Jaha. Kan det bli mer förutsägbart? Idag kom guldbaggenomineringarna, och det var givetvis inga svårigheter att peka ut rätt nomineringar i kategorin bästa film.
I övrigt noteras att årskrönikorna duggar tätt för närvarande, och imorse presenterade Svenskan sina favoriter (ej online) bland årets filmer. Jag skriver i stort sett under på värderingen av det svenska filmåret, även om jag själv vill peta ner Låt Den Rätte Komma In några pinnhål. De hyllar De Ofrivilliga som årets bästa svenska film, och jag nickar förstås mitt bifall utan någon som helst betänketid.
Däremot ställer jag mig mer avvisande till deras utländska favoriter. Två av dem har jag inte sett, men övriga tre tycker jag har övervärderats kraftigt av kritikerna. Själv gav jag I'm Not There ett godkänt betyg – framför allt för formen, som är uppfinningsrik och mycket snygg – men inte mer. Så är jag ju heller inte så kunnig om Bob Dylans liv och verk, och det kändes som om det är en förutsättning för att fullt ut ta till sig filmen. Vicky Christina Barcelona hyllades unisont av recensenterna, och jag hade väl inte direkt tråkigt heller, men samtidigt så fanns det något tamt över hela anrättningen. Woody Allen har inte längre den där självklara snärten i sina filmer, och det är väldigt trist för en gammal Allendyrkare att konstatera. Barnhemmet, till sist, var en ganska effektiv och oerhört konventionell klichéfest till skräckis. Den var i och för sig rätt så mysig att se, men var den verkligen så jädrans bra? Jag tycker inte det.
Så vilka var mina favoriter bland utländska filmer under året? Jag går igenom min vote history på imdb och hittar Hunger, Control, Nights and Weekends och Margot at the Wedding högst upp på listan. Och eftersom endast den sistnämnda haft vanlig biopremiär i år leds man till två möjligheter. Antingen har det internationella filmåret 2008 varit ovanligt blekt, eller också har jag missat de utländska mästerverk som gått upp på bio. Inte för att Margot at the Wedding är något annat än en utmärkt film med en lysande Nicole Kidman i rollen som en fruktansvärd mor, men ändå. Årets bästa film ska vara något alldeles enastående, något man bär med sig på näthinnan länge, länge, och till den nivån når Margot inte. Inte heller de guldbaggenominerade utländska filmerna når i mitt tycke upp till några mästerliga nivåer.
Istället är det unga svenskar som helt plötsligt sticker ut. Ruben Östlund, Jens Jonsson och Måns Månsson (och förra året Johan Kling med Darling) har alla gjort strålande filmer och utmanar den internationella konkurrensen. Och det är fantastiskt glada nyheter, tycker jag!
Och, för tydlighets skull, i listform. De bästa filmerna jag sett på bio under 2008:
Svenska:
1. De Ofrivilliga
2. H:r Landshövding
3. Ping-pongkingen
Utländska:
1. Hunger
2. Control
3. Margot at the Wedding
tisdag 30 december 2008
torsdag 11 december 2008
H:r Landshövding
H:r Landshövding Måns Månsson (regi, manus) 8
2008 måste vara det bästa svenska filmåret i mannaminne! Jag har nyligen hyllat De Ofrivilliga, och den är naturligtvis årets bästa film, men flera andra förtjänar beröm. Både Ping-pongkingen och Maria Larssons eviga ögonblick är alldeles utmärkta filmer, och nu sällar sig H:r Landshövding till raden. Detta är en originell och poetisk liten pärla som definitivt förtjänar bättre än att förpassas till Victorias garderobsstora salong 5.
På ytan handlar den om Uppsala Läns landshövding Anders Björck. Måns Månsson har med kameran följt Björck och sedan redigerat resultatet till något som kallas för en dokumentärfilm. Endast de ceremoniella delarna av arbetet står i fokus. Vi får se Björck som inviger Linnéåret, Björck som avtäcker konstverk, Björck som är ”enväldig domare” i en TV4-studio och Björck som tar emot en polsk hedersutmärkelse. Däremellan möten, telefonsamtal, arbetsluncher, resor, fler möten och ett fasligt sjå med att pressa in nya ceremoniella uppdrag i almanackan.
Det som först slår mig är det utsökta fotot. Månsson jobbar mycket med ljus och skuggor i sina gryniga svartvita bilder, och det är en visuellt väldigt vacker film. Därtill är den ofta väldigt rolig. Anders Björck är ju, försiktigt uttryckt, en ganska speciell karaktär, och när denna speciella karaktär hamnar i ganska speciella situationer drar det stundtals iväg och blir nästan surrealistiskt. Att se honom så en åker – givetvis i kostym och lågskor, och inför en fullständigt allvarlig publik – och kasta frön omkring sig som en del i en invigning är en komisk höjdpunkt. Andra gånger gör det nästan ont att titta, som när några tafatta spadtag från stackars prins Carl Philip av någon anledning ska skänka kunglig glans till ett nyplanterat träd invid domkyrkan. Den där utbredda fascinationen inför prominenser och kungligheter finns med i fonden genom stora delar av filmen, och den är naturligtvis till stora delar löjeväckande, men faktiskt också ganska rörande ibland.
Det här är inte dokumentärfilm som vi är vana att se dem. Filmen drivs inte av någon uttalad frågeställning eller jakt på någon sanning. Inte heller får vi några intervjuer, någon berättarröst eller några bakgrundsfakta. Inga journalbilder, inga diagram. Bara ett tyst betraktande av en landshövding i arbete och – märk väl – Månssons alldeles speciella val av scener.
Det senare är viktigt, ty det är som sagt bara den representativa sidan – en ganska liten del – av jobbet som blir belyst, och man kan undra varför Månsson gjort dessa val. Vad är det för berättelse han vill förmedla? Det blir aldrig riktigt tydligt, och filmen har något undflyende i sin karaktär. Genom att göra urvalet så snävt ger han en uppenbart skev bild av såväl arbetet som landshövding som om människan Anders Björck, och då liknar ju H:r Landshövding på ett sätt mer fiktion än dokumentär. Fast så kanske man kan säga om alla dokumentärer?
Kritiken är överlag positiv. Såväl DN som SvD strör rosor över H:r Landshövding. De flesta andra år hade den varit en stark guldbaggekandidat, men i år tvivlar jag på att den ens blir nominerad. Min gissning är att De Ofrivilliga nomineras för att den är bäst, Maria Larssons eviga ögonblick nomineras (dock inte oförtjänt) för att den tävlar om en Golden Globe och Låt Den Rätte Komma In nomineras för att den drar storpublik. Vi får snart se hur det går.
På ytan handlar den om Uppsala Läns landshövding Anders Björck. Måns Månsson har med kameran följt Björck och sedan redigerat resultatet till något som kallas för en dokumentärfilm. Endast de ceremoniella delarna av arbetet står i fokus. Vi får se Björck som inviger Linnéåret, Björck som avtäcker konstverk, Björck som är ”enväldig domare” i en TV4-studio och Björck som tar emot en polsk hedersutmärkelse. Däremellan möten, telefonsamtal, arbetsluncher, resor, fler möten och ett fasligt sjå med att pressa in nya ceremoniella uppdrag i almanackan.
Det som först slår mig är det utsökta fotot. Månsson jobbar mycket med ljus och skuggor i sina gryniga svartvita bilder, och det är en visuellt väldigt vacker film. Därtill är den ofta väldigt rolig. Anders Björck är ju, försiktigt uttryckt, en ganska speciell karaktär, och när denna speciella karaktär hamnar i ganska speciella situationer drar det stundtals iväg och blir nästan surrealistiskt. Att se honom så en åker – givetvis i kostym och lågskor, och inför en fullständigt allvarlig publik – och kasta frön omkring sig som en del i en invigning är en komisk höjdpunkt. Andra gånger gör det nästan ont att titta, som när några tafatta spadtag från stackars prins Carl Philip av någon anledning ska skänka kunglig glans till ett nyplanterat träd invid domkyrkan. Den där utbredda fascinationen inför prominenser och kungligheter finns med i fonden genom stora delar av filmen, och den är naturligtvis till stora delar löjeväckande, men faktiskt också ganska rörande ibland.
Det här är inte dokumentärfilm som vi är vana att se dem. Filmen drivs inte av någon uttalad frågeställning eller jakt på någon sanning. Inte heller får vi några intervjuer, någon berättarröst eller några bakgrundsfakta. Inga journalbilder, inga diagram. Bara ett tyst betraktande av en landshövding i arbete och – märk väl – Månssons alldeles speciella val av scener.
Det senare är viktigt, ty det är som sagt bara den representativa sidan – en ganska liten del – av jobbet som blir belyst, och man kan undra varför Månsson gjort dessa val. Vad är det för berättelse han vill förmedla? Det blir aldrig riktigt tydligt, och filmen har något undflyende i sin karaktär. Genom att göra urvalet så snävt ger han en uppenbart skev bild av såväl arbetet som landshövding som om människan Anders Björck, och då liknar ju H:r Landshövding på ett sätt mer fiktion än dokumentär. Fast så kanske man kan säga om alla dokumentärer?
Kritiken är överlag positiv. Såväl DN som SvD strör rosor över H:r Landshövding. De flesta andra år hade den varit en stark guldbaggekandidat, men i år tvivlar jag på att den ens blir nominerad. Min gissning är att De Ofrivilliga nomineras för att den är bäst, Maria Larssons eviga ögonblick nomineras (dock inte oförtjänt) för att den tävlar om en Golden Globe och Låt Den Rätte Komma In nomineras för att den drar storpublik. Vi får snart se hur det går.
fredag 5 december 2008
Burn After Reading
Ja, vad tusan! Egentligen tänkte jag ju lägga den här bloggen i en ny träda nu när Stockholms Filmfestival är över, men jag har upptäckt två saker. För det första så fördjupar det faktiskt upplevelsen och minnet av filmen att anteckna några rader om den, och för det andra tycker jag att det är kul. Alltså filmbloggar jag ett tag till, konstigare än så är det inte.
Burn After Reading Joel Coen & Ethan Coen (regi, manus) 7
Jag är naturligtvis omåttligt förtjust i bröderna Coens filmer. När de är bra – The Big Lebowski, Fargo, The Hudsucker Proxy och Oh, Brother, Where Art Thou – är de fullständigt lysande, och när de är som sämst – Intolerable Cruelty, The Man Who wasn't There – är de ändå sevärda och underhållande. Förra årets No Country For Old Men låg i mitt tycke någonstans däremellan – bra, men ack så överskattad. Som jag uppfattar det så betraktas de i första hand som spänningsregissörer, men själv tycker jag oftast bättre om de mer lekfulla och tramsiga filmerna. Som Burn After Reading.
Här hittar två hönshjärnor en cd-skiva med vad som tycks vara hemli
gstämplat material från CIA. De ser genast möjligheten till lite snabba stålar. En hittelön ska man väl få, och annars kanske ryssarna är intresserade? Som om inte den tanken är nog dålig kompliceras det hela av att den ena hönshjärnan börjar dejta en stilig man, ovetandes om att denne inte bara är gift utan också vänstrar med hustrun till den fd CIA-anställde vars cd-skiva upphittades i första läget. Upplagt för fars.
Det är som bekant inte alla förväxlingskomedier som håller streck, men det här är väldigt roligt. Ensemblen är ett stjärnuppbåd med bl a John Malkovich, Tilda Swinton, George Clooney, Brad Pitt och Frances McDormand. De spelar alla ungefär de roller som de brukar, med i stort sett lyckade resultat. Undantaget är Brad Pitt, vars överspelade tossighet är lite irriterande, men det vägs upp av att Frances McDormands överspelade tossighet av någon anledning funkar mycket bättre. Roligast är dock de seniora CIA-chefer som febrilt försöker förstå vad tusan som egentligen är i görningen.
Både SvD och DN tycks ha haft kul med filmen.
Jag är naturligtvis omåttligt förtjust i bröderna Coens filmer. När de är bra – The Big Lebowski, Fargo, The Hudsucker Proxy och Oh, Brother, Where Art Thou – är de fullständigt lysande, och när de är som sämst – Intolerable Cruelty, The Man Who wasn't There – är de ändå sevärda och underhållande. Förra årets No Country For Old Men låg i mitt tycke någonstans däremellan – bra, men ack så överskattad. Som jag uppfattar det så betraktas de i första hand som spänningsregissörer, men själv tycker jag oftast bättre om de mer lekfulla och tramsiga filmerna. Som Burn After Reading.
Här hittar två hönshjärnor en cd-skiva med vad som tycks vara hemli
gstämplat material från CIA. De ser genast möjligheten till lite snabba stålar. En hittelön ska man väl få, och annars kanske ryssarna är intresserade? Som om inte den tanken är nog dålig kompliceras det hela av att den ena hönshjärnan börjar dejta en stilig man, ovetandes om att denne inte bara är gift utan också vänstrar med hustrun till den fd CIA-anställde vars cd-skiva upphittades i första läget. Upplagt för fars.Det är som bekant inte alla förväxlingskomedier som håller streck, men det här är väldigt roligt. Ensemblen är ett stjärnuppbåd med bl a John Malkovich, Tilda Swinton, George Clooney, Brad Pitt och Frances McDormand. De spelar alla ungefär de roller som de brukar, med i stort sett lyckade resultat. Undantaget är Brad Pitt, vars överspelade tossighet är lite irriterande, men det vägs upp av att Frances McDormands överspelade tossighet av någon anledning funkar mycket bättre. Roligast är dock de seniora CIA-chefer som febrilt försöker förstå vad tusan som egentligen är i görningen.
Både SvD och DN tycks ha haft kul med filmen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)