Omskakande och otäckt inifrån det ryktbara Maze-fängelset utanför Belfast. Där inne pågår IRA-fångarnas protester för att återfå sin status som politiska fångar. Tidigare hade de tillåtits att bära sina egna kläder och att sköta sig relativt fritt inom fängelseområdet. När den möjligheten fråntogs dem inleddes protester som senare övergick i den hungerstrejk som leddes av Bobby Sands. Filmens första del handlar främst om två fångar som delar cell under de sk filt- och "vägra tvätt"-protesterna, medan uppmärksamheten i den andra halvan riktas mot den hungerstrejkande Bobby Sands. I några scener får vi också följa en av plitarna.
Såvitt jag kan förstå från min Nordirlandslitteratur är händelseförloppet i stort sett sanningsenligt skildrat, så långt det nu är möjligt. Från vägra tvätt-protesten kom rapporter om celler insmetade i matrester, urin och avföring, kryllande av mask. Vittnesmål sipprade ut om upprepad misshandel av fångarna. Allt detta skildras skoningslöst av McQueen. Brutaliteten, förödmjukelserna och de vidriga förhållandena skildras rakt på sak i fruktansvärda scener. När en naken Bobby Sands släpas iväg till en kombinerad tvångstvätt och misshandel måste jag stundtals titta bort. Allt skildras långsamt och ingående, allt tillåts ta tid. Kameran viker inte för en sekund från de mest otäcka bilder.
Och det är bra. Det är starkt, engagerande, tankeväckande, och oerhört välspelat. I en minnesvärd scen – som också är en befriande oas mitt i allt det groteska – samtalar Sands med sin präst i en enda lysande tagning på
Så vad handlar Hunger om? Tja, det kommer nog att finnas lika många svar som individer. Kanske om hur människor kan bli offer för sin egen mytologi. Å ena sidan den grandiosa känslan av att vara det enade Irlands räddare, å andra sidan en för Kampen nödvändig självbild av litenhet, utsatthet och självspäkelse. Resultaten har som bekant varit katastrofala, inte minst för att identiska strömningar florerar på lojalistsidan. Kanske om hur denna tragiska och idiotiska konflikt kan beröva människor deras värdighet, i filmen gäller det såväl fångarna som fångvaktarna. Långsamt bryts de ned – om inte fysiskt så mentalt.
Också Bobby Sands tynar bort, även om han uppvisar sällan skådad beslutsamhet och hårdhet såväl som intelligens, och det förs diskussioner om huruvida skildringen glorifierar honom eller ej. Svaret beror nog på om man tror att hans protester gav resultat - vilket vissa anser - eller om man finner hans offer bortkastat. Själv lutar jag åt det senare. Jag ser blott tragik och fullständig meningslöshet. Någon glorifiering är det inte fråga om.
Uppdatering: Just det, det var ju en förfilm också. Den glömde jag bort, här som jag suttit med de starka irländska bilderna på näthinnan. Roots hette filmen, och den handlar om hur en turkisk pojke matas med nationalistiska ramsor i skolan, samtidigt som det visar sig att hans by kommer att utplånas av ett dammbygge i nationens tjänst. Och visst finns det en koppling till Hunger i det att idén om Nationen är så tydligt överordnad Individen. Det är en inte oäven film, men det är onekligen en smula otacksamt att placeras i samma visning som Hunger.
Uppdatering 2: Även Times Onlines recensent är berörd:
Uppdatering 3: Ordinarie premiär, så här ett halvår efter festivalen. DN:s Strage är inte alltför imponerad, men SvD:s Pallas landar i högsta betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar