Medicine for Melancholy Barry Jenkins (regi, manus) 7
I upptakten till denna amerikanska indiefilm vaknar Micah och Jo i samma säng dagen efter ett one-night-stand i fyllan. Efter diverse besvärade turer beslutar de att lära känna varandra, och filmen följer dem under en bakrusig eftermiddag och kväll i San Fransisco. På museum, på karusell och på klubb. Det spirar en romans, men det finns ett litet problem – Jos pojkvän.
Det är underhållande och välspelat. Temat och genomförandet är knappast originellt, men det finns kemi mellan huvudrollerna – som figurerar i varje scen – och de är bägge trovärdigt gestaltade. En film om riktiga människor, och det ger alltid pluspoäng i min bok. Staden San Fransisco – den tredje huvudrollen – skildras i svartvitt, vilket är snyggt men heller inte särskilt originellt. Det finns ett patos och en vilja att närma sig sociala frågor om ras och höga bostadspriser, men de är inte filmens intressantare delar. Framför allt så tilltalas jag istället av den enkla pojke-möter-flicka-historien.
Soundtracket listas tydligt i eftertexterna, och det verkar finnas en lovvärd ambition att lyfta fram okända förmågor på väg upp. Rader av myspace-adresser vimlar förbi. Minuspoäng för dålig ljudmixning, då det ibland blev nästan olidligt starkt och svårt att urskilja replikerna i stadslarmet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar