Whatever Works

Whatever Works Woody Allen (regi, manus) 2

Saker jag tänkte på under Whatever Works:

1. Vad ska vi laga till middag? Grilla, kanske?
2. Ska jag verkligen se Sverige-Ungern i kväll? Det blir väl bara ett sömnpiller.
3. Hur kommer det sig att alla nobelpristagare i Snillen Spekulerar alltid är så trevliga? Någon otrevlig typ måste väl någon gång ha fått priset?
4. Blir L sur om jag frågar om vi kan gå?
5. Har Woody Allen någonsin gjort en tråkigare film?
   

Och svaret på den sista frågan är tyvärr nej. Detta är med bred marginal den sämsta Allenfilm jag någonsin sett.

Som gammalt Allenfan går jag ju annars igång och dreglar som en Pavlovhund så fort de speciella vita bokstäverna syns mot svart botten samtidigt som någon Cole Porterlåt rullar igång. Så också här. Den första scenen får också godkänt, men i övrigt är det blott blodfattig och otajmad dialog mellan en rad människor vars relationer känns helt orealistiska. Det enda förlåtande med filmen är möjligheten att drömma sig bort till Manhattan.

Woody Allen är ett geni med det mest imponerande CV man kan tänka sig, men detta var ett bottennapp. På't igen, Woody! För här fungerar det inte.

Andra är desto gladare. SvD:s utsände hade en utsökt biostund, medan DN:s recension är något mer begriplig. Mer i linje med min, alltså.

Brüno

Brüno Larry Charles Regi), Sacha Baron Cohen et al (manus) 7


Vulgärt? Japp. Smaklöst? Lita på det. Elakt? Alla gånger.

Det mesta är nämligen som vanligt när Sacha Baron Gohen är igång. Allt är smaklöst, vulgärt och elakt, och det rör sig om humor utan värme. Men i vanlig ordning är det ofta också väldigt begåvat och roligt - enskilda ögonblick rentav lysande.

Denna gång är det rollfiguren Brüno, österrikisk ”über-gay”, som åker till USA (och några andra ställen) för att reta upp folk. Naturligtvis lyckas han. Att han chockerar bigotter är förstås inte konstigt, men Cohen driver konsekvent sin roll och sina bisarra nycker långt över alla gränser, oavsett vem han möter. Han ser till att få en reaktion.

Resultaten växlar väldeliga i kvalitet. Vissa scener blir inte mer än plumpa, andra blir helt geniala, och det bjuds på en hel del rejäla flatgarv. Tyvärr undrar man dock hela tiden vad som är förberett och vad som uppstått spontant, och det där tvivlet hämmar komiken en smula.

Jag håller inte med dem som hävdar att Brüno är utmanande mot heteronormen. Än försöker han förföra f d presidentkandidaten Ron Paul under förevändningen att göra en intervju, än väcker han en jägare mitt i natten när han naken vill komma in i dennes tält. Självklart blir de arga, men vem hade inte blivit det? Upprördheten har knappast någonting med homofobi eller heteronorm att göra, utan är helt enkelt rimliga reaktioner på ett oacceptabelt beteende. Såväl Ron Paul som de tre jagande lantisarna är ganska hyggliga killar och bjuder helt enkelt inte på den förväntade reaktionen av inskränkthet. Alltså ser Cohen sig tvingad att vrida till provokationen några varv extra.

Den enda gräns som överskrids är därmed den goda smakens. Men som sagt, även dålig smak kan innebära god underhållning.

Morgondrakarnas utsända verkar också ha haft kul, men enas om att filmen är slående ojämn.