En av min favoritknasbollar, Charlie Kaufman, är tillbaka. Den här gången har han inte bara skrivit manus – som till t ex Being John Malkovich och Adaptation – utan han har också gjort sin regidebut.
Och mycket känns igen från hans tidigare manus. Huvudpersonen Caden Cotard har ett konstnärligt yrke – i det här fallet teaterregissör – samt en neurotisk läggning, och han har det kämpigt såväl i yrket som med sina privata relationer. Ett väl tilltaget stipendium ger honom fria skaparhänder, och han använder pengarna till en minst sagt omfattande övning i navelskåderi. Det är Cotards eget sönderfallande liv som skildras, och i en gigantisk hangar inleds en aldrig upphörande repetition. Kuliss för kuliss återskapas regissörens egna miljöer, och efterhand utökas ensemblen med allt fler skådespelare som gestaltar varandra i en enda stor meta-soppa.
Även här känner vi förstås igen Kaufman. I vanlig ordning ger han blanka tusan i klassisk berättarkonvenans, och historien far åt alla håll. I samma ögonblick som man känner sig orienterad i skeendet så tar det ett nytt krumsprång och en ny riktning. Det är förstås en smula rörigt, men jag njuter av idérikedomen och av den absurda humor som präglar stilen. Den som är begiven på symbolism får sannerligen sitt. Det kryllar av små detaljer, upptåg och absurda ordväxlingar – oftast med läkare – som man kan roa sig med att tolka tills korna går hem. Här brinner ett hus, där havererar en kran, och på de mest oväntade ställen dyker en hjärnskrynklare upp.
Intressant nog så är tematiken på många sätt väldigt lik den från en annan film på repertoaren, nämligen Benjamin Buttons Otroliga Liv. Centralt i filmen är åldrandet och tiden som går för att aldrig komma åter, år som läggs till år fortare än man kunnat ana. Caden Cotard tror att det gått en vecka, men almanackan säger något helt annat. Här finns också den livslånga kärlekshistorien med förhinder.
Men medan Benjamin Button tråkade ut mig så är det här både intressant och underhållande nästan hela vägen. Trots de egenartade, nästan surrealistiska, gestaltningarna så framstår huvudpersonerna som väldigt mänskliga. De har sina nojor, sina tvivel och sina förbjudna tankar, men också sin vilja att, ja, leva. Trots ensamhet, trots brinnande hus och trots att föreställningen troligen aldrig blir klar. Jag blir verkligen berörd, och jag tycker det är fint hur Kaufman så ömsint beskriver sina plågade karaktärer. Han får oss (i vart fall mig) att vilja dem väl, deras brister och kantigheter till trots. Huvudrollerna görs av Philip Seymour Hoffman och Samantha Morton, två favoriter som imponerar igen.Men det håller som sagt bara nästan hela vägen. Någon skrev att Kaufman behöver en regissör som kan gallra i hans bångstyriga manuskript, och det stämmer nog. Här har han som sagt regisserat sitt eget manus, och med facit i hand kan man nog säga att en halvtimmesdos av Kill Your Darlings hade varit hälsosam. Dessutom finns samma problem som i Being John Malkovich, nämligen en svårighet att avsluta historien lika elegant som den inleds. Men i huvudsak är jag både underhållen och känslomässigt engagerad, och då får man vara nöjd.
SvD
DN
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar