Halvtidsrapport från en festival

2010 års festival är igång sedan en vecka tillbaka, och det börjar bli hög tid för en rapport. Jag förstår att läsekretsen är otålig och längtar efter en fyllig redogörelse. What’s hot and what’s not på Stockholms filmfestival? Fredrik brukar ju veta.

Men några riktigt heta tips kan jag ännu inte ge. De fyra filmer jag sett hittills, alla amerikanska, har varit i stort sett habila, men ingen har slagit knockout. Bäst var den första – Cold Weather.

Cold Weather Aaron Katz (regi, manus), Brendan McFadden, Ben Stambler (manus) 7

På ytan är det en klassisk gåta – en kvinna är mystiskt försvunnen från ett hotellrum. Våra hjältar, inspirerade av Sherlock Holmes, sätter av för att hitta henne, och för att tänka klarare tar de några pipstopp. Det är en underhållande jakt, präglad av humor istället för våld, men så mycket till svar får vi aldrig. När det hela är över inser vi istället att filmen handlar om något helt annat, nämligen om hur Doug och hans syster hittar tillbaka till varandra i vuxen ålder. Mysteriet och genreleken är bara ett verktyg för att berätta en historia om två syskon. Jag gillar det. Det är både underhållande och fint och väldigt välspelat.

Regissören Aaron Katz var i salongen under ett trevligt och väl genomfört face2face

Douchebag Drake Doremus (manus, regi) 7
Temat om två syskon som glidit isär går igen i Douchebag. Svårt osympatiske Sam ska gifta sig, och hans fästmö hämtar handgripligen hem den motvillige lillebrodern Tom för att vara med på bröllopet. Eftersom han inte har någon dejt ger sig två skäggiga bröder ut på en roadmovie för att hitta Toms flamma från årskurs fem. Bröderna gillar inte varandra, men man anar tidigt att de kanske kommer att göra det när filmen är slut. Det känns liksom som den sortens film.

Framför allt är det en mycket välskriven och välspelad dialog. De enskilda scenerna har en imponerande äkthetskänsla. Det är roligt i ungefär en timme, men sedan börjar det plötsligt gå på tomgång innan vi tvärt och oväntat hoppar till uppgörelsen. Filmen känns inte riktigt klar, lite som La Sagrada Familia. Vi vet vad man ville åstadkomma, vi ser och imponeras av stora delar, men kvar står också en radda byggnadsställningar.

Howl Rob Epstein, Jeffrey Friedman (manus, regi) 5
Inledningen i Howl är inget annat än spektakulär. Allen Ginsberg, i James Francos gestalt, läser sin klassiska dikt Howl, och när han kommer till ’floating across the tops of cities contemplating jazz’ exploderar biosalongen i en riktig storbandsrökare och makalöst snygga förtexter. Tyvärr är detta det bästa i filmen.


Fyra trådar vävs samman. Dels Ginsbergs allra första offentliga recitation av dikten, dels en intervju med författaren några år senare, dels den sedlighetsrättegång där Ginsberg stod åtalad (han blev frikänd), och till sist en animerad fantasi för att illustrera poemet.

De två första spåren fungerar bra. James Franco imponerar som Ginsberg, och här finns en riktig nerv i spelet. Rättegångsscenerna är dock tämligen trötta, och riktigt sövande är de animerade sekvenserna.

Lyckligtvis livas man upp av ett fantastiskt soundtrack och av filmens tema. Ginsberg stod upp för sin homosexualitet och för sin rätt att uttrycka sig, och det är precis vad filmen också gör. Ett frihetligt credo, om man så vill. Sådana kan jag aldrig få för många.

William Vincent Jay Anania (manus, regi) 3
Franco är huvudperson också i William Vincent. Här är han en ficktjuv på Manhattan som fångas upp av gangsters och knyts till deras verksamhet.

På vägen från biografen sa jag att ”jag hade inte tråkigt”, och det är det mest positiva jag kan säga om filmen. Tempot är lågt, dialogerna tröga. Karaktärerna är diffusa, avtrubbade, obegripliga och osympatiska. Stilgreppen är många och anspråksfulla, men man balanserar hela tiden på gränsen till pekoral. Och samtidigt, mitt i denna hårda kritik, måste jag tillstå att det fanns något – jag vet inte vad – nästan hypnotiskt som höll mig intresserad och vaken filmen igenom.

Så nej, jag hade inte tråkigt, men det räcker ju inte för att kalla filmen bra.

I övrigt kan meddelas att jag suttit i samma salong som Holly Hunter, att visningen av Octobre gick om intet då filmkopian fastnat på flyplatsen i Dubai, samt att den traditionella gulaschsoppan på Bistro Boheme var lika utsökt som alla andra år. Det är filmfestival, kort och gott.

