De Ofrivilliga

De Ofrivilliga Ruben Östlund (regi, manus), Erik Hemmendorff (manus) 10

Lysande film av Ruben Östlund! Vi ser perfektion från den första rutan till den sista, och nästa års guldbaggestrid tycks avgjord. Här är den bästa svenska filmen på många år. I fem parallella historier skildras hur människor avstår från att Säga Ifrån när de har chansen, pga mer eller mindre rationella rädslor, och när det första tillfället gått om intet blir det mångdubbelt svårare i det senare skedet.

De flesta av rollerna spelas såvitt jag förstår av amatörer av för mig okända skådespelare, och de är alla fantastiska. I varje scen återges dialogen så som folk pratar på riktigt, det är trovärdigt och engagerande. Ingenstans finns den stolpighet i replikerna som så ofta hemsöker svenska filmer. Bilderna ligger ofta stilla i oortodoxa kameravinklar som låter människor passera ut och in. Ofta ser man inte ansiktena på dem som pratar, utan det blir istället nästan som en bildsatt radioteater i långa tagningar. Det är uppfinningsrikt och fungerar strålande.

Filmen hoppar mellan ett krampaktigt födelsedagsfirande, en bussresa som gör halt, ett kompisgäng på suphelg, en lärarinna i våndor samt en mardrömslik tonårsfylla. Det vimlar av fantastiskt roliga replikskiften, men det är hela tiden allvarsamt, och ofta är igenkänningshumorn av ett sånt slag att man oroligt vrider sig som en mask i fåtöljen. Det är direkt plågsamt att se dessa olustiga situationer och veta att man själv mycket väl skulle kunna vara en del av något liknande i verkliga livet. Inte minst fyllans baksidor åskådliggörs på ett välgörande oromantiskt sätt. Det är som sagt lysande!

Som förfilm visades Goda Råd från förra årets kortfilmsstipendiat. Det är i och för sig en habil liten film, men den förbleknar fullständigt bredvid den storstilade huvudfilmen.

Jag har också en misstanke om att Ruben Östlund skojar lite med festivalpubliken. Före filmen berättade han om en liten episod där han själv ljugit för en vän för att slippa tappa ansiktet, innan han frågat sig själv: ”Vänta nu, har jag inget lärt av min egen film?” Under visningen kom det sedan in en man i salongen som störde med irriterande skratt. Huvuden vreds, och man kunde känna att de som satt i närheten väntade på att någon annan skulle köra ut eller hyssja på den störande. Min gissning är att Östlund riggat det hela för att se om någon lärt sig något av filmen. Skulle någon Säga Ifrån? Jag ska försöka ta reda på hur det låg till med det.

Uppdatering: Ruben hade vänligheten att svara på ett mejl jag skickade. Tack för det! Han försäkrar att han inte planterat den störande mannen i salongen. Ruben upplyser också om att huvuddelen av de medverkande är professionella aktörer, tvärtemot vad jag hade fått veta.

Uppdatering 2: De Ofrivilliga recenseras i berömmande ordalag i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Notera att SvD med sin betygsättning alltså anser att filmen är lite sämre än t ex Borat, Tarantinos Death Proof eller pekoralet Försoning. Låter det rimligt? Det är det inte.