Och, som avslutning, en liten minnesnotering över alla de filmer som omdömesgilla personer har rekommenderat under festivalen. De här tänker jag hålla utkik efter:
Juno
Caramel
The Band's Visit
Rocket Science
The Ten
Lost in Beijing
4 Månader, 3 Veckor och 2 Dagar
Persepolis
Rebellion: The Litvinenko Case
Hallam Foe
Ulzhan
The Mourning Forest
söndag 25 november 2007
Fados
Fados Carlos Saura (manus, regi), Ivan Dias (manus) 3
Inget prat, bara musik. Under 90 minuter presenteras fadon, helt enkelt genom att en rad fadosånger spelas och sjungs. Tonvikten läggs på musikstilens bredd, både geografiskt (Kap Verde, Moçambique, Lissabon etc) och stilmässigt. Vi hör tidiga varianter som spelas på ett slags vevlira, och nyare urban hiphopfado. Och oftast illustreras lidelsen av dans framför skärmar.
Musiken är förstås jättefin, och det är ju trevligt att titta på snygga människor som dansar, men ganska snart blir det väldigt enahanda. MTV Fado. Det funkar dessvärre inte, och vi gick efter en timme.
Inget prat, bara musik. Under 90 minuter presenteras fadon, helt enkelt genom att en rad fadosånger spelas och sjungs. Tonvikten läggs på musikstilens bredd, både geografiskt (Kap Verde, Moçambique, Lissabon etc) och stilmässigt. Vi hör tidiga varianter som spelas på ett slags vevlira, och nyare urban hiphopfado. Och oftast illustreras lidelsen av dans framför skärmar.
Musiken är förstås jättefin, och det är ju trevligt att titta på snygga människor som dansar, men ganska snart blir det väldigt enahanda. MTV Fado. Det funkar dessvärre inte, och vi gick efter en timme.
No Country for Old Men
No Country for Old Men Joel Coen & Ethan Coen (manus, regi), Cormac McCarthy (roman) 7
En jägare råkar snubbla över en anhopning lik, några säckar knark och en väska med två miljoner dollar. Han tar med sig pengarna, och mycket snart har han förstås en bestialisk mördare i hasorna. En trött sheriff ligger steget efter och funderar på vart världen är på väg.
På en Coenfilm har man förstås inte tråkigt - de kan ju verkligen göra film. Det är stilsäkert och emellanåt riktigt spännande, men historien känns inte vidare realistisk. Det är många turer och sammanträffanden som känns långsökta och svårbegripliga. Dessutom har jag svårt att stå ut med alla dessa stenhårda och korthuggna män som aldrig rör en min, oavsett vilka gräsligheter de möter. Det är mycket våld, och det är mycket brutalt.
Tillägg: Så här en dag senare har jag börjat tänka på filmen i andra banor. Den ska nog snarast ses som en klassisk saga om kampen mellan ont och gott. Den fåkunnige människan snärjs i Frestarens garn (två miljoner dollar), och Den Onde själv beger sig ut för att hämta hem fångsten. Den Goda Kraften (sheriffen) gör vad han kan, men helt kan han aldrig fördriva ondskan. Spontant känner jag att filmen vinner på en sådan läsning. Sedan har det dessutom slagit mig att det görs små vinkningar till tidigare Coen-filmer. Korpen och hunden som skjuts har sina motsvarigheter i Raising Arizona. Troligtvis finns många fler exempel som gått mig förbi.
En jägare råkar snubbla över en anhopning lik, några säckar knark och en väska med två miljoner dollar. Han tar med sig pengarna, och mycket snart har han förstås en bestialisk mördare i hasorna. En trött sheriff ligger steget efter och funderar på vart världen är på väg.
På en Coenfilm har man förstås inte tråkigt - de kan ju verkligen göra film. Det är stilsäkert och emellanåt riktigt spännande, men historien känns inte vidare realistisk. Det är många turer och sammanträffanden som känns långsökta och svårbegripliga. Dessutom har jag svårt att stå ut med alla dessa stenhårda och korthuggna män som aldrig rör en min, oavsett vilka gräsligheter de möter. Det är mycket våld, och det är mycket brutalt.
Tillägg: Så här en dag senare har jag börjat tänka på filmen i andra banor. Den ska nog snarast ses som en klassisk saga om kampen mellan ont och gott. Den fåkunnige människan snärjs i Frestarens garn (två miljoner dollar), och Den Onde själv beger sig ut för att hämta hem fångsten. Den Goda Kraften (sheriffen) gör vad han kan, men helt kan han aldrig fördriva ondskan. Spontant känner jag att filmen vinner på en sådan läsning. Sedan har det dessutom slagit mig att det görs små vinkningar till tidigare Coen-filmer. Korpen och hunden som skjuts har sina motsvarigheter i Raising Arizona. Troligtvis finns många fler exempel som gått mig förbi.
lördag 24 november 2007
Savage Grace
Savage Grace Tom Kalin (regi), Howard A. Rodman (manus), Natalie Robins & Steven M.L. Aronson (bok) 8
Familjetragedi av rent grekiska mått som bygger på sanna händelser. Det handlar om familjen Baekeland - mor, far och son - som är arvtagare till bakelitens uppfinnare och således stormrika. De lever sina liv i societetskretsarna i New York, Paris och Medelhavets semesterorter, men det är långt ifrån sorglöst. Från fadern finns en markerad distans ('Tell Tony i said good night!') till de övriga, och mellan mor och son är förhållandet incestuöst.
Det är väldigt välgjort. Direkt infinner sig en kuslig känsla av att katastrofen närmar sig, och man kan fundera länge på varför det gick som det gick. Några svar får vi inte. Agerandet är väldigt bra, och Julianne Moore briljerar i vanlig ordning. Men den riktiga kraften i filmen kommer av att dramat faktiskt har verklighetsbakgrund. Utan den vetskapen skulle jag nog avfärda det här som spekulativt och fullständigt orimligt.
Familjetragedi av rent grekiska mått som bygger på sanna händelser. Det handlar om familjen Baekeland - mor, far och son - som är arvtagare till bakelitens uppfinnare och således stormrika. De lever sina liv i societetskretsarna i New York, Paris och Medelhavets semesterorter, men det är långt ifrån sorglöst. Från fadern finns en markerad distans ('Tell Tony i said good night!') till de övriga, och mellan mor och son är förhållandet incestuöst.
Det är väldigt välgjort. Direkt infinner sig en kuslig känsla av att katastrofen närmar sig, och man kan fundera länge på varför det gick som det gick. Några svar får vi inte. Agerandet är väldigt bra, och Julianne Moore briljerar i vanlig ordning. Men den riktiga kraften i filmen kommer av att dramat faktiskt har verklighetsbakgrund. Utan den vetskapen skulle jag nog avfärda det här som spekulativt och fullständigt orimligt.
fredag 23 november 2007
We Own the Night
We Own the Night James Gray (manus, regi) 4
James Gray överraskar negativt med en klichéfest från det ryska Brooklyn. I centrum står en polischef och hans två söner, den ene familjefar och påläggskalv i poliskåren och den andre haschrökande påläggskalv i klubblivet. När polisen drar igång en attack mot knarkmaffian så blir det ett kombinerat kriminal- och familjedrama. Receptet känns inte direkt fräscht.
Någonstans finns ändå en proffsighet i genomförandet, och ibland så blir det faktiskt riktigt spännande. Som helhet är det dock långdraget och som sagt klichéfyllt, och manuset dräller av luckor och frågetecken. Jag vet inte mycket om polisarbete i New York, men det känns som om man har slarvat en del. Kan en son verkligen få ansvar för utredningen om hans far blir skjuten? Har de inga hundar som kan nosa reda på bovar på ett fält? Och hur kan skurken få fly bakvägen ur ett av polisen omringat hus?
James Gray överraskar negativt med en klichéfest från det ryska Brooklyn. I centrum står en polischef och hans två söner, den ene familjefar och påläggskalv i poliskåren och den andre haschrökande påläggskalv i klubblivet. När polisen drar igång en attack mot knarkmaffian så blir det ett kombinerat kriminal- och familjedrama. Receptet känns inte direkt fräscht.
Någonstans finns ändå en proffsighet i genomförandet, och ibland så blir det faktiskt riktigt spännande. Som helhet är det dock långdraget och som sagt klichéfyllt, och manuset dräller av luckor och frågetecken. Jag vet inte mycket om polisarbete i New York, men det känns som om man har slarvat en del. Kan en son verkligen få ansvar för utredningen om hans far blir skjuten? Har de inga hundar som kan nosa reda på bovar på ett fält? Och hur kan skurken få fly bakvägen ur ett av polisen omringat hus?
The Darjeeling Limited
The Darjeeling Limited Wes Anderson (manus, regi), Roman Coppola (manus), Jason Schwartzman (manus) 8
Allt är som det brukar i Andersonlandet. Uttryckslösa ansikten, långsamma absurda dialoger, lika absurda karaktärer, slowmotionsekvenser och så de där speciella bilderna som har en alldeles egen färgrikedom och är sprängfyllda med detaljer. Skådespelarna är de vanliga.
Och så handlar det förstås om syskon och deras förädrar. Här sätter sig tre bröder på ett tåg i Indien för att äldsta brorsan fått för sig att de borde bege sig ut på en andlig resa för att bli vänner på nytt. Inget går som förväntat, förstås. Och som vanligt tycker jag att det är oerhört smart och underhållande.
Allt är som det brukar i Andersonlandet. Uttryckslösa ansikten, långsamma absurda dialoger, lika absurda karaktärer, slowmotionsekvenser och så de där speciella bilderna som har en alldeles egen färgrikedom och är sprängfyllda med detaljer. Skådespelarna är de vanliga.
Och så handlar det förstås om syskon och deras förädrar. Här sätter sig tre bröder på ett tåg i Indien för att äldsta brorsan fått för sig att de borde bege sig ut på en andlig resa för att bli vänner på nytt. Inget går som förväntat, förstås. Och som vanligt tycker jag att det är oerhört smart och underhållande.
torsdag 22 november 2007
Til døden os skiller
Til døden os skiller Paprika Steen (regi), Anders Thomas Jensen (manus) 6
Jan dyker regelbundet upp på jobbet med nya blåtiror och spruckna ögonbryn. Han låtsas att allt är bra och säger att han gått in i en dörr eller snubblat i trappen. På så vis är det alltså en klassisk beskrivning av våld i hemmet, med den skillnaden att det är kvinnan som slår. Jan, som visar sig vara en riktig lögnhals, tar ut sin frustration på anställda och kunder. På terapisamtal kommer han i kontakt med några kriminella busar, och han ber dem röja hustrun ur vägen. Intressant nog skildras allt med svart humor. Det är svårt att tänka sig tragisk komik om en man som misshandlar sin hustru, men det här funkar faktiskt.
Det är absurt och väldigt roligt mellan varven, även om skratten förstås fastnar i halsen. Tyvärr tappar filmen tempo och riktning under andra halvan, och de svenska replikerna (Jan Malmsjö och Frida Hallgren) ligger inte riktigt rätt i munnen.
Jan dyker regelbundet upp på jobbet med nya blåtiror och spruckna ögonbryn. Han låtsas att allt är bra och säger att han gått in i en dörr eller snubblat i trappen. På så vis är det alltså en klassisk beskrivning av våld i hemmet, med den skillnaden att det är kvinnan som slår. Jan, som visar sig vara en riktig lögnhals, tar ut sin frustration på anställda och kunder. På terapisamtal kommer han i kontakt med några kriminella busar, och han ber dem röja hustrun ur vägen. Intressant nog skildras allt med svart humor. Det är svårt att tänka sig tragisk komik om en man som misshandlar sin hustru, men det här funkar faktiskt.
Det är absurt och väldigt roligt mellan varven, även om skratten förstås fastnar i halsen. Tyvärr tappar filmen tempo och riktning under andra halvan, och de svenska replikerna (Jan Malmsjö och Frida Hallgren) ligger inte riktigt rätt i munnen.
Garage
Garage Leonard Abrahamson (regi), Mark O'Halloran (manus) 9
En annan gemensam festivalnämnare har blivit ensamhet. I världens absoluta utkant (irländska landsbygden) jobbar och bor Josie ensam på en sliten bensinstation som ytterst sällan har några kunder. Han är lite efterbliven och har ett fåtal enkla glädjeämnen i livet. Macken får honom att känna sig någorlunda viktig, och ibland tar han en pint med "the lads" på den lokala puben. På vägen dit matar han en häst med äpplen. Men ensamheten tär, och i sin längtan efter ömhet och riktig vänskap fattar han okloka beslut, utan att kunna förstå det själv.
Filmen är lika långsam som Josie, stillsam och poetisk. Huvudrollen är fantastiskt spelad, och det är hjärtskärande att se Josie inse att han gjort ett misstag, samtidigt som han är oförmögen att förstå vad och hur han kan ställa det tillrätta. En mycket bra och mycket sorglig film, som påminner mig om Tarjei Vesaas roman Fåglarna, som jag greps av under gymnasietiden.
Förfilmen är israelisk - Pathways - och presenterar en flicka med för stor sexuell aptit. Det får man inte ha, och hon blir brutalt tillrättavisad. Det är väldigt obehagligt, men mycket bra.
En annan gemensam festivalnämnare har blivit ensamhet. I världens absoluta utkant (irländska landsbygden) jobbar och bor Josie ensam på en sliten bensinstation som ytterst sällan har några kunder. Han är lite efterbliven och har ett fåtal enkla glädjeämnen i livet. Macken får honom att känna sig någorlunda viktig, och ibland tar han en pint med "the lads" på den lokala puben. På vägen dit matar han en häst med äpplen. Men ensamheten tär, och i sin längtan efter ömhet och riktig vänskap fattar han okloka beslut, utan att kunna förstå det själv.
Filmen är lika långsam som Josie, stillsam och poetisk. Huvudrollen är fantastiskt spelad, och det är hjärtskärande att se Josie inse att han gjort ett misstag, samtidigt som han är oförmögen att förstå vad och hur han kan ställa det tillrätta. En mycket bra och mycket sorglig film, som påminner mig om Tarjei Vesaas roman Fåglarna, som jag greps av under gymnasietiden.
Förfilmen är israelisk - Pathways - och presenterar en flicka med för stor sexuell aptit. Det får man inte ha, och hon blir brutalt tillrättavisad. Det är väldigt obehagligt, men mycket bra.
tisdag 20 november 2007
Waitress
Waitress Adrienne Shelly (manus, regi) 5
Om den gemensamma nämnaren 2005 råkade bli våldsexcesser så är årets tema riktigt usla äkta män och pojkvänner. De dyker upp i Phantom Love, Mister Lonely och Expired. I Waitress är den usla äkta mannen gift med servitrisen och pajkonstnären Jenna, som avskyr sin man men olyckligtvis ändå har blivit gravid. Dessutom visar sig den nya gynekologen vara en fumlig charmknutte. Så vad ska hon egentligen ta sig till? Det är ganska trevligt (trots närvaron av några jobbiga karlsluskar), en feelgoodrulle med småputtrig dialog och lite kärlek till alla som förtjänar det. Och alla pajfetischister får sitt.
Om den gemensamma nämnaren 2005 råkade bli våldsexcesser så är årets tema riktigt usla äkta män och pojkvänner. De dyker upp i Phantom Love, Mister Lonely och Expired. I Waitress är den usla äkta mannen gift med servitrisen och pajkonstnären Jenna, som avskyr sin man men olyckligtvis ändå har blivit gravid. Dessutom visar sig den nya gynekologen vara en fumlig charmknutte. Så vad ska hon egentligen ta sig till? Det är ganska trevligt (trots närvaron av några jobbiga karlsluskar), en feelgoodrulle med småputtrig dialog och lite kärlek till alla som förtjänar det. Och alla pajfetischister får sitt.
Expired
Expired Cecilia Miniucchi (manus, regi) 8
Ytterligare en film om ensamhet och längtan. Claire och Jay träffas i sitt jobb som parkeringsvakter - de är alltså allmänt föraktade och avskydda - och han börjar "uppvakta" henne. De inleder ett förhållande, trots att Jay redan från början visar sig vara en riktig knöl. Claire härdar ut och förlåter under stoisk tystnad. Längtande och smickrad över att någon faktiskt vill ha henne klamrar hon sig fast vid en strimma hopp om att det kanske ändå kan bli bra. "Can't you just be nice?", frågar hon i filmens sorgligaste ögonblick. En annan gång frågar hon sin mor om det inte är bättre med något dåligt än med ingenting alls. Det är mycket välspelat, och man ömmar hela tiden för karaktärerna, faktiskt även för knölen. Det är en film som väcker tankar och känslor, inte minst frustration över Claires undfallenhet.
Förfilmen var brasiliansk och hette A stem. En kvinna upptäcker att ett träd slagit rot i hennes kropp. Det är faktiskt riktigt bra. Otäcka "huddefekter" spred vämjelse i salongen.
Ytterligare en film om ensamhet och längtan. Claire och Jay träffas i sitt jobb som parkeringsvakter - de är alltså allmänt föraktade och avskydda - och han börjar "uppvakta" henne. De inleder ett förhållande, trots att Jay redan från början visar sig vara en riktig knöl. Claire härdar ut och förlåter under stoisk tystnad. Längtande och smickrad över att någon faktiskt vill ha henne klamrar hon sig fast vid en strimma hopp om att det kanske ändå kan bli bra. "Can't you just be nice?", frågar hon i filmens sorgligaste ögonblick. En annan gång frågar hon sin mor om det inte är bättre med något dåligt än med ingenting alls. Det är mycket välspelat, och man ömmar hela tiden för karaktärerna, faktiskt även för knölen. Det är en film som väcker tankar och känslor, inte minst frustration över Claires undfallenhet.
Förfilmen var brasiliansk och hette A stem. En kvinna upptäcker att ett träd slagit rot i hennes kropp. Det är faktiskt riktigt bra. Otäcka "huddefekter" spred vämjelse i salongen.
måndag 19 november 2007
I’m a Cyborg, but That’s OK
I’m a Cyborg, but That’s OK Chan-wook Park (manus, regi), Seo-Gyeong Jeong (manus) 6
Gökboet möter If... möter Sound of Music möter Kill Bill möter Kusturica möter Tim Burton. I Korea. Och häpp – I’m a Cyborg, but That’s OK. Det påminner om mängder med filmer jag sett, och samtidigt är det faktiskt helt unikt.
En hämndlysten kvinna som tror sig vara en cyborg tas in på mentalsjukhus. En kleptomanisk medpatient fattar tycke för henne, och de två inleder en ytterst bisarr relation. Vissa inslag är lysande, som t ex öppningssekvensen eller när han utför en operation på henne. Det är absurt och fantasifullt, och visuellt är det emellanåt fantastiskt. Musiken är mycket bra genom hela filmen.
Men det finns att invända mot. Filmen är alldeles för lång, och jag retar mig på ett överdrivet teatralt agerande och på den där återkommande tossigheten som folk skrattar åt så mycket i salongen. Själv tycker jag inte att buskis blir roligare bara för att den framförs av koreaner på en filmfestival. Det förekommer en del våld, men det är mest av allt absurt och strängt taget ganska underhållande. Ja, så är det. Även jag kan uppskatta filmvåld.
Gökboet möter If... möter Sound of Music möter Kill Bill möter Kusturica möter Tim Burton. I Korea. Och häpp – I’m a Cyborg, but That’s OK. Det påminner om mängder med filmer jag sett, och samtidigt är det faktiskt helt unikt.
En hämndlysten kvinna som tror sig vara en cyborg tas in på mentalsjukhus. En kleptomanisk medpatient fattar tycke för henne, och de två inleder en ytterst bisarr relation. Vissa inslag är lysande, som t ex öppningssekvensen eller när han utför en operation på henne. Det är absurt och fantasifullt, och visuellt är det emellanåt fantastiskt. Musiken är mycket bra genom hela filmen.
Men det finns att invända mot. Filmen är alldeles för lång, och jag retar mig på ett överdrivet teatralt agerande och på den där återkommande tossigheten som folk skrattar åt så mycket i salongen. Själv tycker jag inte att buskis blir roligare bara för att den framförs av koreaner på en filmfestival. Det förekommer en del våld, men det är mest av allt absurt och strängt taget ganska underhållande. Ja, så är det. Även jag kan uppskatta filmvåld.
söndag 18 november 2007
Paranoid Park
Paranoid Park Gus Van Sant (manus, regi), Blake Nelson (roman) 8
16-årige Alex tar sin skateboard till legendomsusade brädparken Paranoid Park, där något inträffar. Han berättar själv för oss - någon annan kan han inte berätta för - vad som hände under kvällen och de följande dagarna. Pusselbit läggs till pusselbit, och det är väldigt spännande. Filmen börjar lite trevande med alldeles för långa slowmotionbilder på skateboardåkare, men långsamt och stadigt sugs man in i historien. Det tar också en stund att vänja sig vid det återhållna tempot. Den unge huvudrollsinnehavaren är med i varje scen, och han är fantastisk. I långa sekvenser är det bara närbild på Alex samtidigt som han deltar i ett samtal eller bara våndas över det som hänt. Det blir väldigt laddat.
16-årige Alex tar sin skateboard till legendomsusade brädparken Paranoid Park, där något inträffar. Han berättar själv för oss - någon annan kan han inte berätta för - vad som hände under kvällen och de följande dagarna. Pusselbit läggs till pusselbit, och det är väldigt spännande. Filmen börjar lite trevande med alldeles för långa slowmotionbilder på skateboardåkare, men långsamt och stadigt sugs man in i historien. Det tar också en stund att vänja sig vid det återhållna tempot. Den unge huvudrollsinnehavaren är med i varje scen, och han är fantastisk. I långa sekvenser är det bara närbild på Alex samtidigt som han deltar i ett samtal eller bara våndas över det som hänt. Det blir väldigt laddat.
lördag 17 november 2007
Mister Lonely
Mister Lonely Harmony Korine (manus, regi) Avi Korine (manus) 6
Besynnerlig historia om en samling kändisimitatörer som hamnar i ett kollektiv på ett skotskt lantbruk. Bl a Michael Jackson, Marilyn Monroe och Sammy Davis Jr lever tillsammans för att sätta upp en Grand Show. Uppriktigt sagt skulle jag inte våga rekommendera filmen för någon, men det finns ändå en hel del nerv, och jag blir verkligen berörd av alla dystra människor som bara kan leva genom att klä ut sig till något känt ansikte. Filmen blandar och ger. Somt är obegripligt, men det finns många scener som fastnar.
Besynnerlig historia om en samling kändisimitatörer som hamnar i ett kollektiv på ett skotskt lantbruk. Bl a Michael Jackson, Marilyn Monroe och Sammy Davis Jr lever tillsammans för att sätta upp en Grand Show. Uppriktigt sagt skulle jag inte våga rekommendera filmen för någon, men det finns ändå en hel del nerv, och jag blir verkligen berörd av alla dystra människor som bara kan leva genom att klä ut sig till något känt ansikte. Filmen blandar och ger. Somt är obegripligt, men det finns många scener som fastnar.
I en parallellhandling följer vi ett antal nunnor som flygbombar u-länder med ris och överlämnar sina öden i Guds händer. Regissören menar tydligen att de två historierna befruktar varandra, men det har jag ärligt talat svårt att se. Detta är inte någon komedi, även om det finns humoristiska inslag, utan det är framför allt sorglig och vemodigt.
Förfilmen Spandex Mann är en surrealistisk liten sak där en samling velourpingviner leker hela havet stormar på diskotek medan en mariachiorkester spelar. En korpulent superhjälte (Spandex Mann) dyker också upp. Det hela är småkul, men väldigt konstigt och relativt intetsägande.
Watching the Detectives
Watching the Detectives Paul Soter (manus, regi) 7
En trevlig bagatell om en filmnörd och videobutiksinnehavare som får ihop det med en minst sagt äventyrlig kund. Det blir en resa där han får lära sig att leva på riktigt – med riktiga adrenalinkickar – istället för bara genom att rabbla filmtitlar. En smula banalt, visst, men det är mycket roligt och underhållande. Referenserna till filmklassiker haglar. Roligt att se Lucy Liu i en bra roll. Filmen påminner en del om Once (och mängder av andra filmer) på så vis att en uttråkad man ser en levnadsglad kvinna plötsligt virvla in i tillvaron och välta den uppochner. Klassisk dröm, klassiskt tema. Jag faller pladask varje gång.
En trevlig bagatell om en filmnörd och videobutiksinnehavare som får ihop det med en minst sagt äventyrlig kund. Det blir en resa där han får lära sig att leva på riktigt – med riktiga adrenalinkickar – istället för bara genom att rabbla filmtitlar. En smula banalt, visst, men det är mycket roligt och underhållande. Referenserna till filmklassiker haglar. Roligt att se Lucy Liu i en bra roll. Filmen påminner en del om Once (och mängder av andra filmer) på så vis att en uttråkad man ser en levnadsglad kvinna plötsligt virvla in i tillvaron och välta den uppochner. Klassisk dröm, klassiskt tema. Jag faller pladask varje gång.
fredag 16 november 2007
Once
Once John Carney (manus, regi) 8
Ett grått och fattigt Dublin står som fond i ett slags stillsam musikvideo där en dammsugartekniker/gatumusiker möter en tjeckisk blomsterförsäljare/pianist. Bägge bär de på sina kärlekssorger, och de möts genom musiken. Tycke uppstår, men kärleken har förstås sina komplikationer. Det är rörande och hjärtevärmande, med väldigt bra låtar i singer/songwriter-stil. Fint spel mellan huvudrollsinnehavarna, vars rollfigurer aldrig ges några namn. Bra film!
Ett grått och fattigt Dublin står som fond i ett slags stillsam musikvideo där en dammsugartekniker/gatumusiker möter en tjeckisk blomsterförsäljare/pianist. Bägge bär de på sina kärlekssorger, och de möts genom musiken. Tycke uppstår, men kärleken har förstås sina komplikationer. Det är rörande och hjärtevärmande, med väldigt bra låtar i singer/songwriter-stil. Fint spel mellan huvudrollsinnehavarna, vars rollfigurer aldrig ges några namn. Bra film!
Hannah Takes the Stairs
Hannah Takes the Stairs Joe Swanberg (manus, regi), Greta Gerwig (manus), Kent Osborne (manus) 7
Amerikansk lågbudgetfilm om Hannah och hennes försök att få sina relationer att fungera. Imponerande skådespelare lyckas göra varje scen livfull och trovärdig. Dialogerna är till stor del improviserade, och det fungerar alldeles utmärkt. Filmen tappar litegrann i tempo periodvis, men är som helhet väldigt bra. Tjajkovskis 1812 spelar en nyckelroll i en särskilt minnesvärd och väldigt romantisk scen. Som avslutning en trevlig och intressant Face2Face med Swanberg och Osborne. Moderatorn pratade bra engelska och hade förberett sig väl. Så ska det gå till!
Amerikansk lågbudgetfilm om Hannah och hennes försök att få sina relationer att fungera. Imponerande skådespelare lyckas göra varje scen livfull och trovärdig. Dialogerna är till stor del improviserade, och det fungerar alldeles utmärkt. Filmen tappar litegrann i tempo periodvis, men är som helhet väldigt bra. Tjajkovskis 1812 spelar en nyckelroll i en särskilt minnesvärd och väldigt romantisk scen. Som avslutning en trevlig och intressant Face2Face med Swanberg och Osborne. Moderatorn pratade bra engelska och hade förberett sig väl. Så ska det gå till!
Go Go Tales
Go Go Tales Abel Ferarra (manus, regi) 4
Allt utspelar sig på en strippklubb på dekis i New York där Willem Dafoe försöker få ihop pengar för att få stället att gå runt. Det börjar lovande, men man har inget att berätta och filmen kommer liksom aldrig igång. Det känns ungefär som en enda 90-minuters inledningsscen. Bisarra inslag (eldsvåda, talangjakt, medicinstudenter med förestående äktenskapsproblem) dyker upp men blir bara hängande i luften. Formmässigt är det dock snyggt, och soundtracket svänger kanonbra.
Allt utspelar sig på en strippklubb på dekis i New York där Willem Dafoe försöker få ihop pengar för att få stället att gå runt. Det börjar lovande, men man har inget att berätta och filmen kommer liksom aldrig igång. Det känns ungefär som en enda 90-minuters inledningsscen. Bisarra inslag (eldsvåda, talangjakt, medicinstudenter med förestående äktenskapsproblem) dyker upp men blir bara hängande i luften. Formmässigt är det dock snyggt, och soundtracket svänger kanonbra.
torsdag 15 november 2007
Phantom Love
Phantom Love Nina Menkes (manus, regi) 2
I centrum står en olycklig croupier. Hennes liv är en eländesloop runt en jobbig morsa, en pillerknaprande syster och ett slags pojkvän som hon tycks avsky. Det hela är långsamt och ganska poetiskt, men oerhört långtråkigt. Det svartvita fotot är vackert, och det känns som om det finns en historia – kanske till en fungerande kortfilm? – någonstans, men utdraget till 90 minuter blir det hela ett sömnpiller. Dålig festivalöppning.
I centrum står en olycklig croupier. Hennes liv är en eländesloop runt en jobbig morsa, en pillerknaprande syster och ett slags pojkvän som hon tycks avsky. Det hela är långsamt och ganska poetiskt, men oerhört långtråkigt. Det svartvita fotot är vackert, och det känns som om det finns en historia – kanske till en fungerande kortfilm? – någonstans, men utdraget till 90 minuter blir det hela ett sömnpiller. Dålig festivalöppning.
onsdag 14 november 2007
I backspegeln: 2006
The Hostage Laila Pakalnina (regi, manus) 6
Absurd lettisk historia om ett kapat flygplan som landar i Riga. Gisslan släpps, sånär som på en sjuårig pojke som blir kaparens vän. Tillsammans kräver de 30 miljoner dollar, en körfestival och en skidskyttetävling. På landsbygden runt flygplatsen händer mystiska saker. Mängder av goda idéer, men lite väl fragmentariskt i sin helhet. Den kombinerade körfestivalen och skidskyttetävlingen (på rullskidor) som hålls på flygplatsen är en surrealistisk höjdpunkt.
A Scanner Darkly Richard Linklater (regi, manus), Philip K. Dick (roman) 5
Dystopi om ett övervakningssamhälle där det stora hotet är drogen D. Kombinationen av spelfilm och animationer är oerhört snygg rent visuellt, och man har lyckats bra med den kafkaiska obehagliga stämningen. Historien är dock svår att förstå. Stundtals briljanta struntpratsdialoger. Det sägs att det är en film om drogproblem, men jag anar en allegori –frågan om vilka metoder man får ta till för att övervinna en fiende känns riktad till USA idag: Hur mycket får man inskränka friheten för att försvara friheten?
TV Junkie Michael Cain, Matt Radecki (regi) 7
Mycket bra dokumentär om fd tevestjärnan Rick Kirkham. Han har fört videodagbok sedan tonåren, och filmen handlar om de år då han gifter sig, blir far till två barn och samtidigt äventyrar alltsammans med ett tilltagande crackmissbruk. Kirkhams eget material för filmen framåt. Väldigt öppenhjärtigt, stundtals väldigt otäckt om hur familjen – där den grundläggande kärleken är stark och aldrig ifrågasatt – plågas av krafter de inte kan bemästra. Samtidigt också en spännande ”hur kommer det att gå-rulle” som pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Jindabyne Ray Lawrence (regi), Beatrix Christian (manus), Raymond Carver (novell) 9
Stillsamt drama om fyra fiskarpolare som drar ut i den australiensiska ödemarken och hittar en mördad flicka (samma historia finns med i Short Cuts). De fiskar i tre dagar innan de anmäler fyndet till polisen. Omgivningens dom blir hård, och deras liv är i ett slag förändrade. Dramat kompliceras av rasfrågan (flickan är aborigin) och av de inblandade människornas trassliga relationer. Strålande film. Finurlig animerad förfilm om en osynlig tjej: Look For Me.
Infödd Soldat Rachid Bouchareb (regi, manus), Olivier Lorelle (manus) 7
Fransk mycket omtalad storfilm om ett arabiskt förband som deltar i befrielsen av Frankrike under vintern 1944-45, men som aldrig erkänns som riktiga franska soldater. Strålande skådespelare i en film som berör. Tyvärr drar ett knippe onödiga krigsfilmsklichéer ner betyget, som t ex att de tyska soldaterna (med ett undantag) utgör själlös, känslokall och korkad kanonmat.
Zidane: A 21st Century Portrait Douglas Gordon, Philippe Parreno (regi) 2
Dokumentär om fotbollsgeniet Zidane. Ett antal kameror följer honom under en hel (nästan, han blir utvisad strax före slutsignalen) ligamatch mot Villareal. Jag gillar idén, men den slutar i ett rejält magplask. Med stillsam gitarrmusik, en ganska konstig och irriterande hantering av effektljuden samt larviga ljudpålägg försöker man skapa en kontemplativ stämning. Det fungerar inte alls. Resultatet blir mest långtråkigt.
Offscreen Christoffer Boe (regi, manus), Knud Romer Jørgensen (manus) 9
Betyget till denna ytterst välgjorda metafilm blir högt, trots att jag känner mig lite kluven. Slutet är groteskt och gjorde mig ganska illa berörd, men samtidigt är detta förmodligen den film jag kommer att minnas längst. Dialog och skådespeleri är femstjärnigt i alla detaljer, och varje scen känns livfull och äkta. Skådespelaren Nicolas Bro spelar rollen av sig själv när han lånar en kamera för att dokumentera sitt liv. Han blir snart ”kameramissbrukare”, och missbruket leder till katastrof. Det som dokumenteras är hans eget gradvisa förfall. Det är hela tiden tragiskt men stundtals också oerhört roligt. Tematiskt finns stora likheter med TV Junkie, med den viktiga skillnaden att denna ”dokumentär” är fiktiv.
Sønner Erich Richter Strand, (regi, manus), Thomas Torjussen (manus) 2
Norsk film om en badvakt som upptäcker en pedofil i badhuset och bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Ambitionerna är höga, men resultatet är taffligt. Redan den första scenen tydliggör filmens brister. En korpulent badvakt nickar till på sin post, och strax efteråt druttar han i bassängen med kläderna på, som en annan Farbror Melker. Bättre blir det dessvärre inte. Livlöst spel i otajmade dialoger. Halvvägs genom filmen lämnade jag salongen, bara för att stöta ihop med regissören och producenten i foajén. Förfilmen Sexy Thing handlar om incest och är bara obetydligt bättre än huvudfilmen.
Wristcutters: A Love Story Goran Dukic, (regi, manus), Etgar Keret (novell) 9
Den som begår själmord hamnar i ett grådammigt prärielandskap där alla människor är surmulna slackertyper, och där ingen någonsin ler. Zia, som skurit upp sina handleder, hör rykten om att hans flickvän också tagit sitt liv. Tillsammans med en ryskättad rockmusiker som tagit sitt liv på scen beger han sig iväg för att finna henne. Märkliga saker och ännu märkligare människor kantar vägen. Resultatet blir en mycket underhållande roadmovie. Idérikt och roligt, med utmärkta skådespelare. En festivalhöjdpunkt. Stillsam och fin turkisk (?) förfilm – Boreas – om kärleken mellan en pojke och hans farföräldrar.
The Science of Sleep Michel Gondry (regi, manus) 8
Den hämmade drömmaren Stéphane flyttar till Paris och förälskar sig i Stéphanie i grannlägenheten. Det hela pendlar mellan en skruvad verklighet och en drömvärld i ett slags animerad dagispysselstil, där tyghästar med knappögon ses galoppera genom en stad av gamla kartonger och godispapper. Det är fantasifullt, absurt, poetiskt, roligt och rörande. Mycket bra film som man blir munter av. Absurd förfilm i Roy Anderssonstil om en man som får nog – Sniffer. Inte alls dum.
The Last King of Scotland Kevin MacDonald (regi), Jeremy Brock, Peter Morgan (manus), Giles Foden (roman) 9
Synnerligen otäck historia om en den nyexaminerade Dr Garrigan, en skotsk läkare som åker till Afrika för att uppleva äventyr och komma bort från sin far. Av en slump kommer han i kontakt med Idi Amin och blir dennes livmedikus. Plötsligt befinner han sig i maktens absoluta närhet, fascinerad av Amin och av det lyxiga liv som erbjuds. Regimens terror blundar han för i det längsta, och när han slutligen öppnar ögonen har han redan bidragit till katastrofen. Forest Whitakers spel som den både charmige och skräckinjagande Amin är strålande, liksom övriga skådespelarinsatser. Konventionellt men effektivt berättad film med vackert foto och bra soundtrack. Vissa scener är ohyggligt brutala.
I förtexterna står att filmen är ”inspirerad av verkliga händelser”. Enligt kommentarer på imdb så är Dr Garrigan en påhittad karaktär, inspirerad av tre personer, varav en är skotsk läkare.
Förfilmen Joyride kunde jag gott ha varit utan.
Absurd lettisk historia om ett kapat flygplan som landar i Riga. Gisslan släpps, sånär som på en sjuårig pojke som blir kaparens vän. Tillsammans kräver de 30 miljoner dollar, en körfestival och en skidskyttetävling. På landsbygden runt flygplatsen händer mystiska saker. Mängder av goda idéer, men lite väl fragmentariskt i sin helhet. Den kombinerade körfestivalen och skidskyttetävlingen (på rullskidor) som hålls på flygplatsen är en surrealistisk höjdpunkt.
A Scanner Darkly Richard Linklater (regi, manus), Philip K. Dick (roman) 5
Dystopi om ett övervakningssamhälle där det stora hotet är drogen D. Kombinationen av spelfilm och animationer är oerhört snygg rent visuellt, och man har lyckats bra med den kafkaiska obehagliga stämningen. Historien är dock svår att förstå. Stundtals briljanta struntpratsdialoger. Det sägs att det är en film om drogproblem, men jag anar en allegori –frågan om vilka metoder man får ta till för att övervinna en fiende känns riktad till USA idag: Hur mycket får man inskränka friheten för att försvara friheten?
TV Junkie Michael Cain, Matt Radecki (regi) 7
Mycket bra dokumentär om fd tevestjärnan Rick Kirkham. Han har fört videodagbok sedan tonåren, och filmen handlar om de år då han gifter sig, blir far till två barn och samtidigt äventyrar alltsammans med ett tilltagande crackmissbruk. Kirkhams eget material för filmen framåt. Väldigt öppenhjärtigt, stundtals väldigt otäckt om hur familjen – där den grundläggande kärleken är stark och aldrig ifrågasatt – plågas av krafter de inte kan bemästra. Samtidigt också en spännande ”hur kommer det att gå-rulle” som pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Jindabyne Ray Lawrence (regi), Beatrix Christian (manus), Raymond Carver (novell) 9
Stillsamt drama om fyra fiskarpolare som drar ut i den australiensiska ödemarken och hittar en mördad flicka (samma historia finns med i Short Cuts). De fiskar i tre dagar innan de anmäler fyndet till polisen. Omgivningens dom blir hård, och deras liv är i ett slag förändrade. Dramat kompliceras av rasfrågan (flickan är aborigin) och av de inblandade människornas trassliga relationer. Strålande film. Finurlig animerad förfilm om en osynlig tjej: Look For Me.
Infödd Soldat Rachid Bouchareb (regi, manus), Olivier Lorelle (manus) 7
Fransk mycket omtalad storfilm om ett arabiskt förband som deltar i befrielsen av Frankrike under vintern 1944-45, men som aldrig erkänns som riktiga franska soldater. Strålande skådespelare i en film som berör. Tyvärr drar ett knippe onödiga krigsfilmsklichéer ner betyget, som t ex att de tyska soldaterna (med ett undantag) utgör själlös, känslokall och korkad kanonmat.
Zidane: A 21st Century Portrait Douglas Gordon, Philippe Parreno (regi) 2
Dokumentär om fotbollsgeniet Zidane. Ett antal kameror följer honom under en hel (nästan, han blir utvisad strax före slutsignalen) ligamatch mot Villareal. Jag gillar idén, men den slutar i ett rejält magplask. Med stillsam gitarrmusik, en ganska konstig och irriterande hantering av effektljuden samt larviga ljudpålägg försöker man skapa en kontemplativ stämning. Det fungerar inte alls. Resultatet blir mest långtråkigt.
Offscreen Christoffer Boe (regi, manus), Knud Romer Jørgensen (manus) 9
Betyget till denna ytterst välgjorda metafilm blir högt, trots att jag känner mig lite kluven. Slutet är groteskt och gjorde mig ganska illa berörd, men samtidigt är detta förmodligen den film jag kommer att minnas längst. Dialog och skådespeleri är femstjärnigt i alla detaljer, och varje scen känns livfull och äkta. Skådespelaren Nicolas Bro spelar rollen av sig själv när han lånar en kamera för att dokumentera sitt liv. Han blir snart ”kameramissbrukare”, och missbruket leder till katastrof. Det som dokumenteras är hans eget gradvisa förfall. Det är hela tiden tragiskt men stundtals också oerhört roligt. Tematiskt finns stora likheter med TV Junkie, med den viktiga skillnaden att denna ”dokumentär” är fiktiv.
