Halvtidsrapport från en festival

2010 års festival är igång sedan en vecka tillbaka, och det börjar bli hög tid för en rapport. Jag förstår att läsekretsen är otålig och längtar efter en fyllig redogörelse. What’s hot and what’s not på Stockholms filmfestival? Fredrik brukar ju veta.

Men några riktigt heta tips kan jag ännu inte ge. De fyra filmer jag sett hittills, alla amerikanska, har varit i stort sett habila, men ingen har slagit knockout. Bäst var den första – Cold Weather.

Cold Weather Aaron Katz (regi, manus), Brendan McFadden, Ben Stambler (manus) 7

På ytan är det en klassisk gåta – en kvinna är mystiskt försvunnen från ett hotellrum. Våra hjältar, inspirerade av Sherlock Holmes, sätter av för att hitta henne, och för att tänka klarare tar de några pipstopp. Det är en underhållande jakt, präglad av humor istället för våld, men så mycket till svar får vi aldrig. När det hela är över inser vi istället att filmen handlar om något helt annat, nämligen om hur Doug och hans syster hittar tillbaka till varandra i vuxen ålder. Mysteriet och genreleken är bara ett verktyg för att berätta en historia om två syskon. Jag gillar det. Det är både underhållande och fint och väldigt välspelat.

Regissören Aaron Katz var i salongen under ett trevligt och väl genomfört face2face

Douchebag Drake Doremus (manus, regi) 7
Temat om två syskon som glidit isär går igen i Douchebag. Svårt osympatiske Sam ska gifta sig, och hans fästmö hämtar handgripligen hem den motvillige lillebrodern Tom för att vara med på bröllopet. Eftersom han inte har någon dejt ger sig två skäggiga bröder ut på en roadmovie för att hitta Toms flamma från årskurs fem. Bröderna gillar inte varandra, men man anar tidigt att de kanske kommer att göra det när filmen är slut. Det känns liksom som den sortens film.

Framför allt är det en mycket välskriven och välspelad dialog. De enskilda scenerna har en imponerande äkthetskänsla. Det är roligt i ungefär en timme, men sedan börjar det plötsligt gå på tomgång innan vi tvärt och oväntat hoppar till uppgörelsen. Filmen känns inte riktigt klar, lite som La Sagrada Familia. Vi vet vad man ville åstadkomma, vi ser och imponeras av stora delar, men kvar står också en radda byggnadsställningar.

Howl Rob Epstein, Jeffrey Friedman (manus, regi) 5
Inledningen i Howl är inget annat än spektakulär. Allen Ginsberg, i James Francos gestalt, läser sin klassiska dikt Howl, och när han kommer till ’floating across the tops of cities contemplating jazz’ exploderar biosalongen i en riktig storbandsrökare och makalöst snygga förtexter. Tyvärr är detta det bästa i filmen.


Fyra trådar vävs samman. Dels Ginsbergs allra första offentliga recitation av dikten, dels en intervju med författaren några år senare, dels den sedlighetsrättegång där Ginsberg stod åtalad (han blev frikänd), och till sist en animerad fantasi för att illustrera poemet.

De två första spåren fungerar bra. James Franco imponerar som Ginsberg, och här finns en riktig nerv i spelet. Rättegångsscenerna är dock tämligen trötta, och riktigt sövande är de animerade sekvenserna.

Lyckligtvis livas man upp av ett fantastiskt soundtrack och av filmens tema. Ginsberg stod upp för sin homosexualitet och för sin rätt att uttrycka sig, och det är precis vad filmen också gör. Ett frihetligt credo, om man så vill. Sådana kan jag aldrig få för många.

William Vincent Jay Anania (manus, regi) 3
Franco är huvudperson också i William Vincent. Här är han en ficktjuv på Manhattan som fångas upp av gangsters och knyts till deras verksamhet.

På vägen från biografen sa jag att ”jag hade inte tråkigt”, och det är det mest positiva jag kan säga om filmen. Tempot är lågt, dialogerna tröga. Karaktärerna är diffusa, avtrubbade, obegripliga och osympatiska. Stilgreppen är många och anspråksfulla, men man balanserar hela tiden på gränsen till pekoral. Och samtidigt, mitt i denna hårda kritik, måste jag tillstå att det fanns något – jag vet inte vad – nästan hypnotiskt som höll mig intresserad och vaken filmen igenom.

Så nej, jag hade inte tråkigt, men det räcker ju inte för att kalla filmen bra.

I övrigt kan meddelas att jag suttit i samma salong som Holly Hunter, att visningen av Octobre gick om intet då filmkopian fastnat på flyplatsen i Dubai, samt att den traditionella gulaschsoppan på Bistro Boheme var lika utsökt som alla andra år. Det är filmfestival, kort och gott.