The Curious Case of Benjamin Button David Fincher (regi), Eric Roth (manus) 4
Kravspesen tycks ha varit inriktad på en sak – Oscarsstatyetter.
Och leveransen? Tja, den följer noggrant manualen Den Lille Oscarsvinnaren (jag är helt säker på att slika instruktionsböcker existerar). Storslagen tretimmarsepik som spänner över ett århundrade. Kärlek större än livet självt. Makalösa miljöer och spännande specialeffekter. Från naturlyrik och solnedgång över Mexikanska Golfen till pulserande neonljus på 40-talets Manhattan. Krig, sorger, och – kanske viktigast av allt – ett sexobjekt till superstjärna som vågar göra något helt nytt (ett så kallat modigt karriärsteg). Hela arsenalen har kommit till bruk.
Och resultatet är... urtråkigt.
Det känns dock emellanåt som om filmen är något på spåren, och det är förstås lätt att hitta en betraktelse över åldrandet och livets skiften. Om tiden som går och aldrig kommer åter. Om möjligheter man fick men aldrig grep, och andra tillfällen som man faktiskt tog tillvara. Om människor som kommer och går, in och ut ur våra liv. Alltsammans naturligtvis med potential att bli både intressant och drabbande om det görs bra, men Benjamin Button berör aldrig på djupet.
Karaktärerna blir aldrig riktigt intressanta, och kärleksladdningen är alldeles för neutral. Filmen är på tok för lång, tempot för makligt, och det känslomässiga spelet alldeles för insmickrande för min smak. Hela anrättningen blir märkvärdigt osalt.
Men prisregnet blir nog ändå ymnigt. Nomineringar har man i vart fall kammat hem så det räcker.
Övriga i sällskapet var i stort sett positiva, om än inte på något sätt överväldigade. SvD skriver positivt, medan DN:s utsände i vanlig ordning är något mer avvaktande.
måndag 26 januari 2009
måndag 19 januari 2009
Frozen River
Frozen River Courtney Hunt (regi, manus) 6
Det är inte alltid jag håller med. När det gäller filmjuryåsikter hör det verkligen till ovanligheterna att jag håller med, och senast underströks det under förra veckans guldbaggegala. Jag hade en hel del att invända emot, och den största besvikelsen var att juryn fullständigt förbisåg den originella och uppfinningsrika De Ofrivilliga till förmån för det etablerade och välbekanta. Jag höll inte med.
På Stockholms Filmfestival i höstas fastnade juryn för Frozen River och belönade den med en bronshäst för bästa film. Det här är en amerikansk independentproduktion enligt konstens alla regler, komplett med långsamma steel guitar-toner under förtexterna. Allt utspelar sig i gränstrakterna mellan USA och Kanada, där en mor (Ray) försöker att få tillvaron att gå ihop för sig och sina söner. Huset håller på att rasa samman, på middagsbordet står bara popcorn, och mannen har dragit till Atlantic City med en olycklig kombination av sparpengar och spelberoende i bagaget.
Av en slump kommer Ray i kontakt med en ung indiankvinna (Lila), och plötsligt yppar sig en möjlighet att göra lite snabba pengar på människosmuggling. Lila har kontakterna, Ray har en bil, och tillsammans börjar de att föra flyktingar över den frusna St. Lawrencefloden in till USA. Diskbänksrealism. Allt pekar på en katastrof.
Och det är ganska bra. Allt är välgjort och välspelat, och det är intressant att få en bild av hur livet kan te sig i ett indianrservat. Ray är en stark och hårt kämpande kvinna men är långt ifrån helgonlikt beskriven. Hennes moral är töjbar och värderingarna inskränkta, men hon går ändå att förstå och känna sympati för. Det gillar jag. Även berättandet är effektivt, med mängder av detaljer som inte ges några övertydliga förklaringar. Regissören litar på att publiken kan tänka själv.
Och ändå saknas det något. Det har gått några dagar sedan jag såg filmen, och jag har inte ägnat den många tankar. Den där verkliga glöden ville aldrig riktigt infinna sig, och mot slutet kändes det som att man tog den lätta vägen ut. Habilt, men långt ifrån mästerligt blir slutintrycket.
Så den där bronshästen skulle Frozen River inte ha fått om jag fått bestämma. Jag såg flera andra filmer som var oerhört mycket starkare. Fel film vann. Igen. Det börjar bli hög tid för mig att göra jurytjänst, så det till sist blir någon ordning på torpet.
Det är inte alltid jag håller med. När det gäller filmjuryåsikter hör det verkligen till ovanligheterna att jag håller med, och senast underströks det under förra veckans guldbaggegala. Jag hade en hel del att invända emot, och den största besvikelsen var att juryn fullständigt förbisåg den originella och uppfinningsrika De Ofrivilliga till förmån för det etablerade och välbekanta. Jag höll inte med.
På Stockholms Filmfestival i höstas fastnade juryn för Frozen River och belönade den med en bronshäst för bästa film. Det här är en amerikansk independentproduktion enligt konstens alla regler, komplett med långsamma steel guitar-toner under förtexterna. Allt utspelar sig i gränstrakterna mellan USA och Kanada, där en mor (Ray) försöker att få tillvaron att gå ihop för sig och sina söner. Huset håller på att rasa samman, på middagsbordet står bara popcorn, och mannen har dragit till Atlantic City med en olycklig kombination av sparpengar och spelberoende i bagaget.
Av en slump kommer Ray i kontakt med en ung indiankvinna (Lila), och plötsligt yppar sig en möjlighet att göra lite snabba pengar på människosmuggling. Lila har kontakterna, Ray har en bil, och tillsammans börjar de att föra flyktingar över den frusna St. Lawrencefloden in till USA. Diskbänksrealism. Allt pekar på en katastrof.
Och det är ganska bra. Allt är välgjort och välspelat, och det är intressant att få en bild av hur livet kan te sig i ett indianrservat. Ray är en stark och hårt kämpande kvinna men är långt ifrån helgonlikt beskriven. Hennes moral är töjbar och värderingarna inskränkta, men hon går ändå att förstå och känna sympati för. Det gillar jag. Även berättandet är effektivt, med mängder av detaljer som inte ges några övertydliga förklaringar. Regissören litar på att publiken kan tänka själv.
Och ändå saknas det något. Det har gått några dagar sedan jag såg filmen, och jag har inte ägnat den många tankar. Den där verkliga glöden ville aldrig riktigt infinna sig, och mot slutet kändes det som att man tog den lätta vägen ut. Habilt, men långt ifrån mästerligt blir slutintrycket.
Så den där bronshästen skulle Frozen River inte ha fått om jag fått bestämma. Jag såg flera andra filmer som var oerhört mycket starkare. Fel film vann. Igen. Det börjar bli hög tid för mig att göra jurytjänst, så det till sist blir någon ordning på torpet.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)