I’m a Cyborg, but That’s OK

I’m a Cyborg, but That’s OK Chan-wook Park (manus, regi), Seo-Gyeong Jeong (manus) 6
Gökboet möter If... möter Sound of Music möter Kill Bill möter Kusturica möter Tim Burton. I Korea. Och häpp – I’m a Cyborg, but That’s OK. Det påminner om mängder med filmer jag sett, och samtidigt är det faktiskt helt unikt.

En hämndlysten kvinna som tror sig vara en cyborg tas in på mentalsjukhus. En kleptomanisk medpatient fattar tycke för henne, och de två inleder en ytterst bisarr relation. Vissa inslag är lysande, som t ex öppningssekvensen eller när han utför en operation på henne. Det är absurt och fantasifullt, och visuellt är det emellanåt fantastiskt. Musiken är mycket bra genom hela filmen.

Men det finns att invända mot. Filmen är alldeles för lång, och jag retar mig på ett överdrivet teatralt agerande och på den där återkommande tossigheten som folk skrattar åt så mycket i salongen. Själv tycker jag inte att buskis blir roligare bara för att den framförs av koreaner på en filmfestival. Det förekommer en del våld, men det är mest av allt absurt och strängt taget ganska underhållande. Ja, så är det. Även jag kan uppskatta filmvåld.