Håll utkik!

Så är 2008 års festival till ända. Naturligtvis förekommer det en massa tips och surr om filmer man borde se och andra som man bör undvika. Följande kommer jag att försöka se om de dyker upp på biograferna:

• Frozen River (Vinnare av årets bronshäst för bästa film.)
• Mellan Väggarna (Årets guldpalmsvinnare i Cannes.)
• Hr Landshövding
• Phoebe in Wonderland
• Smart People
• The Brothers Bloom
• Transsiberian
• The Complete History of my Sexual Failures
  

Rachel Getting Married

Rachel Getting Married Jonathan Demme (regi) Jenny Lumet (manus) 7

Om man ska sammanfatta årets festival så är kanske ledorden naturalism, emotionella bagage och trassliga relationer. Här är det Kym som får permission från behandlingshemmet för att vara med på sin systers bröllop. Det tilldrar sig i familjens hus, och där har en stor och brokig skara människor samlats för att fira och umgås i dagarna tre. Naturligtvis blir det en känslomässig bergochdalbana.

Det finns mycket kvalitet i filmen. Det är intressant och väl skildrat hur missbruket liksom ockuperar alla tankar och aktioner hos de anhöriga. Inte ens på sin eget bröllop får man vara huvudperson, för Syrrans missbruk och den oro det medför ligger hela tiden som en våt filt över allt som sker. Och omvänt finns rädslan hos missbrukaren för att hon aldrig ska bli något annat än i bästa fall en ex-missbrukare. Kommer hennes familj att verkligen lita på henne igen? Kring sådana frågor kretsar filmen.

Även Rachel Getting Married är filmad med skakig handkamera och äkthetsambitioner i dialogen, och det fungerar ganska bra. Anne Hathaway, som jag nog aldrig har sett annat än fräsch och äppelkindad, spelar utmärkt i sin lite överraskande roll som fd knarkare. Större delen av filmen, men inte allt, utspelar som sagt sig i familjens hus, där familjemedlemmar, nya och gamla, stöts och blöts mot varandra i vad som nästan liknar ett kammarspel. Bullriga gräl pågår i ena rummet samtidigt som bröllopsorkestern jammar lite i rummet intill. Det är trots sitt allvar stundtals riktigt charmigt, och det färgas av mycket värme och humor.

Men det är också ett av filmens problem. Det känns liksom inte realistiskt att nyktra och kloka människor tillåter familjens interna uppgörelser att fortgå inför öppen ridå på det sätt som sker. Dessutom blir vissa nyckelscener alldeles för blyfotade när all subtilitet slängs överbord. Plötsligt litar inte regissören på åskådarens tankeförmåga, utan väljer istället att tydliggöra alla poänger några gånger extra. Det känns klumpigt, den eftersträvade realismen naggas i kanten, och jag känner mig en smula irriterad.

Men till största delen är det välgjort, och den kärlek som otvivelaktigt finns mellan systrarna är spelad med stor värme. Det är fint.

Uppdatering: Nu har filmen haft ordinarie biopremiär. Svenskans utsände hade tråkigt, medan Dagens Nyheter skriver lite mer gillande. Mest positiv är nog radions Kulturnytt. Marit på Kvalster har också några korta men läsvärda funderingar.

Nights and Weekends

Nights and Weekends Joe Swanberg, Greta Gerwig (regi, manus) 8

Ytterligare en sk mumblecore-film från Joe Swanberg och Greta Gerwig. Mumblecore innebär låg – nästan obefintlig – budget, och följaktligen bjuds det ingen musik, inga effekter, inga exotiska inspelningsmiljöer och inga superstjärnor. Bara en skakig handkamera och ett gäng kompisar i rollerna.

Också historien är till synes trivial. James och Maddie har ett distansförhållande, med alla problem det innebär. Först följer vi dem under en mysig och romantisk helg i Chicago, och ett år senare träffar vi dem på nytt under några dagar i New York. (Då har dock något förändrats. Något viktigt.) De pratar lite strunt och lite allvar, har lite sex och tramsar omkring, och det är egentligen allt. Precis som i deras film i förra årets festival – liksom i De Ofrivilliga, för den delen – saknas klassiskt linjärt berättande, klassiska hjältar och ett problem som får sin klassiska lösning i någon dramatisk slutscen.

Och ändå är det väldigt bra. Små subtila detaljer visas upp, åskådaren får själv fylla i till en fungerande historia, och det blir gripande i sin enkelhet. Det utpräglat naturalistiska i form och spelsätt gör människorna väldigt levande, och framför allt Greta Gerwig är en fantastisk skådespelerska. Hon har både charm och djup, och förtjänar en större publik framgent.

Åsikterna om filmen, och om hela mumblecore-fenomenet, skiftar kraftigt. Vissa hyllar, andra sågar brutalt. Själv gillar jag det skarpt.

Chelsea on the Rocks

Chelsea on the Rocks Abel Ferarra (regi) 5


Dokumentär om det kanske mest legendomspunna av alla hotell - Chelsea Hotel i New York City. I årtionden har det varit samlingsplats för konstnärer av alla de slag - musiker, författare, bildkonstnärer och skådespelare, bara för att nämna något.

Naturligtvis skapar en slik miljö sin alldeles egna mytologi, och filmen återger delar av den. I vissa fall är det dramatiserat - som iscensättningen av hur Sid Vicious flickvän Nancy Spungen knivhuggs till döds - men oftast berättas historierna helt enkelt av någon som varit med, exempelvis Milos Forman eller Robert Crumb. Givetvis är det berättelser om konstnärskapet, om bohemliv och dramatiska dödsfall, om sex, droger, staden New York och om fadersgestalten Stanley Bard som höll hotellet igång fram till 2007. Dessutom sörjs det faktum att denna bohemiska oas på nedre Manhattan obönhörligt håller på att trängas undan.

Det borde vara bra. Kombinationen av Abel Ferrara, New York och alla dessa framstående artister borde borga för en häftig film, och visst är det spännande ibland. Men jag känner mig snart relativt ointresserad, och med det material som finns till förfogande hade jag hoppats på mer. Enbart storögd fascination och förundran inför Chelsea-myten räcker inte hela vägen.

Red

Red Trygve Allister Diesen, Lucky McKee (regi), Steven Susco (manus), Jack Ketchum (roman) 6

Gamle Avery tar sitt spö och sin hund och beger sig ut för att fiska. Väl på plats blir han trakasserad av ett gäng beväpnade slynglar, och det slutar med att hunden Red blir skjuten. Avery beslutar sig för att ta reda på vilka slynglarna är och för att söka upprättelse. Inte hämnd, bara upprättelse. Det visar sig bli mer komplicerat än han trott, och förloppet börjar snart eskalera.

Det finns en hel del att invända mot i historien, men ändå gillar jag det här. För det första finns det en stegrande spänning filmen igenom, och det finns därtill något starkt tilltalande i Averys lugna och värdiga beslutsamhet att göra rätt. Förutsättningarna synes hopplösa, men med moralen på sin sida kämpar Avery vidare som en klassisk hjälte, sorgsen men rakryggad. Jag faller för gestaltningen. Filmens problem består främst i att några scener trillar i klichéfällan, och i att vissa händelser och karaktärer känns lite väl långsökta och orealistiska.

Och kanske ändå inte. Det aktuella Rödebymålet har ju visat hur det som börjar med några ohängda slynglar kan sluta i tragedi när vuxenvärlden smiter ifrån sina ansvar.

Adoration

Adoration Atom Egoyan (regi, manus) 6

I centrum står Simon, hans avlidna föräldrar, hans morbror och en patriark till morfar. Viktig är också dramalärarinnan. Alla bär de på tunga känslomässiga bagage. Som en dramauppgift hittar Simon på en historia om sina föräldrar som snart sipprar ut på internet, blir en spridd "sanning" och diskuteras flitigt på olika fora.

Egoyan är en lika ambitiös regissör som alltid, och anspråken är höga. Filmen kan ses som en historia om en ung man som försöker hitta sig själv, lika väl som ett inpass om moderna medier eller om bristen på tolerans mot det normbrytande. Många är ämnena som ska behandlas.

Men det funkar ändå ganska bra. Mitt intresse hålls uppe hela tiden, och vi bjuds på en del överraskande turer, inte minst för att berättarstrukturen är elegant uppbruten. Det blir en kul liten utmaning att hålla ordning på historien. Det hela känns dock en smula överlastat. Varje scen är Drama, mättad med cellomusik och tankfulla konstpauser. En lite mer varierad framställning med några lättsammare sekvenser hade knappast skadat.

Henry Poole Is Here

Henry Poole Is Here Mark Pellington (regi), Albert Torres (manus) 2

Spoilervarning! Har du fattat det okloka beslutet att se detta nonsens? Vill du inte veta hur det går? Läs inte längre än så här.

Se här ett försök att göra feelgood-film som går käpprätt åt skogen. Dystre enslingen Mr Poole flyttar in i ett nyinförskaffat hus i ett villaområde någonstans i Kalifornien. Hans påstridige granne hälsar på och upptäcker ett mirakel i trädgården. Mr Poole har svårt att se det mirakulösa men får strax lära sig en läxa om vikten av att tro. Ty fler mirakel ska snart inträffa, och om man bara tror så ska nog allt också ordna sig till slut. Kärleken hittar han också, för grannfrun är ju inte bara singel, hon är snygg också. Häpp! Till och med dödliga sjukdomar (som manusförfattaren bekvämt nog lät bli att definiera) försvinner i ett huj, bara man tror. Närsynt? Traumatiserad? Yep. You've guessed it. Tro. Det är faktiskt ganska provocerande.

De inledande minuterna är i och för sig inte så dumma. Det inträffar en del mystiska saker som väcker min nyfikenhet, men ju längre filmen lider desto sämre blir den. Slutet är bedrövligt, och efteråt är jag mest irriterad. Jag har slösat bort två timmar på en tafflig predikan, och ju mer jag tänker på filmen desto mer irriterad blir jag. Undvik!

Och det kanske mest irriterande av allt – grannarna heter Esperanza, Dawn och Patience. Kan filmens problem illustreras tydligare?

Hunger

Hunger Steve McQueen (regi, manus), Enda Walsh (manus) 9

Omskakande och otäckt inifrån det ryktbara Maze-fängelset utanför Belfast. Där inne pågår IRA-fångarnas protester för att återfå sin status som politiska fångar. Tidigare hade de tillåtits att bära sina egna kläder och att sköta sig relativt fritt inom fängelseområdet. När den möjligheten fråntogs dem inleddes protester som senare övergick i den hungerstrejk som leddes av Bobby Sands. Filmens första del handlar främst om två fångar som delar cell under de sk filt- och "vägra tvätt"-protesterna, medan uppmärksamheten i den andra halvan riktas mot den hungerstrejkande Bobby Sands. I några scener får vi också följa en av plitarna.

Såvitt jag kan förstå från min Nordirlandslitteratur är händelseförloppet i stort sett sanningsenligt skildrat, så långt det nu är möjligt. Från vägra tvätt-protesten kom rapporter om celler insmetade i matrester, urin och avföring, kryllande av mask. Vittnesmål sipprade ut om upprepad misshandel av fångarna. Allt detta skildras skoningslöst av McQueen. Brutaliteten, förödmjukelserna och de vidriga förhållandena skildras rakt på sak i fruktansvärda scener. När en naken Bobby Sands släpas iväg till en kombinerad tvångstvätt och misshandel måste jag stundtals titta bort. Allt skildras långsamt och ingående, allt tillåts ta tid. Kameran viker inte för en sekund från de mest otäcka bilder.


Och det är bra. Det är starkt, engagerande, tankeväckande, och oerhört välspelat. I en minnesvärd scen – som också är en befriande oas mitt i allt det groteska – samtalar Sands med sin präst i en enda lysande tagning på 15 17 minuter. Stort skådespeleri. Även scenografen måste ha en eloge för alla motbjudande miljöer.

Så vad handlar Hunger om? Tja, det kommer nog att finnas lika många svar som individer. Kanske om hur människor kan bli offer för sin egen mytologi. Å ena sidan den grandiosa känslan av att vara det enade Irlands räddare, å andra sidan en för Kampen nödvändig självbild av litenhet, utsatthet och självspäkelse. Resultaten har som bekant varit katastrofala, inte minst för att identiska strömningar florerar på lojalistsidan. Kanske om hur denna tragiska och idiotiska konflikt kan beröva människor deras värdighet, i filmen gäller det såväl fångarna som fångvaktarna. Långsamt bryts de ned – om inte fysiskt så mentalt.

Också Bobby Sands tynar bort, även om han uppvisar sällan skådad beslutsamhet och hårdhet såväl som intelligens, och det förs diskussioner om huruvida skildringen glorifierar honom eller ej. Svaret beror nog på om man tror att hans protester gav resultat - vilket vissa anser - eller om man finner hans offer bortkastat. Själv lutar jag åt det senare. Jag ser blott tragik och fullständig meningslöshet. Någon glorifiering är det inte fråga om.

Uppdatering: Just det, det var ju en förfilm också. Den glömde jag bort, här som jag suttit med de starka irländska bilderna på näthinnan. Roots hette filmen, och den handlar om hur en turkisk pojke matas med nationalistiska ramsor i skolan, samtidigt som det visar sig att hans by kommer att utplånas av ett dammbygge i nationens tjänst. Och visst finns det en koppling till Hunger i det att idén om Nationen är så tydligt överordnad Individen. Det är en inte oäven film, men det är onekligen en smula otacksamt att placeras i samma visning som Hunger.

Uppdatering 2: Även Times Onlines recensent är berörd:




Uppdatering 3: Ordinarie premiär, så här ett halvår efter festivalen. DN:s Strage är inte alltför imponerad, men SvD:s Pallas landar i högsta betyg.

Tears for Sale

Tears for Sale Uris Stojanovic (regi) Aleksandar Radivojevic (manus) 7

Denna serbiska smällkaramell slår genast fast ett faktum som vi sedan länge trott oss känna till – hur oerhört ociviliserat det är på Balkan. Allt finns där – ett bullrigt gytter av bångstyrig musik, vapen, explosioner, getter, yppiga kvinnor samt skrynkliga svärande åldringar i huckle. Folk super, vrålar, grälar, slåss, avlossar sina gevär mot skyn, dansar och röker hemrullade cigariller i munstycke samt drar i sina mörka mustascher.

Förutom att i denna film är det glest mellan mustascherna. Männen har försvunnit till Kriget, och i byn blir kvinnorna alltmer kärlekskranka. Den ende kvarvarande mannen är en synnerligen skröplig gammal tupp, och två systrar – gråterskor till yrket – beger sig ut för att hitta en ny. Cornelis Vreeswijk ler i sin himmel.

Det är väldigt underhållande nästan hela vägen. Man pressas ner i biostolen av blotta kaoset, av energin och tempot, och dessutom är det väldigt avancerat visuellt. Man har sannerligen inte sparat på krutet vad gäller specialeffekter. Ibland uppstår små (korta) andningshål där man rör sig långsamt och tyst i vackra poetiska landskap, men oftast blir det bara till att spänna fast sig och hålla i hatten. Och samtidigt – den uppsluppna tonen till trots – är anslaget vemodigt, ty männen är i krig eller döda, och efterfrågan på gråterskor stor. Så uppstår ett slags blues, där man blir på gott humör av en i grunden mollstämd berättelse.

Varietys recension.

Mermaid

Mermaid Anna Melikjan (regi, manus) 4

Rysk historia om Alisa som föds i en stuga vid kusten som ett resultat av ett tillfälligt marint möte mellan hennes mor och en sjöman. Vi får följa henne som sexåring vid kusten – då hon drömmer om att bli ballerina – och som 17-åring i Moskva – då hon drömmer om kärleken.

Tyvärr blir det snart långtråkigt, trots enskilda inslag som är både innovativa och humoristiska. Karaktären Alisa – hela tiden i centrum – intresserar mig inte nämnvärt, och filmen utvecklas därför till föga mer än en rad udda händelser som staplas på varandra, utan att jag egentligen bryr mig om hur de hänger ihop.

Tilläggas kan dock att jag såg filmen omedelbart efter De Ofrivilliga, och att jag då var tämligen uppslukad av en fantastisk filmupplevelse. Detta gjorde knappast Mermaid rättvisa. Vidare gick åsikterna i sällskapet tvärt isär. En var förtjust, två var försiktigt positiva, en var ganska uttråkad (jag) och en somnade.

Som förfilm visades en slovensk (slovakisk?) förfilm som inte lämnade några särskilda spår.

De Ofrivilliga

De Ofrivilliga Ruben Östlund (regi, manus), Erik Hemmendorff (manus) 10

Lysande film av Ruben Östlund! Vi ser perfektion från den första rutan till den sista, och nästa års guldbaggestrid tycks avgjord. Här är den bästa svenska filmen på många år. I fem parallella historier skildras hur människor avstår från att Säga Ifrån när de har chansen, pga mer eller mindre rationella rädslor, och när det första tillfället gått om intet blir det mångdubbelt svårare i det senare skedet.

De flesta av rollerna spelas såvitt jag förstår av amatörer av för mig okända skådespelare, och de är alla fantastiska. I varje scen återges dialogen så som folk pratar på riktigt, det är trovärdigt och engagerande. Ingenstans finns den stolpighet i replikerna som så ofta hemsöker svenska filmer. Bilderna ligger ofta stilla i oortodoxa kameravinklar som låter människor passera ut och in. Ofta ser man inte ansiktena på dem som pratar, utan det blir istället nästan som en bildsatt radioteater i långa tagningar. Det är uppfinningsrikt och fungerar strålande.

Filmen hoppar mellan ett krampaktigt födelsedagsfirande, en bussresa som gör halt, ett kompisgäng på suphelg, en lärarinna i våndor samt en mardrömslik tonårsfylla. Det vimlar av fantastiskt roliga replikskiften, men det är hela tiden allvarsamt, och ofta är igenkänningshumorn av ett sånt slag att man oroligt vrider sig som en mask i fåtöljen. Det är direkt plågsamt att se dessa olustiga situationer och veta att man själv mycket väl skulle kunna vara en del av något liknande i verkliga livet. Inte minst fyllans baksidor åskådliggörs på ett välgörande oromantiskt sätt. Det är som sagt lysande!

Som förfilm visades Goda Råd från förra årets kortfilmsstipendiat. Det är i och för sig en habil liten film, men den förbleknar fullständigt bredvid den storstilade huvudfilmen.

Jag har också en misstanke om att Ruben Östlund skojar lite med festivalpubliken. Före filmen berättade han om en liten episod där han själv ljugit för en vän för att slippa tappa ansiktet, innan han frågat sig själv: ”Vänta nu, har jag inget lärt av min egen film?” Under visningen kom det sedan in en man i salongen som störde med irriterande skratt. Huvuden vreds, och man kunde känna att de som satt i närheten väntade på att någon annan skulle köra ut eller hyssja på den störande. Min gissning är att Östlund riggat det hela för att se om någon lärt sig något av filmen. Skulle någon Säga Ifrån? Jag ska försöka ta reda på hur det låg till med det.

Uppdatering: Ruben hade vänligheten att svara på ett mejl jag skickade. Tack för det! Han försäkrar att han inte planterat den störande mannen i salongen. Ruben upplyser också om att huvuddelen av de medverkande är professionella aktörer, tvärtemot vad jag hade fått veta.

Uppdatering 2: De Ofrivilliga recenseras i berömmande ordalag i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter. Notera att SvD med sin betygsättning alltså anser att filmen är lite sämre än t ex Borat, Tarantinos Death Proof eller pekoralet Försoning. Låter det rimligt? Det är det inte.

Medicine for Melancholy

Medicine for Melancholy Barry Jenkins (regi, manus) 7

I upptakten till denna amerikanska indiefilm vaknar Micah och Jo i samma säng dagen efter ett one-night-stand i fyllan. Efter diverse besvärade turer beslutar de att lära känna varandra, och filmen följer dem under en bakrusig eftermiddag och kväll i San Fransisco. På museum, på karusell och på klubb. Det spirar en romans, men det finns ett litet problem – Jos pojkvän.

Det är underhållande och välspelat. Temat och genomförandet är knappast originellt, men det finns kemi mellan huvudrollerna – som figurerar i varje scen – och de är bägge trovärdigt gestaltade. En film om riktiga människor, och det ger alltid pluspoäng i min bok. Staden San Fransisco – den tredje huvudrollen – skildras i svartvitt, vilket är snyggt men heller inte särskilt originellt. Det finns ett patos och en vilja att närma sig sociala frågor om ras och höga bostadspriser, men de är inte filmens intressantare delar. Framför allt så tilltalas jag istället av den enkla pojke-möter-flicka-historien.

Soundtracket listas tydligt i eftertexterna, och det verkar finnas en lovvärd ambition att lyfta fram okända förmågor på väg upp. Rader av myspace-adresser vimlar förbi. Minuspoäng för dålig ljudmixning, då det ibland blev nästan olidligt starkt och svårt att urskilja replikerna i stadslarmet.

Parking

Parking Chung Mong-Hong (regi, manus) 5

Taiwanesisk historia om en man som bara ska köpa en kaka och sedan direkt åka hem till sin fru som väntar med middagen. Naturligtvis går det på tok. Hans bil blir blockerad, och varken taxi eller bärgare går att uppbringa.

Istället blir han strandsatt i sällskap med mer eller mindre underliga existenser - en hjälpsam frisör, en hårdkokt gangster, en slem hallick, en desillusionerad skräddare och en föräldralös flicka (Utgör de årets tema?). Kvällens händelser blandas med återblickar från vars och ens liv.

Det börjar mycket bra, och filmen sys ihop med en tilltalande twist, men däremellan är det tyvärr alldeles för segt. Det finns en ambition att skapa en mystisk mardrömslik stämning, men det lyckas inte särskilt bra. Personerna i filmen blir aldrig mer än skisser som man inte riktigt lär känna. Det förblir oklart vad det hela handlar om eller ens vad det är för ett slags film. Jag tror att den är tänkt mest som ett drama, men det är utbrott av fiskhuvudslapstick som jag tror att besökarna mest kommer att minnas.

Anywhere, USA

Anywhere, USA Chusy Haney-Jardine (regi, manus), Jennifer MacDonald (manus) 8

2008 års festival är igång, och öppningen var för min del mycket lyckad. Anywhere, USA är en knasig episodfilm med tre löst sammanfogade historier kring ledorden Botgöring (penance), Förlust (loss) och Okunnighet (ignorance).

Den första handlar om hur en upphittad pistagenöt sätter fart på fantasin och misstänksamheten hos sydstatshillbillyn Gene. Tillsammans med en kompis – vars inflytande är, eh, mindre bra – börjar han spionera på sin exsambo, vilket i förlängningen leder till en katastrofal uppgörelse på ett motell. (På motellet pågår lustigt nog samtidigt en mustaschfestival.) Gene straffas med regelbunden botgöring, varje tisdag kl 14.

I mellanhistorien lär vi känna en föräldralös 8-årig flicka som börjar misstänka att tandfén inte finns på riktigt. Avslutningen handlar om Ralph – vars främsta tillgång i livet är ett osedvanligt välansat skägg – som plötsligt inser att han inte känner en enda svart människa. Han beslutar sig för att ändra på det, men hans ständigt drinkläppjande hustru är inte road.

Filmen präglas av idérikedom och gott humör, trots att det är allvarsamma ämnen – terrorparanoia och segregation, t ex – som behandlas. De tre episoderna är sinsemellan ganska olika till sin karaktär och stämning. Stundtals liknar det mest fars, medan mittenepisoden är finstämd och rörande trots vissa absurda inslag. Något enhetligt bildspråk finns inte, och musikvalen drar också åt alla håll. Ändå är det märkvärdigt väl sammanhållet, de spretiga uttryckssätten till trots, och hela tiden är det underhållande. Bra film.

Regissören var i salongen och introducerade filmen med en kort anekdot om hur han blev fästingbiten och inlagd på sjukhus under inspelningen. Mer ville han inte säga.