Sønner Erich Richter Strand, (regi, manus), Thomas Torjussen (manus) 2
Norsk film om en badvakt som upptäcker en pedofil i badhuset och bestämmer sig för att ta lagen i egna händer. Ambitionerna är höga, men resultatet är taffligt. Redan den första scenen tydliggör filmens brister. En korpulent badvakt nickar till på sin post, och strax efteråt druttar han i bassängen med kläderna på, som en annan Farbror Melker. Bättre blir det dessvärre inte. Livlöst spel i otajmade dialoger. Halvvägs genom filmen lämnade jag salongen, bara för att stöta ihop med regissören och producenten i foajén. Förfilmen Sexy Thing handlar om incest och är bara obetydligt bättre än huvudfilmen.
Wristcutters: A Love Story Goran Dukic, (regi, manus), Etgar Keret (novell) 9
Den som begår själmord hamnar i ett grådammigt prärielandskap där alla människor är surmulna slackertyper, och där ingen någonsin ler. Zia, som skurit upp sina handleder, hör rykten om att hans flickvän också tagit sitt liv. Tillsammans med en ryskättad rockmusiker som tagit sitt liv på scen beger han sig iväg för att finna henne. Märkliga saker och ännu märkligare människor kantar vägen. Resultatet blir en mycket underhållande roadmovie. Idérikt och roligt, med utmärkta skådespelare. En festivalhöjdpunkt. Stillsam och fin turkisk (?) förfilm – Boreas – om kärleken mellan en pojke och hans farföräldrar.
The Science of Sleep Michel Gondry (regi, manus) 8
Den hämmade drömmaren Stéphane flyttar till Paris och förälskar sig i Stéphanie i grannlägenheten. Det hela pendlar mellan en skruvad verklighet och en drömvärld i ett slags animerad dagispysselstil, där tyghästar med knappögon ses galoppera genom en stad av gamla kartonger och godispapper. Det är fantasifullt, absurt, poetiskt, roligt och rörande. Mycket bra film som man blir munter av. Absurd förfilm i Roy Anderssonstil om en man som får nog – Sniffer. Inte alls dum.
The Last King of Scotland Kevin MacDonald (regi), Jeremy Brock, Peter Morgan (manus), Giles Foden (roman) 9
Synnerligen otäck historia om en den nyexaminerade Dr Garrigan, en skotsk läkare som åker till Afrika för att uppleva äventyr och komma bort från sin far. Av en slump kommer han i kontakt med Idi Amin och blir dennes livmedikus. Plötsligt befinner han sig i maktens absoluta närhet, fascinerad av Amin och av det lyxiga liv som erbjuds. Regimens terror blundar han för i det längsta, och när han slutligen öppnar ögonen har han redan bidragit till katastrofen. Forest Whitakers spel som den både charmige och skräckinjagande Amin är strålande, liksom övriga skådespelarinsatser. Konventionellt men effektivt berättad film med vackert foto och bra soundtrack. Vissa scener är ohyggligt brutala.
I förtexterna står att filmen är ”inspirerad av verkliga händelser”. Enligt kommentarer på imdb så är Dr Garrigan en påhittad karaktär, inspirerad av tre personer, varav en är skotsk läkare.
Förfilmen Joyride kunde jag gott ha varit utan.
I backspegeln: 2005
Storm (Måns Mårlind, Björn Stein) 6
Världspremiär. Svensk action, thriller, sci-fi och psykologiskt drama i ett, utspelande sig i Stockholm, Kuba och… Vänersborg. Bra svensk action. Snyggt, idérikt, smart, underhållande, men tröttsamma våldsklichéer drar ner betyget. Det psykologiska dramat tyvärr ganska tunn finkulturfernissa. Inslag av ond bråd död. Kortfilmen Mebana ganska kul. Upphovsmännen var på plats i sällskap med bl a Eva Röse.
A History of Violence (David Cronenberg) 5
Underhållningsvåld under falsk flagg. Programförklaringen, ”att undersöka hur nära ytan våldet ligger i det amerikanska medelklasslivet”, fallerar när karaktärerna är så extrema och inte särskilt vanliga alls. Dock välgjort, och jag hade inte tråkigt. Stora inslag av synnerligen ond och lika bråd död.
Grizzly Man (Werner Herzog) 9
Lysande dokumentär om en outsider som levde – och dog brutalt – bland grizzlybjörnar. Timothys eget videomaterial är fascinerande och bedårande, och Herzogs porträtt av Timothy och hans alltmer uppenbart galna och paranoida hjärna är både ömsint och intressant, men aldrig insmickrande eller romantiserande. Inslag av bråd död.
Bubble (Steven Soderbergh) 8
Mycket bra film som lustigt nog passar Cronenbergs programförklaring mycket bättre än A history of violence. White trash-amerikanernas torftiga liv (och dito matvanor) skildras trots allt med ömhet inför karaktärerna. Inget våld (mordet får vi aldrig se), utan hela mordhistorien fokuserar på de människor som är inblandade. Polisens undersökning hittar rätt direkt när överväldigande bevisning genast pekar ut förövaren. Ovanligt på film, men troligen realistiskt. Mycket bra skådespeleri. Inslag av ond bråd död.
Riviera (Anne Vilacéque) 3
Ingen särskilt lyckad film om trasiga människor någonstans på Rivieran. Man fattar poängen fort, men det hela leder egentligen ingen vart. Inslag av ond bråd död. Meningslös kortfilm innan – Clara. Regissören och huvudrollsinnehaverskan var i salongen, men hade inget viktigt att säga.
Bee Season (Scott McGehee, David Siegel) 2
”My father told me that whithin words and letters dwell all the mysteries of the Universe.” Redan den första kommentaren i denna gränslöst tråkiga film ingav avsmak. Smetigt och ointressant om rättstavningstävlingar och en familj som går sönder trots den eleganta fasaden. Skräp. Första filmen hittills utan inslag av död.
Corpse Bride (Tim Burton) 7
Animerad musikal från det viktorianska England där det rustas till bröllop, men där det mesta går snett till en början. Mycket underhållande saga. Underbar musik av geniet Danny Elfman. Maffiga musikalscener. Stora och muntra inslag av död.
Me and You and Everyone We know (Miranda July) 9
Strålande film. Varm dramakomedi (gräsligt ord) om människor och deras fixa idéer och neuroser. Dessutom om möten av olika slag. Pojke möter flicka, fast på många skilda vis. Mycket idérikt och stundtals väldigt roligt. Möjliga inslag av guldfisksdöd. Festlig förfilm – Nothing special. En charmig Miranda July var på plats under ett annars taffligt och oplanerat Face2face.
20 centimeter (Ramón Salazar) 4
Spansk musikal om en transexuell prostituerad narkoleptiker med en 20 centimeters drule som han/hon vill operera bort. Precis så knäppt som det låter, men tyvärr inte lika bra. Musikalnumren är för tama och för dåligt varierade, och det hela blir lite långtråkigt. Bra idéer finns dock, och emellanåt är det småkul. Inga inslag av död. Vietnamesisk (?) förfilm om människor som försöker hångla med andningsskydd på. Trist.
Reefer Madness (Andy Fickman) 8
Underbar och oemotståndlig banalitet. Upphottad musikalremake av en antidrogfilm från –36. Strålande musikalnummer, bl a med Jesus som ett slags talkshowgäst. Motbjudande men uppsluppna inslag av splatter. Annars elegant. Muntra inslag av död.
The Piano Tuner of Earthquakes (Stephen Quay, Timothy Quay) 1
Festivalens riktiga bottennapp. Jag gick efter 45 min, och då hade jag fortfarande inte begripit vad den handlade om. Det var visst en sångerska som dog. Eller blev kidnappad. Eller, jag vet inte. Och sedan var det någon scen med ett jordskred. Klipp, över till ruttnande tänder, över till mystiska män som sprang i en skog, jordskred, mer tänder, män i skog, etc ad nauseum. I och för sig inte helt oävet rent visuellt, men manuset är en katastrof. Inslag av skendöd.
Nine Lives (Rodrigo Garcia) 9
En av festivalens riktiga höjdpunkter. Briljant film där nio kvinnor porträtteras under några mer eller mindre dramatiska ögonblick i deras liv. Samtliga episoder är gjorda i en enda tagning om drygt tio minuter, och skådespelarna är fantastiska. Avslutningsepisoden där Glenn Close och hennes dotter besöker kyrkogården tillhör det mest gripande jag sett. Genialt! Inga inslag av död, åtminstone inte i den meningen att någon dör i filmens förlopp.
Världspremiär. Svensk action, thriller, sci-fi och psykologiskt drama i ett, utspelande sig i Stockholm, Kuba och… Vänersborg. Bra svensk action. Snyggt, idérikt, smart, underhållande, men tröttsamma våldsklichéer drar ner betyget. Det psykologiska dramat tyvärr ganska tunn finkulturfernissa. Inslag av ond bråd död. Kortfilmen Mebana ganska kul. Upphovsmännen var på plats i sällskap med bl a Eva Röse.
A History of Violence (David Cronenberg) 5
Underhållningsvåld under falsk flagg. Programförklaringen, ”att undersöka hur nära ytan våldet ligger i det amerikanska medelklasslivet”, fallerar när karaktärerna är så extrema och inte särskilt vanliga alls. Dock välgjort, och jag hade inte tråkigt. Stora inslag av synnerligen ond och lika bråd död.
Grizzly Man (Werner Herzog) 9
Lysande dokumentär om en outsider som levde – och dog brutalt – bland grizzlybjörnar. Timothys eget videomaterial är fascinerande och bedårande, och Herzogs porträtt av Timothy och hans alltmer uppenbart galna och paranoida hjärna är både ömsint och intressant, men aldrig insmickrande eller romantiserande. Inslag av bråd död.
Bubble (Steven Soderbergh) 8
Mycket bra film som lustigt nog passar Cronenbergs programförklaring mycket bättre än A history of violence. White trash-amerikanernas torftiga liv (och dito matvanor) skildras trots allt med ömhet inför karaktärerna. Inget våld (mordet får vi aldrig se), utan hela mordhistorien fokuserar på de människor som är inblandade. Polisens undersökning hittar rätt direkt när överväldigande bevisning genast pekar ut förövaren. Ovanligt på film, men troligen realistiskt. Mycket bra skådespeleri. Inslag av ond bråd död.
Riviera (Anne Vilacéque) 3
Ingen särskilt lyckad film om trasiga människor någonstans på Rivieran. Man fattar poängen fort, men det hela leder egentligen ingen vart. Inslag av ond bråd död. Meningslös kortfilm innan – Clara. Regissören och huvudrollsinnehaverskan var i salongen, men hade inget viktigt att säga.
Bee Season (Scott McGehee, David Siegel) 2
”My father told me that whithin words and letters dwell all the mysteries of the Universe.” Redan den första kommentaren i denna gränslöst tråkiga film ingav avsmak. Smetigt och ointressant om rättstavningstävlingar och en familj som går sönder trots den eleganta fasaden. Skräp. Första filmen hittills utan inslag av död.
Corpse Bride (Tim Burton) 7
Animerad musikal från det viktorianska England där det rustas till bröllop, men där det mesta går snett till en början. Mycket underhållande saga. Underbar musik av geniet Danny Elfman. Maffiga musikalscener. Stora och muntra inslag av död.
Me and You and Everyone We know (Miranda July) 9
Strålande film. Varm dramakomedi (gräsligt ord) om människor och deras fixa idéer och neuroser. Dessutom om möten av olika slag. Pojke möter flicka, fast på många skilda vis. Mycket idérikt och stundtals väldigt roligt. Möjliga inslag av guldfisksdöd. Festlig förfilm – Nothing special. En charmig Miranda July var på plats under ett annars taffligt och oplanerat Face2face.
20 centimeter (Ramón Salazar) 4
Spansk musikal om en transexuell prostituerad narkoleptiker med en 20 centimeters drule som han/hon vill operera bort. Precis så knäppt som det låter, men tyvärr inte lika bra. Musikalnumren är för tama och för dåligt varierade, och det hela blir lite långtråkigt. Bra idéer finns dock, och emellanåt är det småkul. Inga inslag av död. Vietnamesisk (?) förfilm om människor som försöker hångla med andningsskydd på. Trist.
Reefer Madness (Andy Fickman) 8
Underbar och oemotståndlig banalitet. Upphottad musikalremake av en antidrogfilm från –36. Strålande musikalnummer, bl a med Jesus som ett slags talkshowgäst. Motbjudande men uppsluppna inslag av splatter. Annars elegant. Muntra inslag av död.
The Piano Tuner of Earthquakes (Stephen Quay, Timothy Quay) 1
Festivalens riktiga bottennapp. Jag gick efter 45 min, och då hade jag fortfarande inte begripit vad den handlade om. Det var visst en sångerska som dog. Eller blev kidnappad. Eller, jag vet inte. Och sedan var det någon scen med ett jordskred. Klipp, över till ruttnande tänder, över till mystiska män som sprang i en skog, jordskred, mer tänder, män i skog, etc ad nauseum. I och för sig inte helt oävet rent visuellt, men manuset är en katastrof. Inslag av skendöd.
Nine Lives (Rodrigo Garcia) 9
En av festivalens riktiga höjdpunkter. Briljant film där nio kvinnor porträtteras under några mer eller mindre dramatiska ögonblick i deras liv. Samtliga episoder är gjorda i en enda tagning om drygt tio minuter, och skådespelarna är fantastiska. Avslutningsepisoden där Glenn Close och hennes dotter besöker kyrkogården tillhör det mest gripande jag sett. Genialt! Inga inslag av död, åtminstone inte i den meningen att någon dör i filmens förlopp.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)