Är det så att vi just nu är inne i en trend med filmer om åldrandet, om tiden som går och om kroppens förfall? Eller är det mina tolkningar som för närvarande är osedvanligt enkelspåriga (och vad säger det i så fall om mig)? På A svarar jag i vart fall ja (B får någon annan ta hand om). På kort tid har jag sett Benjamin Button, Synecdoche, NY och nu The Wrestler. Tre filmer, och se vi har en trend enligt radions spanarlogik.
För The Wrestler handlar också om tidens gång och livets skiften. Och om tiden far hårt fram i de nyss nämnda filmerna så är den här fullständigt brutal mot Randy ”The Ram”. En gång var han firad stjärna i den bisarra underhållningsformen – någon sport är det ju inte tal om – wrestling, numer utgör han en härjad föredetting långt ifrån rampljuset. För några ynka slantar gör han fortfarande sina gig tillsammans med andra föredettingar inför en krympande publik. Sedan hem till husvagnen och ensamheten. Möjligen kan han imponera lite på pojkarna i husvagnsparken, men även de blir mer och mer svårflörtade. Den en gång beundrade kroppen sviker allt oftare, och enda sättet att köpa sig lite mer tid i ringen är att misshandla sig själv med sprutor och tabletter, samt att driva showerna allt längre mot förnedring.
Även Cassidys kropp döms ut som vissnad och ointressant. Hon uppträder på stripphaket i Randys grannskap, men hon vet att hennes tid som åtrådd dansös är utmätt. Tiden (och kunderna) sorterar bort henne, och några uppskov gives icke, som bekant.
Och naturligtvis möts Randy och Cassidy i denna sin gemensamma erfarenhet av att ha blivit undanskuffade. Naturligtvis, för det här är inte en film som överraskar. Berättandet är linjärt och klassiskt, och de dramatiska greppen har setts åtskilliga gånger förut. Randys tafatta försök att knyta an till sin försummade och nu vuxna dotter kan enklast beskrivas som déja vu. Dessa delar är också filmens svagaste och minst trovärdiga, men i övrigt tycker jag faktiskt att resultatet är riktigt lyckat.
Det är rörande hur Randy försöker finna sig tillrätta i en ny tillvaro som icke beundrad och icke åtrådd. Mickey Rourke, som ju själv har en historia som tangerar Randys, övertygar i huvudrollen, och det är lätt att känna sympati för honom. Jag tycker också om kontrasten mellan det härjade, nästan groteska, ansiktet och den (oftast, men långt ifrån alltid) väldigt sympatiske Randy. Fram växer ett slags Skönheten och Odjuret där man som åskådare sitter och längtar efter att någon till sist ska lyckas se bortom och genom musklerna, trikåerna och det blonderade håret. Att han ska bli någon också när publikens uppmärksamhet riktats mot något nytt vrålande muskelberg. För om så inte sker så vet vi att Randy snart kommer att gå under – det sköter tiden, åldrandet och självförbränningen om. (Som sagt, särskilt nyskapande är det inte.)
Recensenterna har delats i olika äger. DN:s Mårten Blomqvist hade svårt att stå ut med sentimentaliteten, medan Hynek Pallas hyllar filmen i SvD.
Och en sak till, jag gjorde misstaget att se den på Sergelbiografen, där jag även tidigare haft dåliga bioerfarenheter. Popcorn och skräp överallt, obekväma stolar och sex snorungar som kom in och störde halvvägs in i filmen. Jag fick visserligen ett tillgodohavande för biljetten (Bra, SF!), men lovar ändå härmed att aldrig gå dit igen.
