Det börjar bli hög tid att skriva några rader om Slumdog Millionaire. Det är nu en vecka sedan jag såg den, och jag borde väl summera mina intryck innan de faller helt i glömska. Saken är bara den att jag inte känt mig särskilt inspirerad. Slumdog Millionaire togs emot med idel rosor av recensenterna, liksom av Oscarsjuryn, men själv kände jag mig aldrig engagerad på riktigt.
Det hela handlar om den fattige pojken Jamal från Mumbais slum som plötsligt befinner sig i teve med möjlighet att vinna en förmögenhet i Vem vill bli miljonär? En ynka fråga står mellan honom och förstapriset. Eftersom programledaren - vars arrogans inför fattiglappen i studion trotsar all beskrivning - förutsätter fusk tas Jamal in till "förhör". För polisen berättar han sitt livs historia, vilken vävs samman med utvecklingen i tevestudion.
Och det är förstås en dramatisk uppväxtsaga vi får ta del av, ett slags Dickens goes Bollywood (Här figurerar också en indisk Fagin av sällan skådad ondska, och jag tycker att det är fruktansvärt jobbigt att åskåda dessa övergrepp på barn.). Varje dag är en ständig kamp för överlevnad för Jamal och hans bror, och lojaliteten sätts ständigt på prov. Givetvis sprakar Danny Boyles regi på sedvanligt vis.
Alla förutsättningarna finns alltså på plats för en strålande film. Kryddor saknas sannerligen inte, och det hela är absolut inte dåligt, men någon riktig hetta känner jag heller inte. Det blir som att äta en Chicken Tikka på E4-baren. Kanske kommer jag så småningom att lista ut varför.
