I förra veckan antog Sverige en ny könsneutral äktenskapslag, och man kan väl kalla det för en milstolpe. Ytterligare ett steg har tagits i riktning mot ökad jämlikhet.Homofobi och diskriminering kommer säkerligen att leva länge än, men tydligt är att situationen långsamt blir bättre för åtminstone västvärldens sexuella minoriteter. Om inte förr så förstår man det när man ser Milk. Harvey Milk var den förste öppet homosexuelle som lyckades bli vald till ett politiskt ämbete i USA när han tog plats i San Franciscos stadsfullmäktige 1977, och det här är hans berättelse. Vi ser alltså en annan milstolpe i medborgarrättskampen.
Filmen tar sitt avstamp i början av 70-talet. Stadsdelen The Castro i San Francisco har utvecklats till ett slags fristad för USA:s homosexuella, och Milk flyttar dit med sin nyfunne pojkvän. Ändå är fördomarna, diskrimineringen och trakasserierna ständigt närvarande. Det går inte att komma undan. Man kan bli avskedad med homosexualiteten som enda grund – särskilt lärare löper risken – och polisen får med jämna mellanrum för sig att attackera gaybarer. Ilskan jäser, och den karismatiske och vältalige Harvey Milk blir en centralfigur när revolutionen tar form.
Det är ett stycke amerikansk samtidshistoria som tecknas, men lika mycket – om inte mer – är det en historia om kärlek. Om rätten till sin kärlek, hur den än må se ut. Harvey Milk vill inget annat än att leva ifred, stolt och öppen med sin pojkvän, men omständigheterna tvingar honom till ett annat liv. Priset blir högt.
Gus van Sant jobbar vidare med stilen från bl a Paranoid Park med en lite skakig kamera som kryper nära inpå skådespelarnas ansikten. Frånsett en del översentimentala scener på slutet har han gjort ett mycket bra jobb och berättar en historia som engagerar och upprör. Och berör. För det som är allra mest ligger kvar på näthinnan är den ömsint skildrade kärlekshistorien mellan Harvey och Scott. Sean Penn och James Franco är lysande, och dem emellan finns verkligen något elektriskt, någonting trovärdigt. Det är mycket fint.
Kritiken har varit välvillig. Såväl DN som SvD landar i höga betyg.
