Rachel Getting Married

Rachel Getting Married Jonathan Demme (regi) Jenny Lumet (manus) 7

Om man ska sammanfatta årets festival så är kanske ledorden naturalism, emotionella bagage och trassliga relationer. Här är det Kym som får permission från behandlingshemmet för att vara med på sin systers bröllop. Det tilldrar sig i familjens hus, och där har en stor och brokig skara människor samlats för att fira och umgås i dagarna tre. Naturligtvis blir det en känslomässig bergochdalbana.

Det finns mycket kvalitet i filmen. Det är intressant och väl skildrat hur missbruket liksom ockuperar alla tankar och aktioner hos de anhöriga. Inte ens på sin eget bröllop får man vara huvudperson, för Syrrans missbruk och den oro det medför ligger hela tiden som en våt filt över allt som sker. Och omvänt finns rädslan hos missbrukaren för att hon aldrig ska bli något annat än i bästa fall en ex-missbrukare. Kommer hennes familj att verkligen lita på henne igen? Kring sådana frågor kretsar filmen.

Även Rachel Getting Married är filmad med skakig handkamera och äkthetsambitioner i dialogen, och det fungerar ganska bra. Anne Hathaway, som jag nog aldrig har sett annat än fräsch och äppelkindad, spelar utmärkt i sin lite överraskande roll som fd knarkare. Större delen av filmen, men inte allt, utspelar som sagt sig i familjens hus, där familjemedlemmar, nya och gamla, stöts och blöts mot varandra i vad som nästan liknar ett kammarspel. Bullriga gräl pågår i ena rummet samtidigt som bröllopsorkestern jammar lite i rummet intill. Det är trots sitt allvar stundtals riktigt charmigt, och det färgas av mycket värme och humor.

Men det är också ett av filmens problem. Det känns liksom inte realistiskt att nyktra och kloka människor tillåter familjens interna uppgörelser att fortgå inför öppen ridå på det sätt som sker. Dessutom blir vissa nyckelscener alldeles för blyfotade när all subtilitet slängs överbord. Plötsligt litar inte regissören på åskådarens tankeförmåga, utan väljer istället att tydliggöra alla poänger några gånger extra. Det känns klumpigt, den eftersträvade realismen naggas i kanten, och jag känner mig en smula irriterad.

Men till största delen är det välgjort, och den kärlek som otvivelaktigt finns mellan systrarna är spelad med stor värme. Det är fint.

Uppdatering: Nu har filmen haft ordinarie biopremiär. Svenskans utsände hade tråkigt, medan Dagens Nyheter skriver lite mer gillande. Mest positiv är nog radions Kulturnytt. Marit på Kvalster har också några korta men läsvärda funderingar.