Soul Power

Soul Power Jeffrey Levy-Hinte (regi) 7
Dokumentär om en klassisk musikfest som hölls i Kinshasa 1974. I samband med en tungviktsmatch i boxning arrangerades en festival med de största afrikanska och afro-amerikanska artisterna. Bland namnen märks Miriam Makeba, B. B. King, Bill Withers och - störst av dem alla - James Brown. Han går omkring i Kinshasa som den självskrivne kungen, och han är också den som avslutar såväl festivalen som filmen med några riktiga rökare till nummer. Det svänger inte lite!

Som dokumentärfilm är det inte särskilt lyckat. Något spår här, ett annat spår där. Muhammad Ali som lägger ut texten om vit rasism, och barn som lär sig marschera i Mobutos Zaire. Inget av detta fördjupas dock särskilt ambitiöst.

Nej, det man minns är musiken. Konsertframträdandena är inget mindre än fantastiska, och jag lämnar salongen med ett stort leende på läpparna. Nu hoppas jag att man snart släpper hela konsertmaterialet i en 20 timmars DVD-box eller så. Inget prat, bara musik. Se där något att drömma om.

Wonderful World

Wonderful World Joshua Goldin (manus, regi) 2
I korthet: Muttrig och bitter frånskild tjurskalle får obegripligt nog ihop det med en senegalesisk (även om skådespelerskan typiskt nog är född i New York) kvinna och lär sig på nytt hur vackert livet kan vara. För i Afrika har man koll på livets sanna värden, allt det där som vi glömt bort i vår konsumtionshysteriska och stressiga västvärld. De lever liksom närmare sina känslor, närmare vardagens magi, etc etc ... Ni kan stilen.

Det är precis lika tråkigt som det låter. Stundtals rent idiotiskt. Illa genomfört. Och inte så lite irriterande.

I korthet: Jag ska inte slösa mer tid på detta skräp. Gör inte det, ni heller.

The Vicious Kind

The Vicious Kind Lee Toland Krieger (manus) 8
De amerikanska independentfilmer som jag sett under veckan har inte riktigt passat in i "genren", av det skälet att de utspelat sig i New York City respektive Hollywood. Inga riktiga independentmiljöer, direkt. The Vicious Kind tar oss tillbaka till vischan, och det känns betydligt mer hemtamt.

Det är thanksgiving, och Peter ska hem till sin far för att presentera sin flickvän och äta kalkon. Hans djupt osympatiske bror Caleb skjutsar dem, och genast förstår vi att det inte är någon harmonisk familj det rör sig om. Någonting skaver. Och fullt logiskt, under helgen kommer far, son, bror och flickvän att stötas och blötas mot varandra, relationer prövas och gamla oförrätter grävas upp igen.

Det låter kanske inte så originellt och är det inte heller, men det är en riktigt bra film. Den har ett välskrivet manus - med undantag för några irriterande överdrifter - med en rapp dialog, och skådespelarna är utmärkta.

Producenten intervjuades efter visningen. Han gjorde ett mycket trevligt intryck och gladde sig åt en fullsatt salong, men han konstaterade också att det är svårt att sälja ett sådant här verk. Den har fått begränsad distribution i USA, och ingen alls i världen i övrigt. Synd på en bra film.

J'ai tué ma mère

I killed my mother Xavier Dolan (regi, manus) 3
J’ai tué ma mère är originaltiteln på den här filmen, ty det är en kanadensisk film på franska, och bara det känns ju lite spännande. Ett 20-årigt underbarn, Xavier Dolan, står för manus, regi och huvudroll, och han har tydligen väckt enorm och entusiastisk uppmärksamhet på festivaler världen över med detta sitt förstlingsverk.

Och begåvningen går inte att bestrida, men tyvärr är filmen inte särskilt bra. Det enda bestående intrycket är två personer som sitter i en bil och vrålar – JA, VRÅLAR! HELSIKE, VAD DE VRÅLAR! – åt varandra. Handlingen kretsar kring en 16-årig homosexuell pojke med ett hopplöst förhållande till sin mor. Trots att de älskar varandra (säger de, i alla fall) så står de inte ut i varandras sällskap, och enkelt beskrivet är filmen ett enda långt högljutt gräl dem emellan (vilket för övrigt gjorde det jättesvårt att sova, även om jag lyckades dåsa till då och då). Kruxet är att varken grälen eller kärleken känns trovärdiga, och det hela blir ganska snart väldigt tråkigt.

Förfilmen Party handlar om en kvinna som drömmer sig bort, någonstans i ett sönderskjutet Postjugoslavien. Frid råder och solen skiner, men väggarna är perforerade av granat- och kulhål. Och vart tog männen vägen? Where have all the flowers gone, fast på film.

Hipsters

Hipsters Valerij Todorovskij (regi), Jurij Korotkov (manus) 5

Det låter lovande. Annorlunda. En rysk musikal om frihetstörstande jazzungdom i förtryckets och konformismens Sovjet.


Året är 1955 och i en stil som påminner om både Grease och Dirty Dancing träffas Moskvas snajdiga hipsters för att dansa, hångla och digga jazz. Deras föräldrar är förstås förfärade eller skräckslagna. Partiet är missbelåtet. Jazz är dekadent, fosterlandsfientligt och kontrarevolutionärt.

Som sagt, det låter lovande, men det här är en film med många problem. Den är för lång, handlingen är för konstig och ologisk, och försöken att med symbolism berätta om kommunistförtrycket känns aldrig riktigt äkta. När KGB-chefen klipper av håret på en hipster känns det inte att det ska symbolisera ett groteskt och omänskligt system.

Och ändå. Det som verkligen känns är upphovsmännens alldeles äkta kärlek till musik i allmänhet och jazz i synnerhet. Musikalnumren är framförda med glimt i ögat, färgglada kreationer och ett gott humör som smittar av sig på mig. När jag lämnar salongen är jag riktigt munter, och det är ju faktiskt inte så illa.

Extract

Extract Mike Judge (manus, regi) 6
En liten bagatell om en man som jobbar hårt i sin fabrik (där tillverkas mandelextrakt) på bekostnad av kärlekslivet. Slashasarna på fabriken, den outhärdlige grannen, en sexig bedragerska och en sällsynt usel rådgivare till bartender sätter tillsammans igång en kedja av händelser som utvecklas till en riktig soppa. Det är riktigt kul underhållning, om än ett tämligen lättviktigt verk.

Shrink

Shrink Jonas Pate (regi), Thomas Moffett (manus) 8
Kevin Spacey briljerar som filmens nav, psykiatrikern Dr Carter. Han är en ansedd bästsäljande författare i finn-lyckan-genren, men hans eget liv är statt i förfall efter hustruns självmord. De ständiga haschrusen dövar ångesten. Parallellt får vi följa några av Carters patienter, vilka lever sina liv i och kring Hollywoods filmindustri och vilkas vägar korsas slumpmässigt. Alla bär de på sina bagage.

Det här är i likhet med The Girlfriend Experience ett pussel där en helhet långsamt växer fram, och även detta är övertygande framställt. Skillnaden är att detta är bättre. Det är känslomässigt engagerande, och jag känner att jag vill karaktärerna väl (möjligen med undantag för en sällsynt osympatisk och föga subtilt karikerad filmproducent). Skådespeleriet är fint, och särskilt Kevin Spacey är som sagt imponerande.

The Girlfriend Experience

The Girlfriend Experience Steven Soderbergh (regi), David Levien, Brian Koppelman (manus) 6
Christine är lyxprostituerad - detta märkliga ord - på Manhattan. Hon lever sitt liv i tjusiga miljöer och exklusiva kortkorta klänningar, men blicken är tom och själslivet torftigt. Plötsligt dyker en annorlunda kund upp, och Christine tar risken att känna någonting på riktigt.

Soderbergh lägger ett slags pussel med scener som hoppar i tiden och rummet, och det tar en stund innan man förstår hur allt hänger ihop. Emellertid blir vissa trådar i manus liksom hängande i luften. Tempot är lugnt, stundtals lite väl makligt, men det är mycket välgjort och spelet är hela tiden övertygande. När Christine, eller Chelsea som hon kallar sig inför sina kunder, plötsligt skrattar till hjärtligt så känns det.

Festivaldags igen!

Detta är ju egentligen en festivalblogg, och därför känns det passande att uppväcka den ur sin dvala nu när Stockholms Filmfestival anno 2009 drar igång. Åtta filmer står på programmet i skrivande stund. Kanske blir det också några fler om andan faller på.

Sedan jag skrev sist har jag sett två filmer - hösten har alltså inneburit en erbarmligt låg biofrekvens, men förhoppningsvis kan jag bättra på statistiken från och med nu - och det känns som om jag är skyldig bloggens läsare (Jag kan i och för sig ringa dig, men det känns roligare att låtsas ha en bred läsekrets.) en snabb summering:

Tarantinos världskrigshistoria Inglorious Basterds var en blandad upplevelse som jag ger en 5:a av 10. Svenska Man Tänker Sitt var desto bättre. Jag ger betyget 8 och kände mig verkligen drabbad av dessa människor som försöker hitta sin plats i tillvaron.

Ja, det var min snabba summering. Kanske blir festivalrapporteringen något mer uttömmande, vem vet?

Whatever Works

Whatever Works Woody Allen (regi, manus) 2

Saker jag tänkte på under Whatever Works:

1. Vad ska vi laga till middag? Grilla, kanske?
2. Ska jag verkligen se Sverige-Ungern i kväll? Det blir väl bara ett sömnpiller.
3. Hur kommer det sig att alla nobelpristagare i Snillen Spekulerar alltid är så trevliga? Någon otrevlig typ måste väl någon gång ha fått priset?
4. Blir L sur om jag frågar om vi kan gå?
5. Har Woody Allen någonsin gjort en tråkigare film?
   

Och svaret på den sista frågan är tyvärr nej. Detta är med bred marginal den sämsta Allenfilm jag någonsin sett.

Som gammalt Allenfan går jag ju annars igång och dreglar som en Pavlovhund så fort de speciella vita bokstäverna syns mot svart botten samtidigt som någon Cole Porterlåt rullar igång. Så också här. Den första scenen får också godkänt, men i övrigt är det blott blodfattig och otajmad dialog mellan en rad människor vars relationer känns helt orealistiska. Det enda förlåtande med filmen är möjligheten att drömma sig bort till Manhattan.

Woody Allen är ett geni med det mest imponerande CV man kan tänka sig, men detta var ett bottennapp. På't igen, Woody! För här fungerar det inte.

Andra är desto gladare. SvD:s utsände hade en utsökt biostund, medan DN:s recension är något mer begriplig. Mer i linje med min, alltså.

Brüno

Brüno Larry Charles Regi), Sacha Baron Cohen et al (manus) 7


Vulgärt? Japp. Smaklöst? Lita på det. Elakt? Alla gånger.

Det mesta är nämligen som vanligt när Sacha Baron Gohen är igång. Allt är smaklöst, vulgärt och elakt, och det rör sig om humor utan värme. Men i vanlig ordning är det ofta också väldigt begåvat och roligt - enskilda ögonblick rentav lysande.

Denna gång är det rollfiguren Brüno, österrikisk ”über-gay”, som åker till USA (och några andra ställen) för att reta upp folk. Naturligtvis lyckas han. Att han chockerar bigotter är förstås inte konstigt, men Cohen driver konsekvent sin roll och sina bisarra nycker långt över alla gränser, oavsett vem han möter. Han ser till att få en reaktion.

Resultaten växlar väldeliga i kvalitet. Vissa scener blir inte mer än plumpa, andra blir helt geniala, och det bjuds på en hel del rejäla flatgarv. Tyvärr undrar man dock hela tiden vad som är förberett och vad som uppstått spontant, och det där tvivlet hämmar komiken en smula.

Jag håller inte med dem som hävdar att Brüno är utmanande mot heteronormen. Än försöker han förföra f d presidentkandidaten Ron Paul under förevändningen att göra en intervju, än väcker han en jägare mitt i natten när han naken vill komma in i dennes tält. Självklart blir de arga, men vem hade inte blivit det? Upprördheten har knappast någonting med homofobi eller heteronorm att göra, utan är helt enkelt rimliga reaktioner på ett oacceptabelt beteende. Såväl Ron Paul som de tre jagande lantisarna är ganska hyggliga killar och bjuder helt enkelt inte på den förväntade reaktionen av inskränkthet. Alltså ser Cohen sig tvingad att vrida till provokationen några varv extra.

Den enda gräns som överskrids är därmed den goda smakens. Men som sagt, även dålig smak kan innebära god underhållning.

Morgondrakarnas utsända verkar också ha haft kul, men enas om att filmen är slående ojämn.

Slumdog Millionaire

Slumdog Millionaire Danny Boyle, Loveleen Tandan (regi), Simon Beaufoy (manus), Vikas Swarup (roman) 6


Det börjar bli hög tid att skriva några rader om Slumdog Millionaire. Det är nu en vecka sedan jag såg den, och jag borde väl summera mina intryck innan de faller helt i glömska. Saken är bara den att jag inte känt mig särskilt inspirerad. Slumdog Millionaire togs emot med idel rosor av recensenterna, liksom av Oscarsjuryn, men själv kände jag mig aldrig engagerad på riktigt.

Det hela handlar om den fattige pojken Jamal från Mumbais slum som plötsligt befinner sig i teve med möjlighet att vinna en förmögenhet i Vem vill bli miljonär? En ynka fråga står mellan honom och förstapriset. Eftersom programledaren - vars arrogans inför fattiglappen i studion trotsar all beskrivning - förutsätter fusk tas Jamal in till "förhör". För polisen berättar han sitt livs historia, vilken vävs samman med utvecklingen i tevestudion.

Och det är förstås en dramatisk uppväxtsaga vi får ta del av, ett slags Dickens goes Bollywood (Här figurerar också en indisk Fagin av sällan skådad ondska, och jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att åskåda dessa övergrepp på barn.). Varje dag är en ständig kamp för överlevnad för Jamal och hans bror, och lojaliteten sätts ständigt på prov. Givetvis sprakar Danny Boyles regi på sedvanligt vis.

Alla förutsättningarna finns alltså på plats för en strålande film. Kryddor saknas sannerligen inte, och det hela är absolut inte dåligt, men någon riktig hetta känner jag heller inte. Det blir som att äta en Chicken Tikka på E4-baren. Kanske kommer jag så småningom att lista ut varför.

Milk

Milk Gus van Sant (regi), Dustin Lance Black (manus) 7

I förra veckan antog Sverige en ny könsneutral äktenskapslag, och man kan väl kalla det för en milstolpe. Ytterligare ett steg har tagits i riktning mot ökad jämlikhet.

Homofobi och diskriminering kommer säkerligen att leva länge än, men tydligt är att situationen långsamt blir bättre för åtminstone västvärldens sexuella minoriteter. Om inte förr så förstår man det när man ser Milk. Harvey Milk var den förste öppet homosexuelle som lyckades bli vald till ett politiskt ämbete i USA när han tog plats i San Franciscos stadsfullmäktige 1977, och det här är hans berättelse. Vi ser alltså en annan milstolpe i medborgarrättskampen.

Filmen tar sitt avstamp i början av 70-talet. Stadsdelen The Castro i San Francisco har utvecklats till ett slags fristad för USA:s homosexuella, och Milk flyttar dit med sin nyfunne pojkvän. Ändå är fördomarna, diskrimineringen och trakasserierna ständigt närvarande. Det går inte att komma undan. Man kan bli avskedad med homosexualiteten som enda grund – särskilt lärare löper risken – och polisen får med jämna mellanrum för sig att attackera gaybarer. Ilskan jäser, och den karismatiske och vältalige Harvey Milk blir en centralfigur när revolutionen tar form.

Det är ett stycke amerikansk samtidshistoria som tecknas, men lika mycket – om inte mer – är det en historia om kärlek. Om rätten till sin kärlek, hur den än må se ut. Harvey Milk vill inget annat än att leva ifred, stolt och öppen med sin pojkvän, men omständigheterna tvingar honom till ett annat liv. Priset blir högt.

Gus van Sant jobbar vidare med stilen från bl a Paranoid Park med en lite skakig kamera som kryper nära inpå skådespelarnas ansikten. Frånsett en del översentimentala scener på slutet har han gjort ett mycket bra jobb och berättar en historia som engagerar och upprör. Och berör. För det som är allra mest ligger kvar på näthinnan är den ömsint skildrade kärlekshistorien mellan Harvey och Scott. Sean Penn och James Franco är lysande, och dem emellan finns verkligen något elektriskt, någonting trovärdigt. Det är mycket fint.

Kritiken har varit välvillig. Såväl DN som SvD landar i höga betyg.

The Wrestler

The Wrestler Darren Aronofsky (regi), Robert D. Siegel (manus) 7

Är det så att vi just nu är inne i en trend med filmer om åldrandet, om tiden som går och om kroppens förfall? Eller är det mina tolkningar som för närvarande är osedvanligt enkelspåriga (och vad säger det i så fall om mig)? På A svarar jag i vart fall ja (B får någon annan ta hand om). På kort tid har jag sett Benjamin Button, Synecdoche, NY och nu The Wrestler. Tre filmer, och se vi har en trend enligt radions spanarlogik.


För The Wrestler handlar också om tidens gång och livets skiften. Och om tiden far hårt fram i de nyss nämnda filmerna så är den här fullständigt brutal mot Randy ”The Ram”. En gång var han firad stjärna i den bisarra underhållningsformen – någon sport är det ju inte tal om – wrestling, numer utgör han en härjad föredetting långt ifrån rampljuset. För några ynka slantar gör han fortfarande sina gig tillsammans med andra föredettingar inför en krympande publik. Sedan hem till husvagnen och ensamheten. Möjligen kan han imponera lite på pojkarna i husvagnsparken, men även de blir mer och mer svårflörtade. Den en gång beundrade kroppen sviker allt oftare, och enda sättet att köpa sig lite mer tid i ringen är att misshandla sig själv med sprutor och tabletter, samt att driva showerna allt längre mot förnedring.

Även Cassidys kropp döms ut som vissnad och ointressant. Hon uppträder på stripphaket i Randys grannskap, men hon vet att hennes tid som åtrådd dansös är utmätt. Tiden (och kunderna) sorterar bort henne, och några uppskov gives icke, som bekant.

Och naturligtvis möts Randy och Cassidy i denna sin gemensamma erfarenhet av att ha blivit undanskuffade. Naturligtvis, för det här är inte en film som överraskar. Berättandet är linjärt och klassiskt, och de dramatiska greppen har setts åtskilliga gånger förut. Randys tafatta försök att knyta an till sin försummade och nu vuxna dotter kan enklast beskrivas som déja vu. Dessa delar är också filmens svagaste och minst trovärdiga, men i övrigt tycker jag faktiskt att resultatet är riktigt lyckat.

Det är rörande hur Randy försöker finna sig tillrätta i en ny tillvaro som icke beundrad och icke åtrådd. Mickey Rourke, som ju själv har en historia som tangerar Randys, övertygar i huvudrollen, och det är lätt att känna sympati för honom. Jag tycker också om kontrasten mellan det härjade, nästan groteska, ansiktet och den (oftast, men långt ifrån alltid) väldigt sympatiske Randy. Fram växer ett slags Skönheten och Odjuret där man som åskådare sitter och längtar efter att någon till sist ska lyckas se bortom och genom musklerna, trikåerna och det blonderade håret. Att han ska bli någon också när publikens uppmärksamhet riktats mot något nytt vrålande muskelberg. För om så inte sker så vet vi att Randy snart kommer att gå under – det sköter tiden, åldrandet och självförbränningen om. (Som sagt, särskilt nyskapande är det inte.)

Recensenterna har delats i olika äger. DN:s Mårten Blomqvist hade svårt att stå ut med sentimentaliteten, medan Hynek Pallas hyllar filmen i SvD.

Och en sak till, jag gjorde misstaget att se den på Sergelbiografen, där jag även tidigare haft dåliga bioerfarenheter. Popcorn och skräp överallt, obekväma stolar och sex snorungar som kom in och störde halvvägs in i filmen. Jag fick visserligen ett tillgodohavande för biljetten (Bra, SF!), men lovar ändå härmed att aldrig gå dit igen.

Synecdoche, New York

Synecdoche, New York Charlie Kaufman (regi, manus) 7

En av min favoritknasbollar, Charlie Kaufman, är tillbaka. Den här gången har han inte bara skrivit manus – som till t ex Being John Malkovich och Adaptation – utan han har också gjort sin regidebut.

Och mycket känns igen från hans tidigare manus. Huvudpersonen Caden Cotard har ett konstnärligt yrke – i det här fallet teaterregissör – samt en neurotisk läggning, och han har det kämpigt såväl i yrket som med sina privata relationer. Ett väl tilltaget stipendium ger honom fria skaparhänder, och han använder pengarna till en minst sagt omfattande övning i navelskåderi. Det är Cotards eget sönderfallande liv som skildras, och i en gigantisk hangar inleds en aldrig upphörande repetition. Kuliss för kuliss återskapas regissörens egna miljöer, och efterhand utökas ensemblen med allt fler skådespelare som gestaltar varandra i en enda stor meta-soppa.


Även här känner vi förstås igen Kaufman. I vanlig ordning ger han blanka tusan i klassisk berättarkonvenans, och historien far åt alla håll. I samma ögonblick som man känner sig orienterad i skeendet så tar det ett nytt krumsprång och en ny riktning. Det är förstås en smula rörigt, men jag njuter av idérikedomen och av den absurda humor som präglar stilen. Den som är begiven på symbolism får sannerligen sitt. Det kryllar av små detaljer, upptåg och absurda ordväxlingar – oftast med läkare – som man kan roa sig med att tolka tills korna går hem. Här brinner ett hus, där havererar en kran, och på de mest oväntade ställen dyker en hjärnskrynklare upp.

Intressant nog så är tematiken på många sätt väldigt lik den från en annan film på repertoaren, nämligen Benjamin Buttons Otroliga Liv. Centralt i filmen är åldrandet och tiden som går för att aldrig komma åter, år som läggs till år fortare än man kunnat ana. Caden Cotard tror att det gått en vecka, men almanackan säger något helt annat. Här finns också den livslånga kärlekshistorien med förhinder.

Men medan Benjamin Button tråkade ut mig så är det här både intressant och underhållande nästan hela vägen. Trots de egenartade, nästan surrealistiska, gestaltningarna så framstår huvudpersonerna som väldigt mänskliga. De har sina nojor, sina tvivel och sina förbjudna tankar, men också sin vilja att, ja, leva. Trots ensamhet, trots brinnande hus och trots att föreställningen troligen aldrig blir klar. Jag blir verkligen berörd, och jag tycker det är fint hur Kaufman så ömsint beskriver sina plågade karaktärer. Han får oss (i vart fall mig) att vilja dem väl, deras brister och kantigheter till trots. Huvudrollerna görs av Philip Seymour Hoffman och Samantha Morton, två favoriter som imponerar igen.

Men det håller som sagt bara nästan hela vägen. Någon skrev att Kaufman behöver en regissör som kan gallra i hans bångstyriga manuskript, och det stämmer nog. Här har han som sagt regisserat sitt eget manus, och med facit i hand kan man nog säga att en halvtimmesdos av Kill Your Darlings hade varit hälsosam. Dessutom finns samma problem som i Being John Malkovich, nämligen en svårighet att avsluta historien lika elegant som den inleds. Men i huvudsak är jag både underhållen och känslomässigt engagerad, och då får man vara nöjd.

SvD
DN

Benjamin Buttons Otroliga Liv

The Curious Case of Benjamin Button David Fincher (regi), Eric Roth (manus) 4

Kravspesen tycks ha varit inriktad på en sak – Oscarsstatyetter.

Och leveransen? Tja, den följer noggrant manualen Den Lille Oscarsvinnaren (jag är helt säker på att slika instruktionsböcker existerar). Storslagen tretimmarsepik som spänner över ett århundrade. Kärlek större än livet självt. Makalösa miljöer och spännande specialeffekter. Från naturlyrik och solnedgång över Mexikanska Golfen till pulserande neonljus på 40-talets Manhattan. Krig, sorger, och – kanske viktigast av allt – ett sexobjekt till superstjärna som vågar göra något helt nytt (ett så kallat modigt karriärsteg). Hela arsenalen har kommit till bruk.

Och resultatet är... urtråkigt.

Det känns dock emellanåt som om filmen är något på spåren, och det är förstås lätt att hitta en betraktelse över åldrandet och livets skiften. Om tiden som går och aldrig kommer åter. Om möjligheter man fick men aldrig grep, och andra tillfällen som man faktiskt tog tillvara. Om människor som kommer och går, in och ut ur våra liv. Alltsammans naturligtvis med potential att bli både intressant och drabbande om det görs bra, men Benjamin Button berör aldrig på djupet.

Karaktärerna blir aldrig riktigt intressanta, och kärleksladdningen är alldeles för neutral. Filmen är på tok för lång, tempot för makligt, och det känslomässiga spelet alldeles för insmickrande för min smak. Hela anrättningen blir märkvärdigt osalt.

Men prisregnet blir nog ändå ymnigt. Nomineringar har man i vart fall kammat hem så det räcker.

Övriga i sällskapet var i stort sett positiva, om än inte på något sätt överväldigade. SvD skriver positivt, medan DN:s utsände i vanlig ordning är något mer avvaktande.

Frozen River

Frozen River Courtney Hunt (regi, manus) 6

Det är inte alltid jag håller med. När det gäller filmjuryåsikter hör det verkligen till ovanligheterna att jag håller med, och senast underströks det under förra veckans guldbaggegala. Jag hade en hel del att invända emot, och den största besvikelsen var att juryn fullständigt förbisåg den originella och uppfinningsrika De Ofrivilliga till förmån för det etablerade och välbekanta. Jag höll inte med.

På Stockholms Filmfestival i höstas fastnade juryn för Frozen River och belönade den med en bronshäst för bästa film. Det här är en amerikansk independentproduktion enligt konstens alla regler, komplett med långsamma steel guitar-toner under förtexterna. Allt utspelar sig i gränstrakterna mellan USA och Kanada, där en mor (Ray) försöker att få tillvaron att gå ihop för sig och sina söner. Huset håller på att rasa samman, på middagsbordet står bara popcorn, och mannen har dragit till Atlantic City med en olycklig kombination av sparpengar och spelberoende i bagaget.

Av en slump kommer Ray i kontakt med en ung indiankvinna (Lila), och plötsligt yppar sig en möjlighet att göra lite snabba pengar på människosmuggling. Lila har kontakterna, Ray har en bil, och tillsammans börjar de att föra flyktingar över den frusna St. Lawrencefloden in till USA. Diskbänksrealism. Allt pekar på en katastrof.

Och det är ganska bra. Allt är välgjort och välspelat, och det är intressant att få en bild av hur livet kan te sig i ett indianrservat. Ray är en stark och hårt kämpande kvinna men är långt ifrån helgonlikt beskriven. Hennes moral är töjbar och värderingarna inskränkta, men hon går ändå att förstå och känna sympati för. Det gillar jag. Även berättandet är effektivt, med mängder av detaljer som inte ges några övertydliga förklaringar. Regissören litar på att publiken kan tänka själv.

Och ändå saknas det något. Det har gått några dagar sedan jag såg filmen, och jag har inte ägnat den många tankar. Den där verkliga glöden ville aldrig riktigt infinna sig, och mot slutet kändes det som att man tog den lätta vägen ut. Habilt, men långt ifrån mästerligt blir slutintrycket.

Så den där bronshästen skulle Frozen River inte ha fått om jag fått bestämma. Jag såg flera andra filmer som var oerhört mycket starkare. Fel film vann. Igen. Det börjar bli hög tid för mig att göra jurytjänst, så det till sist blir någon ordning på torpet.

Den tiden på året

Jaha. Kan det bli mer förutsägbart? Idag kom guldbaggenomineringarna, och det var givetvis inga svårigheter att peka ut rätt nomineringar i kategorin bästa film.

I övrigt noteras att årskrönikorna duggar tätt för närvarande, och imorse presenterade Svenskan sina favoriter (ej online) bland årets filmer. Jag skriver i stort sett under på värderingen av det svenska filmåret, även om jag själv vill peta ner Låt Den Rätte Komma In några pinnhål. De hyllar De Ofrivilliga som årets bästa svenska film, och jag nickar förstås mitt bifall utan någon som helst betänketid.

Däremot ställer jag mig mer avvisande till deras utländska favoriter. Två av dem har jag inte sett, men övriga tre tycker jag har övervärderats kraftigt av kritikerna. Själv gav jag I'm Not There ett godkänt betyg – framför allt för formen, som är uppfinningsrik och mycket snygg – men inte mer. Så är jag ju heller inte så kunnig om Bob Dylans liv och verk, och det kändes som om det är en förutsättning för att fullt ut ta till sig filmen. Vicky Christina Barcelona hyllades unisont av recensenterna, och jag hade väl inte direkt tråkigt heller, men samtidigt så fanns det något tamt över hela anrättningen. Woody Allen har inte längre den där självklara snärten i sina filmer, och det är väldigt trist för en gammal Allendyrkare att konstatera. Barnhemmet, till sist, var en ganska effektiv och oerhört konventionell klichéfest till skräckis. Den var i och för sig rätt så mysig att se, men var den verkligen så jädrans bra? Jag tycker inte det.

Så vilka var mina favoriter bland utländska filmer under året? Jag går igenom min vote history på imdb och hittar Hunger, Control, Nights and Weekends och Margot at the Wedding högst upp på listan. Och eftersom endast den sistnämnda haft vanlig biopremiär i år leds man till två möjligheter. Antingen har det internationella filmåret 2008 varit ovanligt blekt, eller också har jag missat de utländska mästerverk som gått upp på bio. Inte för att Margot at the Wedding är något annat än en utmärkt film med en lysande Nicole Kidman i rollen som en fruktansvärd mor, men ändå. Årets bästa film ska vara något alldeles enastående, något man bär med sig på näthinnan länge, länge, och till den nivån når Margot inte. Inte heller de guldbaggenominerade utländska filmerna når i mitt tycke upp till några mästerliga nivåer.

Istället är det unga svenskar som helt plötsligt sticker ut. Ruben Östlund, Jens Jonsson och Måns Månsson (och förra året Johan Kling med Darling) har alla gjort strålande filmer och utmanar den internationella konkurrensen. Och det är fantastiskt glada nyheter, tycker jag!

Och, för tydlighets skull, i listform. De bästa filmerna jag sett på bio under 2008:

Svenska:
1. De Ofrivilliga
2. H:r Landshövding
3. Ping-pongkingen

Utländska:
1. Hunger
2. Control
3. Margot at the Wedding

H:r Landshövding

H:r Landshövding Måns Månsson (regi, manus) 8

2008 måste vara det bästa svenska filmåret i mannaminne! Jag har nyligen hyllat De Ofrivilliga, och den är naturligtvis årets bästa film, men flera andra förtjänar beröm. Både Ping-pongkingen och Maria Larssons eviga ögonblick är alldeles utmärkta filmer, och nu sällar sig H:r Landshövding till raden. Detta är en originell och poetisk liten pärla som definitivt förtjänar bättre än att förpassas till Victorias garderobsstora salong 5.

På ytan handlar den om Uppsala Läns landshövding Anders Björck. Måns Månsson har med kameran följt Björck och sedan redigerat resultatet till något som kallas för en dokumentärfilm. Endast de ceremoniella delarna av arbetet står i fokus. Vi får se Björck som inviger Linnéåret, Björck som avtäcker konstverk, Björck som är ”enväldig domare” i en TV4-studio och Björck som tar emot en polsk hedersutmärkelse. Däremellan möten, telefonsamtal, arbetsluncher, resor, fler möten och ett fasligt sjå med att pressa in nya ceremoniella uppdrag i almanackan.

Det som först slår mig är det utsökta fotot. Månsson jobbar mycket med ljus och skuggor i sina gryniga svartvita bilder, och det är en visuellt väldigt vacker film. Därtill är den ofta väldigt rolig. Anders Björck är ju, försiktigt uttryckt, en ganska speciell karaktär, och när denna speciella karaktär hamnar i ganska speciella situationer drar det stundtals iväg och blir nästan surrealistiskt. Att se honom så en åker – givetvis i kostym och lågskor, och inför en fullständigt allvarlig publik – och kasta frön omkring sig som en del i en invigning är en komisk höjdpunkt. Andra gånger gör det nästan ont att titta, som när några tafatta spadtag från stackars prins Carl Philip av någon anledning ska skänka kunglig glans till ett nyplanterat träd invid domkyrkan. Den där utbredda fascinationen inför prominenser och kungligheter finns med i fonden genom stora delar av filmen, och den är naturligtvis till stora delar löjeväckande, men faktiskt också ganska rörande ibland.

Det här är inte dokumentärfilm som vi är vana att se dem. Filmen drivs inte av någon uttalad frågeställning eller jakt på någon sanning. Inte heller får vi några intervjuer, någon berättarröst eller några bakgrundsfakta. Inga journalbilder, inga diagram. Bara ett tyst betraktande av en landshövding i arbete och – märk väl – Månssons alldeles speciella val av scener.

Det senare är viktigt, ty det är som sagt bara den representativa sidan – en ganska liten del – av jobbet som blir belyst, och man kan undra varför Månsson gjort dessa val. Vad är det för berättelse han vill förmedla? Det blir aldrig riktigt tydligt, och filmen har något undflyende i sin karaktär. Genom att göra urvalet så snävt ger han en uppenbart skev bild av såväl arbetet som landshövding som om människan Anders Björck, och då liknar ju H:r Landshövding på ett sätt mer fiktion än dokumentär. Fast så kanske man kan säga om alla dokumentärer?

Kritiken är överlag positiv. Såväl DN som SvD strör rosor över H:r Landshövding. De flesta andra år hade den varit en stark guldbaggekandidat, men i år tvivlar jag på att den ens blir nominerad. Min gissning är att De Ofrivilliga nomineras för att den är bäst, Maria Larssons eviga ögonblick nomineras (dock inte oförtjänt) för att den tävlar om en Golden Globe och Låt Den Rätte Komma In nomineras för att den drar storpublik. Vi får snart se hur det går.