På ytan handlar den om Uppsala Läns landshövding Anders Björck. Måns Månsson har med kameran följt Björck och sedan redigerat resultatet till något som kallas för en dokumentärfilm. Endast de ceremoniella delarna av arbetet står i fokus. Vi får se Björck som inviger Linnéåret, Björck som avtäcker konstverk, Björck som är ”enväldig domare” i en TV4-studio och Björck som tar emot en polsk hedersutmärkelse. Däremellan möten, telefonsamtal, arbetsluncher, resor, fler möten och ett fasligt sjå med att pressa in nya ceremoniella uppdrag i almanackan.
Det som först slår mig är det utsökta fotot. Månsson jobbar mycket med ljus och skuggor i sina gryniga svartvita bilder, och det är en visuellt väldigt vacker film. Därtill är den ofta väldigt rolig. Anders Björck är ju, försiktigt uttryckt, en ganska speciell karaktär, och när denna speciella karaktär hamnar i ganska speciella situationer drar det stundtals iväg och blir nästan surrealistiskt. Att se honom så en åker – givetvis i kostym och lågskor, och inför en fullständigt allvarlig publik – och kasta frön omkring sig som en del i en invigning är en komisk höjdpunkt. Andra gånger gör det nästan ont att titta, som när några tafatta spadtag från stackars prins Carl Philip av någon anledning ska skänka kunglig glans till ett nyplanterat träd invid domkyrkan. Den där utbredda fascinationen inför prominenser och kungligheter finns med i fonden genom stora delar av filmen, och den är naturligtvis till stora delar löjeväckande, men faktiskt också ganska rörande ibland.
Det här är inte dokumentärfilm som vi är vana att se dem. Filmen drivs inte av någon uttalad frågeställning eller jakt på någon sanning. Inte heller får vi några intervjuer, någon berättarröst eller några bakgrundsfakta. Inga journalbilder, inga diagram. Bara ett tyst betraktande av en landshövding i arbete och – märk väl – Månssons alldeles speciella val av scener.
Det senare är viktigt, ty det är som sagt bara den representativa sidan – en ganska liten del – av jobbet som blir belyst, och man kan undra varför Månsson gjort dessa val. Vad är det för berättelse han vill förmedla? Det blir aldrig riktigt tydligt, och filmen har något undflyende i sin karaktär. Genom att göra urvalet så snävt ger han en uppenbart skev bild av såväl arbetet som landshövding som om människan Anders Björck, och då liknar ju H:r Landshövding på ett sätt mer fiktion än dokumentär. Fast så kanske man kan säga om alla dokumentärer?
Kritiken är överlag positiv. Såväl DN som SvD strör rosor över H:r Landshövding. De flesta andra år hade den varit en stark guldbaggekandidat, men i år tvivlar jag på att den ens blir nominerad. Min gissning är att De Ofrivilliga nomineras för att den är bäst, Maria Larssons eviga ögonblick nomineras (dock inte oförtjänt) för att den tävlar om en Golden Globe och Låt Den Rätte Komma In nomineras för att den drar storpublik. Vi får snart se hur det går.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar