet till polisen. Omgivningens dom blir hård, och deras liv är i ett slag förändrade. Dramat kompliceras av rasfrågan (flickan är aborigin) och av de inblandade människornas trassliga relationer. Strålande film. Finurlig animerad förfilm om en osynlig tjej: Look For Me.

Infödd Soldat Rachid Bouchareb (regi, manus), Olivier Lorelle (manus) 7
Fransk mycket omtalad storfilm om ett arabiskt förband som deltar i befrielsen av Frankrike under vintern 1944-45, men som aldrig erkänns som riktiga franska soldater. Strålande skådespelare i en film som berör. Tyvärr drar ett knippe onödiga krigsfilmsklichéer ner betyget, som t ex att de tyska soldaterna (med ett undantag) utgör själlös, känslokall och korkad kanonmat.

Zidane: A 21st Century Portrait Douglas Gordon, Philippe Parreno (regi) 2
Dokumentär om fotbollsgeniet Zidane. Ett antal kameror följer honom under en hel (nästan, han blir utvisad strax före slutsignalen) ligamatch mot Villareal. Jag gillar idén, men den slutar i ett rejält magplask. Med stillsam gitarrmusik, en ganska konstig och irriterande hantering av effektljuden samt larviga ljudpålägg försöker man skapa en kontemplativ stämning. Det fungerar inte alls. Resultatet blir mest långtråkigt.

Offscreen Christoffer Boe (regi, manus), Knud Romer Jørgensen (manus) 9
Betyget till denna ytterst välgjorda metafilm blir högt, trots att jag känner mig lite kluven. Slutet är groteskt och gjorde mig ganska illa berörd, men samtidigt är detta förmodligen den film jag kommer att minnas längst. Dialog och skådespeleri är femstjärnigt i alla detaljer, och varje scen känns livfull och äkta. Skådespelaren Nicolas Bro spelar rollen av sig själv när han lånar en kamera för att dokumentera sitt liv. Han blir snart ”kameramissbrukare”, och missbruket leder till katastrof. Det som dokumenteras är hans eget gradvisa förfall. Det är hela tiden tragiskt men stundtals också oerhört roligt. Tematiskt finns stora likheter med TV Junkie, med den viktiga skillnaden att denna ”dokumentär” är fiktiv.

Sønner Erich Richter Strand, (regi, manus), Thomas Torjussen (manus) 2
Norsk film om en badvakt som upptäcker en pedofil i badhuset och bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Ambitionerna är höga, men resultatet är taffligt. Redan den första scenen tydliggör filmens brister. En korpulent badvakt nickar till på sin post, och strax efteråt druttar han i bassängen med kläderna på, som en annan Farbror Melker. Bättre blir det dessvärre inte. Livlöst spel i otajmade dialoger. Halvvägs genom filmen lämnade jag salongen, bara för att stöta ihop med regissören och producenten i foajén. Förfilmen Sexy Thing handlar om incest och är bara obetydligt bättre än huvudfilmen.

Wristcutters: A Love Story Goran Dukic, (regi, manus), Etgar Keret (novell) 9
Den som begår själmord hamnar i ett grådammigt prärielandskap där alla människor är surmulna slackertyper, och där ingen någonsin ler. Zia, som skurit upp sina handleder, hör rykten om att hans flickvän också tagit sitt liv. Tillsammans med en ryskättad rockmusiker som tagit sitt liv på scen beger han sig iväg för att finna henne. Märkliga saker och ännu märkligare människor kantar vägen. Resultatet blir en mycket underhållande roadmovie. Idérikt och roligt, med utmärkta skådespelare. En festivalhöjdpunkt. Stillsam och fin turkisk (?) förfilm – Boreas – om kärleken mellan en pojke och hans farföräldrar.

The Science of Sleep Michel Gondry (regi, manus) 8
Den hämmade drömmaren Stéphane flyttar till Paris och förälskar sig i Stéphanie i grannlägenheten. Det hela pendlar mellan en skruvad verklighet och en drömvärld i ett slags animerad dagispysselstil, där tyghästar med knappögon ses galoppera genom en stad av gamla kartonger och godispapper. Det är fantasifullt, absurt, poetiskt, roligt och rörande. Mycket bra film som man blir munter av. Absurd förfilm i Roy Anderssonstil om en man som får nog – Sniffer. Inte alls dum.

The Last King of Scotland Kevin MacDonald (regi), Jeremy Brock, Peter Morgan (manus), Giles Foden (roman) 9
Synnerligen otäck historia om en den nyexaminerade Dr Garrigan, en skotsk läkare som åker till Afrika för att uppleva äventyr och komma bort från sin far. Av en slump kommer han i kontakt med Idi Amin och blir dennes livmedikus. Plötsligt befinner han sig i maktens absoluta närhet, fascinerad av Amin och av det lyxiga liv som erbjuds. Regimens terror blundar han för i det längsta, och när han slutligen öppnar ögonen har han redan bidragit till katastrofen. Forest Whitakers spel som den både charmige och skräckinjagande Amin är strålande, liksom övriga skådespelarinsatser. Konventionellt men effektivt berättad film med vackert foto och bra soundtrack. Vissa scener är ohyggligt brutala.

I förtexterna står att filmen är ”inspirerad av verkliga händelser”. Enligt kommentarer på imdb så är Dr Garrigan en påhittad karaktär, inspirerad av tre personer, varav en är skotsk läkare.
Förfilmen Joyride kunde jag gott ha varit utan.

I backspegeln: 2005

2007-11-14T11:30:00.003+01:00

Storm (Måns Mårlind, Björn Stein) 6
Världspremiär. Svensk action, thriller, sci-fi och psykologiskt drama i ett, utspelande sig i Stockholm, Kuba och… Vänersborg. Bra svensk action. Snyggt, idérikt, smart, underhållande, men tröttsamma våldsklichéer drar ner betyget. Det psykologiska dramat tyvärr ganska tunn finkulturfernissa. Inslag av ond bråd död. Kortfilmen Mebana ganska kul. Upphovsmännen var på plats i sällskap med bl a Eva Röse.

A History of Violence (David Cronenberg) 5
Underhållningsvåld under falsk flagg. Programförklaringen, ”att undersöka hur nära ytan våldet ligger i det amerikanska medelklasslivet”, fallerar när karaktärerna är så extrema och inte särskilt vanliga alls. Dock välgjort, och jag hade inte tråkigt. Stora inslag av synnerligen ond och lika bråd död.

Grizzly Man (Werner Herzog) 9
Lysande dokumentär om en outsider som levde – och dog brutalt – bland grizzlybjörnar. Timothys eget videomaterial är fascinerande och bedårande, och Herzogs porträtt av Timothy och hans alltmer uppenbart galna och paranoida hjärna är både ömsint och intressant, men aldrig insmickrande eller romantiserande. Inslag av bråd död.

Bubble (Steven Soderbergh) 8
Mycket bra film som lustigt nog passar Cronenbergs programförklaring mycket bättre än A history of violence. White trash-amerikanernas torftiga liv (och dito matvanor) skildras trots allt med ömhet inför karaktärerna. Inget våld (mordet får vi aldrig se), utan hela mordhistorien fokuserar på de människor som är inblandade. Polisens undersökning hittar rätt direkt när överväldigande bevisning genast pekar ut förövaren. Ovanligt på film, men troligen realistiskt. Mycket bra skådespeleri. Inslag av ond bråd död.

Riviera (Anne Vilacéque) 3
Ingen särskilt lyckad film om trasiga människor någonstans på Rivieran. Man fattar poängen fort, men det hela leder egentligen ingen vart. Inslag av ond bråd död. Meningslös kortfilm innan – Clara. Regissören och huvudrollsinnehaverskan var i salongen, men hade inget viktigt att säga.

Bee Season (Scott McGehee, David Siegel) 2
”My father told me that whithin words and letters dwell all the mysteries of the Universe.” Redan den första kommentaren i denna gränslöst tråkiga film ingav avsmak. Smetigt och ointressant om rättstavningstävlingar och en familj som går sönder trots den eleganta fasaden. Skräp. Första filmen hittills utan inslag av död.

Corpse Bride (Tim Burton) 7
Animerad musikal från det viktorianska England där det rustas till bröllop, men där det mesta går snett till en början. Mycket underhållande saga. Underbar musik av geniet Danny Elfman. Maffiga musikalscener. Stora och muntra inslag av död.

Me and You and Everyone We know (Miranda July) 9
Strålande film. Varm dramakomedi (gräsligt ord) om människor och deras fixa idéer och neuroser. Dessutom om möten av olika slag. Pojke möter flicka, fast på många skilda vis. Mycket idérikt och stundtals väldigt roligt. Möjliga inslag av guldfisksdöd. Festlig förfilm – Nothing special. En charmig Miranda July var på plats under ett annars taffligt och oplanerat Face2face.

20 centimeter (Ramón Salazar) 4
Spansk musikal om en transexuell prostituerad narkoleptiker med en 20 centimeters drule som han/hon vill operera bort. Precis så knäppt som det låter, men tyvärr inte lika bra. Musikalnumren är för tama och för dåligt varierade, och det hela blir lite långtråkigt. Bra idéer finns dock, och emellanåt är det småkul. Inga inslag av död. Vietnamesisk (?) förfilm om människor som försöker hångla med andningsskydd på. Trist.

Reefer Madness (Andy Fickman) 8
Underbar och oemotståndlig banalitet. Upphottad musikalremake av en antidrogfilm från –36. Strålande musikalnummer, bl a med Jesus som ett slags talkshowgäst. Motbjudande men uppsluppna inslag av splatter. Annars elegant. Muntra inslag av död.

The Piano Tuner of Earthquakes (Stephen Quay, Timothy Quay) 1
Festivalens riktiga bottennapp. Jag gick efter 45 min, och då hade jag fortfarande inte begripit vad den handlade om. Det var visst en sångerska som dog. Eller blev kidnappad. Eller, jag vet inte. Och sedan var det någon scen med ett jordskred. Klipp, över till ruttnande tänder, över till mystiska män som sprang i en skog, jordskred, mer tänder, män i skog, etc ad nauseum. I och för sig inte helt oävet rent visuellt, men manuset är en katastrof. Inslag av skendöd.

Nine Lives (Rodrigo Garcia) 9
En av festivalens riktiga höjdpunkter. Briljant film där nio kvinnor porträtteras under några mer eller mindre dramatiska ögonblick i deras liv. Samtliga episoder är gjorda i en enda tagning om drygt tio minuter, och skådespelarna är fantastiska. Avslutningsepisoden där Glenn Close och hennes dotter besöker kyrkogården tillhör det mest gripande jag sett. Genialt! Inga inslag av död, åtminstone inte i den meningen att någon dör i filmens förlopp.