Soul Power Jeffrey Levy-Hinte (regi) 7
Dokumentär om en klassisk musikfest som hölls i Kinshasa 1974. I samband med en tungviktsmatch i boxning arrangerades en festival med de största afrikanska och afro-amerikanska artisterna. Bland namnen märks Miriam Makeba, B. B. King, Bill Withers och - störst av dem alla - James Brown. Han går omkring i Kinshasa som den självskrivne kungen, och han är också den som avslutar såväl festivalen som filmen med några riktiga rökare till nummer. Det svänger inte lite!
Som dokumentärfilm är det inte särskilt lyckat. Något spår här, ett annat spår där. Muhammad Ali som lägger ut texten om vit rasism, och barn som lär sig marschera i Mobutos Zaire. Inget av detta fördjupas dock särskilt ambitiöst.
Nej, det man minns är musiken. Konsertframträdandena är inget mindre än fantastiska, och jag lämnar salongen med ett stort leende på läpparna. Nu hoppas jag att man snart släpper hela konsertmaterialet i en 20 timmars DVD-box eller så. Inget prat, bara musik. Se där något att drömma om.
måndag 30 november 2009
Wonderful World
Wonderful World Joshua Goldin (manus, regi) 2
I korthet: Muttrig och bitter frånskild tjurskalle får obegripligt nog ihop det med en senegalesisk (även om skådespelerskan typiskt nog är född i New York) kvinna och lär sig på nytt hur vackert livet kan vara. För i Afrika har man koll på livets sanna värden, allt det där som vi glömt bort i vår konsumtionshysteriska och stressiga västvärld. De lever liksom närmare sina känslor, närmare vardagens magi, etc etc ... Ni kan stilen.
Det är precis lika tråkigt som det låter. Stundtals rent idiotiskt. Illa genomfört. Och inte så lite irriterande.
I korthet: Jag ska inte slösa mer tid på detta skräp. Gör inte det, ni heller.
I korthet: Muttrig och bitter frånskild tjurskalle får obegripligt nog ihop det med en senegalesisk (även om skådespelerskan typiskt nog är född i New York) kvinna och lär sig på nytt hur vackert livet kan vara. För i Afrika har man koll på livets sanna värden, allt det där som vi glömt bort i vår konsumtionshysteriska och stressiga västvärld. De lever liksom närmare sina känslor, närmare vardagens magi, etc etc ... Ni kan stilen.
Det är precis lika tråkigt som det låter. Stundtals rent idiotiskt. Illa genomfört. Och inte så lite irriterande.
I korthet: Jag ska inte slösa mer tid på detta skräp. Gör inte det, ni heller.
fredag 27 november 2009
The Vicious Kind
The Vicious Kind Lee Toland Krieger (manus) 8
De amerikanska independentfilmer som jag sett under veckan har inte riktigt passat in i "genren", av det skälet att de utspelat sig i New York City respektive Hollywood. Inga riktiga independentmiljöer, direkt. The Vicious Kind tar oss tillbaka till vischan, och det känns betydligt mer hemtamt.
Det är thanksgiving, och Peter ska hem till sin far för att presentera sin flickvän och äta kalkon. Hans djupt osympatiske bror Caleb skjutsar dem, och genast förstår vi att det inte är någon harmonisk familj det rör sig om. Någonting skaver. Och fullt logiskt, under helgen kommer far, son, bror och flickvän att stötas och blötas mot varandra, relationer prövas och gamla oförrätter grävas upp igen.
Det låter kanske inte så originellt och är det inte heller, men det är en riktigt bra film. Den har ett välskrivet manus - med undantag för några irriterande överdrifter - med en rapp dialog, och skådespelarna är utmärkta.
Producenten intervjuades efter visningen. Han gjorde ett mycket trevligt intryck och gladde sig åt en fullsatt salong, men han konstaterade också att det är svårt att sälja ett sådant här verk. Den har fått begränsad distribution i USA, och ingen alls i världen i övrigt. Synd på en bra film.
De amerikanska independentfilmer som jag sett under veckan har inte riktigt passat in i "genren", av det skälet att de utspelat sig i New York City respektive Hollywood. Inga riktiga independentmiljöer, direkt. The Vicious Kind tar oss tillbaka till vischan, och det känns betydligt mer hemtamt.
Det är thanksgiving, och Peter ska hem till sin far för att presentera sin flickvän och äta kalkon. Hans djupt osympatiske bror Caleb skjutsar dem, och genast förstår vi att det inte är någon harmonisk familj det rör sig om. Någonting skaver. Och fullt logiskt, under helgen kommer far, son, bror och flickvän att stötas och blötas mot varandra, relationer prövas och gamla oförrätter grävas upp igen.
Det låter kanske inte så originellt och är det inte heller, men det är en riktigt bra film. Den har ett välskrivet manus - med undantag för några irriterande överdrifter - med en rapp dialog, och skådespelarna är utmärkta.
Producenten intervjuades efter visningen. Han gjorde ett mycket trevligt intryck och gladde sig åt en fullsatt salong, men han konstaterade också att det är svårt att sälja ett sådant här verk. Den har fått begränsad distribution i USA, och ingen alls i världen i övrigt. Synd på en bra film.
onsdag 25 november 2009
J'ai tué ma mère
I killed my mother Xavier Dolan (regi, manus) 3
J’ai tué ma mère är originaltiteln på den här filmen, ty det är en kanadensisk film på franska, och bara det känns ju lite spännande. Ett 20-årigt underbarn, Xavier Dolan, står för manus, regi och huvudroll, och han har tydligen väckt enorm och entusiastisk uppmärksamhet på festivaler världen över med detta sitt förstlingsverk.
Och begåvningen går inte att bestrida, men tyvärr är filmen inte särskilt bra. Det enda bestående intrycket är två personer som sitter i en bil och vrålar – JA, VRÅLAR! HELSIKE, VAD DE VRÅLAR! – åt varandra. Handlingen kretsar kring en 16-årig homosexuell pojke med ett hopplöst förhållande till sin mor. Trots att de älskar varandra (säger de, i alla fall) så står de inte ut i varandras sällskap, och enkelt beskrivet är filmen ett enda långt högljutt gräl dem emellan (vilket för övrigt gjorde det jättesvårt att sova, även om jag lyckades dåsa till då och då). Kruxet är att varken grälen eller kärleken känns trovärdiga, och det hela blir ganska snart väldigt tråkigt.
Förfilmen Party handlar om en kvinna som drömmer sig bort, någonstans i ett sönderskjutet Postjugoslavien. Frid råder och solen skiner, men väggarna är perforerade av granat- och kulhål. Och vart tog männen vägen? Where have all the flowers gone, fast på film.
J’ai tué ma mère är originaltiteln på den här filmen, ty det är en kanadensisk film på franska, och bara det känns ju lite spännande. Ett 20-årigt underbarn, Xavier Dolan, står för manus, regi och huvudroll, och han har tydligen väckt enorm och entusiastisk uppmärksamhet på festivaler världen över med detta sitt förstlingsverk.
Och begåvningen går inte att bestrida, men tyvärr är filmen inte särskilt bra. Det enda bestående intrycket är två personer som sitter i en bil och vrålar – JA, VRÅLAR! HELSIKE, VAD DE VRÅLAR! – åt varandra. Handlingen kretsar kring en 16-årig homosexuell pojke med ett hopplöst förhållande till sin mor. Trots att de älskar varandra (säger de, i alla fall) så står de inte ut i varandras sällskap, och enkelt beskrivet är filmen ett enda långt högljutt gräl dem emellan (vilket för övrigt gjorde det jättesvårt att sova, även om jag lyckades dåsa till då och då). Kruxet är att varken grälen eller kärleken känns trovärdiga, och det hela blir ganska snart väldigt tråkigt.
Förfilmen Party handlar om en kvinna som drömmer sig bort, någonstans i ett sönderskjutet Postjugoslavien. Frid råder och solen skiner, men väggarna är perforerade av granat- och kulhål. Och vart tog männen vägen? Where have all the flowers gone, fast på film.
måndag 23 november 2009
Hipsters
Hipsters Valerij Todorovskij (regi), Jurij Korotkov (manus) 5
Det låter lovande. Annorlunda. En rysk musikal om frihetstörstande jazzungdom i förtryckets och konformismens Sovjet.
Året är 1955 och i en stil som påminner om både Grease och Dirty Dancing träffas Moskvas snajdiga hipsters för att dansa, hångla och digga jazz. Deras föräldrar är förstås förfärade eller skräckslagna. Partiet är missbelåtet. Jazz är dekadent, fosterlandsfientligt och kontrarevolutionärt.
Som sagt, det låter lovande, men det här är en film med många problem. Den är för lång, handlingen är för konstig och ologisk, och försöken att med symbolism berätta om kommunistförtrycket känns aldrig riktigt äkta. När KGB-chefen klipper av håret på en hipster känns det inte att det ska symbolisera ett groteskt och omänskligt system.
Och ändå. Det som verkligen känns är upphovsmännens alldeles äkta kärlek till musik i allmänhet och jazz i synnerhet. Musikalnumren är framförda med glimt i ögat, färgglada kreationer och ett gott humör som smittar av sig på mig. När jag lämnar salongen är jag riktigt munter, och det är ju faktiskt inte så illa.
Det låter lovande. Annorlunda. En rysk musikal om frihetstörstande jazzungdom i förtryckets och konformismens Sovjet.
Året är 1955 och i en stil som påminner om både Grease och Dirty Dancing träffas Moskvas snajdiga hipsters för att dansa, hångla och digga jazz. Deras föräldrar är förstås förfärade eller skräckslagna. Partiet är missbelåtet. Jazz är dekadent, fosterlandsfientligt och kontrarevolutionärt.
Som sagt, det låter lovande, men det här är en film med många problem. Den är för lång, handlingen är för konstig och ologisk, och försöken att med symbolism berätta om kommunistförtrycket känns aldrig riktigt äkta. När KGB-chefen klipper av håret på en hipster känns det inte att det ska symbolisera ett groteskt och omänskligt system.
Och ändå. Det som verkligen känns är upphovsmännens alldeles äkta kärlek till musik i allmänhet och jazz i synnerhet. Musikalnumren är framförda med glimt i ögat, färgglada kreationer och ett gott humör som smittar av sig på mig. När jag lämnar salongen är jag riktigt munter, och det är ju faktiskt inte så illa.
söndag 22 november 2009
Extract
Extract Mike Judge (manus, regi) 6
En liten bagatell om en man som jobbar hårt i sin fabrik (där tillverkas mandelextrakt) på bekostnad av kärlekslivet. Slashasarna på fabriken, den outhärdlige grannen, en sexig bedragerska och en sällsynt usel rådgivare till bartender sätter tillsammans igång en kedja av händelser som utvecklas till en riktig soppa. Det är riktigt kul underhållning, om än ett tämligen lättviktigt verk.
En liten bagatell om en man som jobbar hårt i sin fabrik (där tillverkas mandelextrakt) på bekostnad av kärlekslivet. Slashasarna på fabriken, den outhärdlige grannen, en sexig bedragerska och en sällsynt usel rådgivare till bartender sätter tillsammans igång en kedja av händelser som utvecklas till en riktig soppa. Det är riktigt kul underhållning, om än ett tämligen lättviktigt verk.
Shrink
Shrink Jonas Pate (regi), Thomas Moffett (manus) 8
Kevin Spacey briljerar som filmens nav, psykiatrikern Dr Carter. Han är en ansedd bästsäljande författare i finn-lyckan-genren, men hans eget liv är statt i förfall efter hustruns självmord. De ständiga haschrusen dövar ångesten. Parallellt får vi följa några av Carters patienter, vilka lever sina liv i och kring Hollywoods filmindustri och vilkas vägar korsas slumpmässigt. Alla bär de på sina bagage.
Det här är i likhet med The Girlfriend Experience ett pussel där en helhet långsamt växer fram, och även detta är övertygande framställt. Skillnaden är att detta är bättre. Det är känslomässigt engagerande, och jag känner att jag vill karaktärerna väl (möjligen med undantag för en sällsynt osympatisk och föga subtilt karikerad filmproducent). Skådespeleriet är fint, och särskilt Kevin Spacey är som sagt imponerande.
Kevin Spacey briljerar som filmens nav, psykiatrikern Dr Carter. Han är en ansedd bästsäljande författare i finn-lyckan-genren, men hans eget liv är statt i förfall efter hustruns självmord. De ständiga haschrusen dövar ångesten. Parallellt får vi följa några av Carters patienter, vilka lever sina liv i och kring Hollywoods filmindustri och vilkas vägar korsas slumpmässigt. Alla bär de på sina bagage.
Det här är i likhet med The Girlfriend Experience ett pussel där en helhet långsamt växer fram, och även detta är övertygande framställt. Skillnaden är att detta är bättre. Det är känslomässigt engagerande, och jag känner att jag vill karaktärerna väl (möjligen med undantag för en sällsynt osympatisk och föga subtilt karikerad filmproducent). Skådespeleriet är fint, och särskilt Kevin Spacey är som sagt imponerande.
The Girlfriend Experience
The Girlfriend Experience Steven Soderbergh (regi), David Levien, Brian Koppelman (manus) 6
Christine är lyxprostituerad - detta märkliga ord - på Manhattan. Hon lever sitt liv i tjusiga miljöer och exklusiva kortkorta klänningar, men blicken är tom och själslivet torftigt. Plötsligt dyker en annorlunda kund upp, och Christine tar risken att känna någonting på riktigt.
Soderbergh lägger ett slags pussel med scener som hoppar i tiden och rummet, och det tar en stund innan man förstår hur allt hänger ihop. Emellertid blir vissa trådar i manus liksom hängande i luften. Tempot är lugnt, stundtals lite väl makligt, men det är mycket välgjort och spelet är hela tiden övertygande. När Christine, eller Chelsea som hon kallar sig inför sina kunder, plötsligt skrattar till hjärtligt så känns det.
Christine är lyxprostituerad - detta märkliga ord - på Manhattan. Hon lever sitt liv i tjusiga miljöer och exklusiva kortkorta klänningar, men blicken är tom och själslivet torftigt. Plötsligt dyker en annorlunda kund upp, och Christine tar risken att känna någonting på riktigt.
Soderbergh lägger ett slags pussel med scener som hoppar i tiden och rummet, och det tar en stund innan man förstår hur allt hänger ihop. Emellertid blir vissa trådar i manus liksom hängande i luften. Tempot är lugnt, stundtals lite väl makligt, men det är mycket välgjort och spelet är hela tiden övertygande. När Christine, eller Chelsea som hon kallar sig inför sina kunder, plötsligt skrattar till hjärtligt så känns det.
lördag 21 november 2009
Festivaldags igen!
Detta är ju egentligen en festivalblogg, och därför känns det passande att uppväcka den ur sin dvala nu när Stockholms Filmfestival anno 2009 drar igång. Åtta filmer står på programmet i skrivande stund. Kanske blir det också några fler om andan faller på.
Sedan jag skrev sist har jag sett två filmer - hösten har alltså inneburit en erbarmligt låg biofrekvens, men förhoppningsvis kan jag bättra på statistiken från och med nu - och det känns som om jag är skyldig bloggens läsare (Jag kan i och för sig ringa dig, men det känns roligare att låtsas ha en bred läsekrets.) en snabb summering:
Tarantinos världskrigshistoria Inglorious Basterds var en blandad upplevelse som jag ger en 5:a av 10. Svenska Man Tänker Sitt var desto bättre. Jag ger betyget 8 och kände mig verkligen drabbad av dessa människor som försöker hitta sin plats i tillvaron.
Ja, det var min snabba summering. Kanske blir festivalrapporteringen något mer uttömmande, vem vet?
Sedan jag skrev sist har jag sett två filmer - hösten har alltså inneburit en erbarmligt låg biofrekvens, men förhoppningsvis kan jag bättra på statistiken från och med nu - och det känns som om jag är skyldig bloggens läsare (Jag kan i och för sig ringa dig, men det känns roligare att låtsas ha en bred läsekrets.) en snabb summering:
Tarantinos världskrigshistoria Inglorious Basterds var en blandad upplevelse som jag ger en 5:a av 10. Svenska Man Tänker Sitt var desto bättre. Jag ger betyget 8 och kände mig verkligen drabbad av dessa människor som försöker hitta sin plats i tillvaron.
Ja, det var min snabba summering. Kanske blir festivalrapporteringen något mer uttömmande, vem vet?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)