Henry Poole Is Here

Henry Poole Is Here Mark Pellington (regi), Albert Torres (manus) 2

Spoilervarning! Har du fattat det okloka beslutet att se detta nonsens? Vill du inte veta hur det går? Läs inte längre än så här.

Se här ett försök att göra feelgood-film som går käpprätt åt skogen. Dystre enslingen Mr Poole flyttar in i ett nyinförskaffat hus i ett villaområde någonstans i Kalifornien. Hans påstridige granne hälsar på och upptäcker ett mirakel i trädgården. Mr Poole har svårt att se det mirakulösa men får strax lära sig en läxa om vikten av att tro. Ty fler mirakel ska snart inträffa, och om man bara tror så ska nog allt också ordna sig till slut. Kärleken hittar han också, för grannfrun är ju inte bara singel, hon är snygg också. Häpp! Till och med dödliga sjukdomar (som manusförfattaren bekvämt nog lät bli att definiera) försvinner i ett huj, bara man tror. Närsynt? Traumatiserad? Yep. You've guessed it. Tro. Det är faktiskt ganska provocerande.

De inledande minuterna är i och för sig inte så dumma. Det inträffar en del mystiska saker som väcker min nyfikenhet, men ju längre filmen lider desto sämre blir den. Slutet är bedrövligt, och efteråt är jag mest irriterad. Jag har slösat bort två timmar på en tafflig predikan, och ju mer jag tänker på filmen desto mer irriterad blir jag. Undvik!

Och det kanske mest irriterande av allt – grannarna heter Esperanza, Dawn och Patience. Kan filmens problem illustreras tydligare?