Den tiden på året

Jaha. Kan det bli mer förutsägbart? Idag kom guldbaggenomineringarna, och det var givetvis inga svårigheter att peka ut rätt nomineringar i kategorin bästa film.

I övrigt noteras att årskrönikorna duggar tätt för närvarande, och imorse presenterade Svenskan sina favoriter (ej online) bland årets filmer. Jag skriver i stort sett under på värderingen av det svenska filmåret, även om jag själv vill peta ner Låt Den Rätte Komma In några pinnhål. De hyllar De Ofrivilliga som årets bästa svenska film, och jag nickar förstås mitt bifall utan någon som helst betänketid.

Däremot ställer jag mig mer avvisande till deras utländska favoriter. Två av dem har jag inte sett, men övriga tre tycker jag har övervärderats kraftigt av kritikerna. Själv gav jag I'm Not There ett godkänt betyg – framför allt för formen, som är uppfinningsrik och mycket snygg – men inte mer. Så är jag ju heller inte så kunnig om Bob Dylans liv och verk, och det kändes som om det är en förutsättning för att fullt ut ta till sig filmen. Vicky Christina Barcelona hyllades unisont av recensenterna, och jag hade väl inte direkt tråkigt heller, men samtidigt så fanns det något tamt över hela anrättningen. Woody Allen har inte längre den där självklara snärten i sina filmer, och det är väldigt trist för en gammal Allendyrkare att konstatera. Barnhemmet, till sist, var en ganska effektiv och oerhört konventionell klichéfest till skräckis. Den var i och för sig rätt så mysig att se, men var den verkligen så jädrans bra? Jag tycker inte det.

Så vilka var mina favoriter bland utländska filmer under året? Jag går igenom min vote history på imdb och hittar Hunger, Control, Nights and Weekends och Margot at the Wedding högst upp på listan. Och eftersom endast den sistnämnda haft vanlig biopremiär i år leds man till två möjligheter. Antingen har det internationella filmåret 2008 varit ovanligt blekt, eller också har jag missat de utländska mästerverk som gått upp på bio. Inte för att Margot at the Wedding är något annat än en utmärkt film med en lysande Nicole Kidman i rollen som en fruktansvärd mor, men ändå. Årets bästa film ska vara något alldeles enastående, något man bär med sig på näthinnan länge, länge, och till den nivån når Margot inte. Inte heller de guldbaggenominerade utländska filmerna når i mitt tycke upp till några mästerliga nivåer.

Istället är det unga svenskar som helt plötsligt sticker ut. Ruben Östlund, Jens Jonsson och Måns Månsson (och förra året Johan Kling med Darling) har alla gjort strålande filmer och utmanar den internationella konkurrensen. Och det är fantastiskt glada nyheter, tycker jag!

Och, för tydlighets skull, i listform. De bästa filmerna jag sett på bio under 2008:

Svenska:
1. De Ofrivilliga
2. H:r Landshövding
3. Ping-pongkingen

Utländska:
1. Hunger
2. Control
3. Margot at the Wedding