Världspremiär. Svensk action, thriller, sci-fi och psykologiskt drama i ett, utspelande sig i Stockholm, Kuba och… Vänersborg. Bra svensk action. Snyggt, idérikt, smart, underhållande, men tröttsamma våldsklichéer drar ner betyget. Det psykologiska dramat tyvärr ganska tunn finkulturfernissa. Inslag av ond bråd död. Kortfilmen Mebana ganska kul. Upphovsmännen var på plats i sällskap med bl a Eva Röse.
A History of Violence (David Cronenberg) 5
Underhållningsvåld under falsk flagg. Programförklaringen, ”att undersöka hur nära ytan våldet ligger i det amerikanska medelklasslivet”, fallerar när karaktärerna är så extrema och inte särskilt vanliga alls. Dock välgjort, och jag hade inte tråkigt. Stora inslag av synnerligen ond och lika bråd död.
Grizzly Man (Werner Herzog) 9
Lysande dokumentär om en outsider som levde – och dog brutalt – bland grizzlybjörnar. Timothys eget videomaterial är fascinerande och bedårande, och Herzogs porträtt av Timothy och hans alltmer uppenbart galna och paranoida hjärna är både ömsint och intressant, men aldrig insmickrande eller romantiserande. Inslag av bråd död.
Bubble (Steven Soderbergh) 8
Mycket bra film som lustigt nog passar Cronenbergs programförklaring mycket bättre än A history of violence. White trash-amerikanernas torftiga liv (och dito matvanor) skildras trots allt med ömhet inför karaktärerna. Inget våld (mordet får vi aldrig se), utan hela mordhistorien fokuserar på de människor som är inblandade. Polisens undersökning hittar rätt direkt när överväldigande bevisning genast pekar ut förövaren. Ovanligt på film, men troligen realistiskt. Mycket bra skådespeleri. Inslag av ond bråd död.
Riviera (Anne Vilacéque) 3
Ingen särskilt lyckad film om trasiga människor någonstans på Rivieran. Man fattar poängen fort, men det hela leder egentligen ingen vart. Inslag av ond bråd död. Meningslös kortfilm innan – Clara. Regissören och huvudrollsinnehaverskan var i salongen, men hade inget viktigt att säga.
Bee Season (Scott McGehee, David Siegel) 2
”My father told me that whithin words and letters dwell all the mysteries of the Universe.” Redan den första kommentaren i denna gränslöst tråkiga film ingav avsmak. Smetigt och ointressant om rättstavningstävlingar och en familj som går sönder trots den eleganta fasaden. Skräp. Första filmen hittills utan inslag av död.
Corpse Bride (Tim Burton) 7
Animerad musikal från det viktorianska England där det rustas till bröllop, men där det mesta går snett till en början. Mycket underhållande saga. Underbar musik av geniet Danny Elfman. Maffiga musikalscener. Stora och muntra inslag av död.
Me and You and Everyone We know (Miranda July) 9
Strålande film. Varm dramakomedi (gräsligt ord) om människor och deras fixa idéer och neuroser. Dessutom om möten av olika slag. Pojke möter flicka, fast på många skilda vis. Mycket idérikt och stundtals väldigt roligt. Möjliga inslag av guldfisksdöd. Festlig förfilm – Nothing special. En charmig Miranda July var på plats under ett annars taffligt och oplanerat Face2face.
20 centimeter (Ramón Salazar) 4
Spansk musikal om en transexuell prostituerad narkoleptiker med en 20 centimeters drule som han/hon vill operera bort. Precis så knäppt som det låter, men tyvärr inte lika bra. Musikalnumren är för tama och för dåligt varierade, och det hela blir lite långtråkigt. Bra idéer finns dock, och emellanåt är det småkul. Inga inslag av död. Vietnamesisk (?) förfilm om människor som försöker hångla med andningsskydd på. Trist.
Reefer Madness (Andy Fickman) 8
Underbar och oemotståndlig banalitet. Upphottad musikalremake av en antidrogfilm från –36. Strålande musikalnummer, bl a med Jesus som ett slags talkshowgäst. Motbjudande men uppsluppna inslag av splatter. Annars elegant. Muntra inslag av död.
The Piano Tuner of Earthquakes (Stephen Quay, Timothy Quay) 1
Festivalens riktiga bottennapp. Jag gick efter 45 min, och då hade jag fortfarande inte begripit vad den handlade om. Det var visst en sångerska som dog. Eller blev kidnappad. Eller, jag vet inte. Och sedan var det någon scen med ett jordskred. Klipp, över till ruttnande tänder, över till mystiska män som sprang i en skog, jordskred, mer tänder, män i skog, etc ad nauseum. I och för sig inte helt oävet rent visuellt, men manuset är en katastrof. Inslag av skendöd.
Nine Lives (Rodrigo Garcia) 9
En av festivalens riktiga höjdpunkter. Briljant film där nio kvinnor porträtteras under några mer eller mindre dramatiska ögonblick i deras liv. Samtliga episoder är gjorda i en enda tagning om drygt tio minuter, och skådespelarna är fantastiska. Avslutningsepisoden där Glenn Close och hennes dotter besöker kyrkogården tillhör det mest gripande jag sett. Genialt! Inga inslag av död, åtminstone inte i den meningen att någon dör i filmens förlopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar