The Curious Case of Benjamin Button David Fincher (regi), Eric Roth (manus) 4
Kravspesen tycks ha varit inriktad på en sak – Oscarsstatyetter.
Och leveransen? Tja, den följer noggrant manualen Den Lille Oscarsvinnaren (jag är helt säker på att slika instruktionsböcker existerar). Storslagen tretimmarsepik som spänner över ett århundrade. Kärlek större än livet självt. Makalösa miljöer och spännande specialeffekter. Från naturlyrik och solnedgång över Mexikanska Golfen till pulserande neonljus på 40-talets Manhattan. Krig, sorger, och – kanske viktigast av allt – ett sexobjekt till superstjärna som vågar göra något helt nytt (ett så kallat modigt karriärsteg). Hela arsenalen har kommit till bruk.
Och resultatet är... urtråkigt.
Det känns dock emellanåt som om filmen är något på spåren, och det är förstås lätt att hitta en betraktelse över åldrandet och livets skiften. Om tiden som går och aldrig kommer åter. Om möjligheter man fick men aldrig grep, och andra tillfällen som man faktiskt tog tillvara. Om människor som kommer och går, in och ut ur våra liv. Alltsammans naturligtvis med potential att bli både intressant och drabbande om det görs bra, men Benjamin Button berör aldrig på djupet.
Karaktärerna blir aldrig riktigt intressanta, och kärleksladdningen är alldeles för neutral. Filmen är på tok för lång, tempot för makligt, och det känslomässiga spelet alldeles för insmickrande för min smak. Hela anrättningen blir märkvärdigt osalt.
Men prisregnet blir nog ändå ymnigt. Nomineringar har man i vart fall kammat hem så det räcker.
Övriga i sällskapet var i stort sett positiva, om än inte på något sätt överväldigade. SvD skriver positivt, medan DN:s utsände i vanlig ordning är något mer avvaktande.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Håller med om analysen att den är som gjord för oscarsutmärkelser.
Ställer mig tveksam till formuleringen att Cate Blanchett skulle vara ett "sexobjekt till superstjärna", hon har sedan länge profilerat sig som en tämligen seriös aktris med Hollywoodmått.
Ett par av filmerna som följer samma snitt (en livshistoria som återberättas på ålderns höst i kronologisk ordning med plötsliga klipp tillbaka till "nutiden") är Amadeus, Forrest Gump, Stekta Gröna Tomater.
Man kan bara konstatera att det formatet håller än.
Jag tänkte på Brad som sexobjektet till superstjärna. Och det står ju inte i motsatsförhållande till att vara en seriös aktör.
Yep, formatet håller än, F ö anser jag att Amadeus fullständigt sopar banan med övriga filmer du nämner.
Ok, jag ändrar min kommentar till att jag är tveksam om den formuleringen angående Brad Pitt. :)
Han må vara ett sexobjekt för dig och många med dig, men han är även en lysande skådespelare (12 monkeys, snatch, fight club).
Ja, Amadeus sopar banan med dem, liksom med allt annat som filmats (möjligen med undantag för gökboet). Milos äger.
Ok, jag kan hålla med om att "sexobjekt till superstjärna" är en långt ifrån fullständig beskrivning av Brad Pitt. Men inte felaktig. :-)
Sin bästa insats gör han dock i Babel.
Milos är bra. Vad gör han nuförtiden, förresten?
Skicka en kommentar